Hår

Hair – hår! Som trollmamma har jag alltid haft en speciell känsla för det långhåriga, rufsiga. Hår kan tyglas och styras upp. Men för en del av oss vill håret alltid återta sin frihet. Nu har jag lovat min yngste trollunge att försöka ha åtminstone lite styrsel på mitt numera tämligen gråsprängda hår när jag visar upp mig, så trots att musikalen Hair lovordar det fria håret så har jag försökt styra upp mig med en åtminstone någorlunda städad snurrknut när jag suttit i publiken för att se honom i musikalen Hair. Gått sådär… Fast musikalen Hair ger mig gåshud av känsla. Och nu får jag jobba lite mer på frisyren till hans student….

Hair

De senaste veckorna har jag frossat i Hair. Yngste trollungen har varit med i en uppsättning på Nöjesteatern i Malmö, en samproduktion med hans gymnasieskola i Lund. I hälften av föreställningarna har han spelat den bullrige, lite oslipade men med hjärta, Berger. Stolta föräldrar, syskon och vänner har suttit i publiken. Själv har jag faktiskt sett föreställningen fyra gånger. En gång med trollpappan, en gång med syskon och vänner (funkade inte att samordna allt). Sedan ville jag ju även se den andra varianten, där han gör ett par andra mindre roller, så då tyckte jag att jag kunde toppa med att se honom glänsa och spraka en gång till, när jag nu ändå var i Malmö. Detta är ju en studentföreställning och det har verkligen lönat sig att se den fler gånger, för de har definitivt utvecklats och spelat ihop sig vartefter. Hair är ingen enkel musikal. Inte så värst trevlig heller. Drogromantiken väller fram. Drogångorna (nåja, teaterfejk) ligger bitvis tunga över scenen. Och som en tung filt under showglammet ligger drogernas konsekvenser.  Feelgoodkänsla  och skratt fastnar i magen… Jag misstänker att mer än en av skådespelarna får tangera men även kliva rejält utanför sin bekvämlighetszon. Med tanke på att de fortfarande är mitt i en lärandeprocess, en mycket viktig erfarenhet. Att kunna skilja på sig själv och vem/vad man gör på scen. Hair är skriven i en delvis annan tidsepok. Sexuell frihet. Ansvar? Alla människors lika värde. Även det som idag inte alltid är PK att prata om finns med, som sångerna om Svarta och Vita, men även närvaron av indianerna. Inte minst Claude kämpar med livet här och nu kontra livets allvar. Att ta ansvar och försvara sitt land. Att leva vidare. Att bli vuxen? Berger är navet i gänget, men orkar inte alltid med förväntningar. Sheila – världsamvetet. Den politiskt engagerade. Chrissy – den naiva. Woof – den råa, vulgära & Woofie – lilla My i hippieversion. Mrs Mead – tanten med en längtan att ändå förstå det nya. Ungdomlig frihet och strävan att haverera gränserna mot etablissemanget. Ja, hela ensemblen griper tag. Och i sann Dans&Musikalanda får dansarna ge ytterligare dimensioner och uttryck genom hela föreställningen. Musiken håller fortfarande. Medryckande. Inlärd i kropp&själ. Men är i sitt sammanhang inte alltid så lätt att ta till sig. Slutet är inte lyckligt. Slutet är smärta. För oss i familjen blir Bergers rop efter Claude så gripande tungt. Vill krama om. Trösta. När de avslutar med Let the sunshine in – ”Släpp in solskenet” är det framförallt en tung vädjan till livet. Lyckan över att ha sett en mäktig föreställning fastnar. Och än en gång är vi så oerhört stolta och imponerade av hur vår trollunge levererar. Tänk att just jag fått bli förälder till denne unge man. Med framtidsdrömmar och visioner. Snart dax för nästa steg ut i livet. Spark! till kommande utmaningar!

26 april: Så här en vecka senare har jag lyssnat igenom Hair igen, nu i en musikalversion på Spotify (inte den gamla, vanliga filmversionen). Så ont det gör att höra den igen som helhet. Smärta! Inget lyckligt slut här inte. Tänkte att jag behövde någon bra, drivande musik att städa till. Så det fick bli Hair i ordentlig volym ur högtalarna. Gäller ju att överrösta dammsugaren. Och återigen var jag tillbaka på teatern. Hair! Vilken sorglig musikal. Griper tag i mig. Släpp in solskenet! En innerlig vädjan till livet! 

