Archive for the ‘Kommunikation’ Category

h1

Vardagsmaraton

07 april 2014

Hemma igen efter en lååång dag, med många engagemang, en del transportsträckor, men i stort sett inga andningshål. Behöver man andas också? LIte överreklamerat eller? Nåja, delvis hade jag planerat dagen själv, framförallt genom att plocka in en workshop på förmiddagen när resten av dagen redan fullplanerad. Sedan inträffar ju ibland externa faktorer som inte går att påverka. Bara att förhålla sig till.

Dagen började med tågförsening pga elfel. Vi stod i Falkenberg och väntade på tåget som strax skulle komma, tåget hade fortfarande inte kommit till Ängelholm. Och den som har någon uppfattning om avstånd och geografi inser att det tar en go stund att ta sig mellan dessa båda orter även om man är ett tåg och allt går på räls. En annan varjedagpendlare fick panik och kallade dit sin bil, erbjöd några av oss andra plats och så bar det av till Varberg i en hederlig gammal Volvo. Väl framme cirka en halvtimme försenad (tåget hade nu blivit en timme sent) skyndade jag mig till chefen för att låna en iPad, som jag skulle ha med mig på förmiddagens workshop. Puh! Han hade inte hunnit iväg på något möte så det funkade iallafall.

Snabbt in på jobbet, byta väska, stänga av telefonen för hela dagen, kolla mailen, snabbt! hämta tjänstebil och så iväg mot workshopen i Halmstad. Mobilens GPS funkade som tur var för jag hade glömt hur man precis hittade sista biten. Framme i Halmstad en minut före utsatt tid, hann slänga ett snigelpostkuvert i receptionen och så landade jag på en stol för förmiddagens workshop om att använda surfplatta som kognitivt stöd. Intressant. Perfekt att ha en ”egen” surfplatta att använda för hands-on. Hittade en funktion jag inte använt tidigare – AirDrop, dvs det jag skrev i Ipaden anteckningsapp kunde jag sedan skicka direkt över till min egen Iphone (något mer pilligt att skriva anteckningar i en iPhone). Workshopen drog över några minuter, så det blev sedan full fart ut mot bilen och tillbaka till Varberg.

In på jobbet precis i tid för möte, med lunchmackan i hand. När hade jag tänkt äta egentligen? I glappet som turligt nog blev innan nästa möte hann jag få i mig halva soppan, nästa möte, varmt med många i ett inte alltför stort rum. Tillbaka till mitt eget arbetsrum, byta kläder, packa väska för hembesök. Men var är min sjukgymnastkollega jag ska vidare med? Då kan man ju tycka att jag kunde sätta mig ner en stund och andas, men då for jag runt som en virrig höna tills hon till slut (typ fyra minuter senare) ringer och säger att hon precis kör upp med tjänstebilen vid entrén. Puh! En knapp timme senare åter på kontoret. Avsluta dagen. Plocka ihop. Äta resten av lunchsoppan. Kolla några måttuppgifter på en hemsida (typ breddmått på ett hjälpmedel…) Låta lunchmackeresten vila upp sig i kylskåpet tills imorgon. Bege mig hemåt! Väl på stationen får jag vänta på tåg – igen. Om än bara en dryg kvarts försening denna vända. Hemma!!

Om nu någon undrar hur en vanlig om än lite väl planerad arbetsdag kan vara.

Annonser
h1

Sjunga i kör

20 november 2013

Så har jag börjat sjunga i kör igen. Efter ett uppehåll på drygt tio år. Vet inte riktigt vad jag gett mig in på, men det ger sig. Lite mer logistik i mitt liv, på gott och ont.

Lite ringrostig har jag allt blivit med åren. Men en del gamla godingar sitter fortfarande. Vad sägs om Dotter Sion och Otto Ohlssons Advent (soprandödaren)?

Under tonåren sjöng jag i kör. Först förmodligen någon skolkör. Min ”riktiga” körpremiär var i Falu Kristine Ungdomskör. De firade visst 40-årsjubileum härom året. Vi börjar nog bli lite till åren komna. Efter en kort visit i någon flickkör och skolkör på högstadiet började jag så i en av Domkyrkomusiken i Uppsalas flickkörer – Koralkören, för att sedan efter ett par år flytta upp i ungdomskören där, Schola Cantorum. I just en efterföljare till denna kör sjunger numera en av trollungarna, med likadana (samma?) körkåpor som vi hade då. Misstänker att en del låtar ur repertoaren fortfarande finns kvar också. Under gymnasieåren sjöng jag även i några andra körer, som skolkören på internatskolan – Cantemus. Så småningom tog utbildning, yrkesliv och föräldraskap över. Körsjungandet fick stå tillbaka. Tills jag började i kyrkokören på landet där vi bodde när en vän erbjöd sig vara barnvakt vid behov så att jag kunde få till det med körsjungandet igen. När flytten gick mot västerhav samtidigt som en av trollungarna blev allt sämre i sin lungsjukdom fick mitt körliv prioriteras ner. Tiden – och orken – räckte liksom inte till.

Att sjunga i kör, inte minst under tonåren, är ett mycket socialt projekt. Själv träffade jag trollpappan i samband med skolkören på gymnasiet. En hel del andra av de människor jag lärde känna genom körsången har jag fortfarande kontakt med, inte minst genom Facebook. Att sjunga tillsammans i kör är helt enkelt mycket trevligt och kan ge upphov till livslånga bekantskaper. Genom körsången har jag också fått