Livsviktig kunskap

Inspirerad av ett föredrag jag hörde idag på eftermiddagen bara måste jag skriva lite här. Jag lyssnade på en ung kvinna med cystisk fibros, som pratade kort om sig själv och sin väg in i vuxenlivet. Det som fastnade djupt hos mig, förutom att hon var en utmärkt talare och lätt att lyssna på (trots engelskan), var hur hon beskrev kunskapsklyftan som uppstod när hon blev vuxen och själv skulle ta ansvar för sin sjukdom. Detta är min tolkning av det hon sa: Det lilla barnet få en sjukdom som kräver omfattande och ofta tidskrävande behandlingar. Barnet gör som doktor och föräldrar säger. Föräldrarna får kunskap om vad och varför. Barnet får kanske kunskap utifrån sin förmåga, men kanske inte ifrågasätter det självklara, det normala, det man ”alltid” gjort. Åren går och man fortsätter, rutin, det normala. Vartefter barnet blir en ung vuxen och föräldrarnas ansvar minskar minskar även avståndet till den kunskap föräldrarna en gång fått. Om en ung vuxen ska fortsätta att ständigt genomföra omfattande och tidskrävande behandlingar så behöver även den unge vuxne ha tillgång till kunskapen för att förstå. Om man inte vet varför man ska genomföra olika behandlingar ökar risken för att man inte blint följer doktorns ordinationer.

Så går tankarna vidare hos mig. Visst måste det egentligen, åtminstone i längden, vara enklare för doktorn med väl insatta patienter som känner sig behandling och själva kan ta ansvar för den istället för patienter som blint lyder doktorns order utan reflektion? Och hur har vi det hemma hos oss? Hur väl känner våra egna trollungar till vad och varför de förväntas göra det som de gör? Och då menar jag inte bara att de vet ATT utan förstår varför? Äter glutenfritt? Inhalerar det ena eller det andra om och om igen? Förväntas använda en och annan salva mot psoriasishud? Nu vet jag ju att som förälder till unga vuxna, inte minst tonårsbarn med kronisk sjukdom, finns det kapacitetsgränser inte minst relaterat till den normale tonåringens behov av att frigöra sig från föräldrar. Men ändå – har jag verkligen förstått hur viktigt det är att var och en måste få egen kunskap? Självreflektion. Och jo, jag vet – det ligger ju i själva sakens natur att jag inte kan göra just detta åt mitt barn. Jag får helt enkelt bara stå bredvid och betrakta på avstånd. Möjligen möjliggöra. Men jag kan aldrig gör åt. Men livsviktigt är det! Kunskapsglappet!

Kunskapsglappet! Ett glapp som vi måste förstå och förhålla oss till. Ett glapp som måste elimineras. En del i vuxenblivandet. Den livsviktiga kunskapen! Att veta och förstå!

För det är så grundläggande enkelt – ska man verkligen genomföra olika behandlingar om och om igen dag efter dag livet igenom – så ökar förutsättningarna radikalt om man vet VARFÖR man ska göra det och vad som kan hända om man inte gör det. Det räcker inte alls att någon bara säger – GÖR SOM JAG SÄGER (så blir allt bra)!!

Gott Nytt År – 2014!

Återigen dax för ett bokslut och avstamp mot ett nytt år. Visst är det egentligen enbart fråga om en datumkonstruktion. Sista december 2013 följs av 1 januari 2014. Men det ger ju också tillfälle till reflektion över det som gått och avspark mot det som kommer.

För trollfamiljens del har året som varit kanske varit ett lagom år. Inte enbart ”samma” eller enbart omställningar och nyordningar, utan lite av varje. En av årets stora händelser har varit att trollpappan varit tio veckor i Italien och Panicale. Även jag hade möjlighet att tillbringa totalt tre veckor där. Våra äldsta trollungar kunde också de komma ner och hälsa på vilket gav oss möjlighet att umgås mer med en och en eller två och två. Just detta har annars varit en av årets möjligheter. Att träffa trollungarna i mindre konstellationer och inte alltid satsa på mängdeffekten. Så under året har vi varit på opera, musikal, dans, besökt London (och sett på musikaler), turistat i Florens, promenerat genom Panicales gränder, ätit tillsammans på lokal, på en parkbänk i Lunds stadspark och inte minst umgåtts hemma i vårt hus. Oftast inte så länge, men att fånga tillfällen när det ges. Så nu efter en intensiv julhelg, när nästan alla trollungar med flera varit hemma är nu bara de två yngsta kvar hemma över nyår, tills de vartefter återvänder till sina studieorter.

Så här på tröskeln till ett nytt år. Förväntningar, förhoppningar, möjligheter och utmaningar. Att leva i nuet. Hitta balans i tillvaron. Arbete, familj och vila. Självskrivna delar, jovisst! Friskvård, socialt umgänge, studier och hantverk. Måste också få plats. Om jag nu ska våga sätta upp något nyårslöfte inför 2014 så får det allt bli att hitta en bättre balans, där alla de delar jag vill ha med får plats i lagom dos. Nu brukar jag ju inte ha några nyårslöften i och för sig. Och framförallt inte uttala med så att andra kan höra och se dem.  Men genom att skriva det här så blir det kanske lite mer press på mig att ta nya tag med balansgången. Ni vet den, som ibland går på lite slak lina… Och lite (eller kanske mycket?) kultur måste jag ju få plats med också!

Gott nytt 2014!

Detta glas prosecco dracks i Panicale. Vid tolv-slaget kommer andra glas att fyllas! Med prosecco de också!

Höst & skoltid igen

Yngste trollungen har ju valt att gå på gymnasiet i Lund för att få göra det han gillar allra mest – att dansa. Lite långt hemifrån, men eftersom vi ser hur bra han har mått under sitt första skolår i Lund så är det helt okej. Att få vara en bland andra som dansar. Vårt behov, som föräldrar, att ha honom hemma hela gymnasiet, har helt enkelt fått stå tillbaka.

Visst blir det lite mera stök. Men det är det värt. Så idag har vi kört ner en nöjd trollunge till Lund igen. Bilen full med det som varit hemma i sommar för att användas eller för att tvättas ordentligt. Gardiner (nya, svarta) har satts upp. Fönsterlampan han fick i födelsedagspresent av de äldre trollungarna hänger på sin plats. Brandvarnaren har nytt batteri. Några startmatkassar är inköpta. Tillsammans med andra nyttigheter som duschskrapa, tvättmedel & toapapper. Vuxenpoäng. Lunchen intogs på ett överfullt IKEA, innan vi tog tag i en av dagens stora uppdrag – att köpa säng. Och duschdraperi värdigt en manlig dusch.

Under eftermiddagen fastnade så trollungen och trollpappan framför friidrotten en stund. Då fick jag äran att bädda hans nya säng. Men resten av allt röj ville han ta tag i själv. Så framåt kvällen for vi hemåt igen – trollpappan & jag. Nu utan sällskap av vår yngste trollunge.

Och alldeles, alldeles snart börjar nästa skolår. Mer allvar, intensivare, men samtidigt vet de mer vad som förväntas. Tonåringar men ändå med försmak av vuxenlivet. För att bo hemifrån som 17-åring innebär en del vardagsslit, som många andra tonåringar inte självklart alltid behöver förhålla sig till. Som att hur man bokar tvätt-tid? Matplanera. Skönt med egen toa&dusch. Men det kommer att behöva städas…Samtidigt som skolan är full av dans, slit, svett, träningsvärk men också vanligt råplugg.

Och vi ser med spänning, men även en hel del bävan fram emot hans nästa skolår, en liten bit hemifrån oss, för att få göra det han allra helst vill – dansa!

Alla hemma

Så helt plötsligt blev det så att alla trollungarna ramlade in här hemma över en sommarhelg. Goda, om än högljudda samtal, massor av mat, bara vara, en hel del disk. Vuxna och något yngre om vartannat. Lite jobb för en och annan. Lite mer för någon. Nu närmar sig söndagsnatten. Några har åkt hem till sitt igen. Fortfarande är vi fler kvar här än vi numera brukar vara under resten av året. Imorgon är det vardag igen för en del av oss. Andra har lite semester eller helt enkelt sommarlov. Så här kommer sommaren att glida vidare. Och vi bara njuter och följer med i tillvaron.

Livet är helt enkelt gott!

 

Magiskt, mäktigt, läckert

För ett år sedan var jag tillsammans med yngste trollungen för att se sommarshowen på den gymnasieskola han sökt till. Då fanns en känsla av aning och förväntan. Om ett år – då kanske trollungen också är med på scenen, tillsammans med alla de andra suveränt duktiga ungdomarna.

Så för några veckor sedan var det dags. En blandad skara av familj, släkt och vänner bänkade sig för att uppleva årets version av  skolans Sommarshow. När dansettorna framträdde på scenen fanns han med där. Vår yngste trollunge. Tillsammans med andra dansande ungdomar. Då fick jag allt en tår i ögat. Och lite armrys. Ett år av slit har tagit honom ytterligare en bit på hans resa mot sina drömmar.

Vi bjöds på en totalshow full av dans och musikal. 180 ungdomar på scenen i olika konstellationer. Modern dans varvad med klassisk musikal. Stepp, street och balett. Många av skolans killar, däribland vår trollunge i Hello Dolly. Mäktig körsång med för oss ny fräschör ur Carmina Burana – Oh Fortuna. Final ur treornas uppsättning av musikalen Moulin Rouge – passion, tragedi, katastrof.

Sist – alla ungdomarna in på scenen. Tårar. Applåder. Stående ovationer. Ett år är till ända.

Nu har sommarlovet börjat. Danskläder och dansskor är rentvättade och ihopplockade. Nya kläder och framförallt nya skor, för nästa år är beställda. Underhållsträning. Vila. Återhämtning. Sikte mot nästa läsår.

Och vi ser fram emot nya dans- och musikalupplevelser från dessa duktiga ungdomar. Inte minst vår älskade ”lille” trollunge.

Midsommar

Så börjar vi vakna upp till en regnig och mulen midsommardag. Gårdagen tillbringades hemma tillsammans med de yngsta trollungarna och några av deras vänner. Stillsamt. Vilsamt. Blomsterkransar. Jordgubbar. Sangria. Förkylning och hösnuva i lagom blandning (de manliga delen av trollfamiljen). Sticke. Videohäng. Kortspel.
Ena stunden kunde vi vara utomhus. Chilla i loungemöbeln. Nästa stund vräkte regnet ner. Åskan däremot höll sig i princip borta. Grillen står fortfarande redo, men oanvänd. Flexibilitet användbar.

Under natten har ovädret tagit lite mer fart. Inte riktigt lika kvavt varmt ute heller. Så idag är det helt okej att tillbringa dagen inomhus, med ett sticke och en god bok eller en bra film som sällskap. Tillsammans med den lilla skara trollfamilj som blir kvar här hemma.

Grilla lax kan jag också tänka mig. Undrar om yngste trollungen kan tänka sig att kocka ikväll?

Trollungarnas blomsterkransar så här dagen efter…

 

Svängdörrar

Så har årets svängdörrssäsong dragit igång i Trollfamiljen. Svängdörrssäsongen – det är tiden när trollungarna kommer och går, kommer och går, kommer och går. Nu har ju nästan alla trollungarna i princip flyttat hemifrån, även om den yngste rent teoretiskt fortfarande bor här. Under vintern så kommer de och hälsar på någon gång ibland. Men nu när sommaren börjat. Då ramlar dom in. En efter en. Lika fort är huset tomt igen och alla är iväg någonstans. Tills de återkommer hem igen. Så här kommer det förmodligen att hålla på fram till i slutet av augusti. Då höstens skolor och vardagsliv drar igång igen.

Svängdörrar för också med sig att antalet personer som äter här skiftar från dag till dag. Viss utmaning för den som handlar och lagar mat, (läs trollpappan). I princip har var och en mutat in varsin säng. Men detta kommer också att skifta något beroende på vilka som sover här just den natten. Och tvättmaskinen får visa färg. För det är inte bara rena kläder som bärs in genom svängdörrarna.

Men oh, så jag gillar denna period. Det handlar helt enkelt om att följa med på det böljande hav som bildas. Umgås lite med en och en, ibland med några fler. Hämta lite egentid när huset vilar upp sig emellanåt. Tills någon trillar in igen.

Älskade trollungar – så jag njuter av er!

 

Gilla läget

För ett tag sedan slölyssnade jag på en intervju i en TV-soffa. Det handlade om att leva med kronisk sjukdom och funktionsnedsättning. Den intervjuade gjorde en klar skillnad i att resignera och att acceptera. Jo, jag kan förstå och ta till mig orden. En viktig skillnad. En variant på det jag ibland funderat runt – att bli en slav under eller ta kontrollen sin livssituation.

Att resignera innebär passivitet. Jag har förlorat kontrollen. Snart går jag under…

Att acceptera kan innebära en form av att ja, så här är det. Det är den livssituation jag har att förhålla mig till.

Minnen från en av trollungarnas uppväxt kommer fram. Inhalationer och andra mediciner var något vi tvingade på henne. Hon tog det under protest! Svarta ögon. Dubbelpipan var laddad. När hon skulle åka bort fick jag packa medicinväskan. Det hade liksom inte med henne att göra. Resignation.

Men så en dag blev det en del av hennes tillvaro. När hon kom hem från en lägerresa med andra ungdomar med kroniska lungsjukdomar. Hon pratade om ”vi”. Jämförde behandling, inhalationsapparater och PEP-masker. Efter det blev liksom sjukdomen mer en del av henne. Inte så alls att hon blev slav under den, men det blev en naturlig del av hennes tillvaro. Och helt plötsligt ingick medicinerna i hennes egen packning när hon skulle iväg. Acceptans.

Så mycket lättare livet blev att leva då. Både för henne och oss. Och jag upplevde inte att hon förlorade sin själ i att ”gilla läget”. Hantera livet och tillvaron utifrån de förutsättningar som var hennes.

Gilla läget. Inte resignera. Acceptera.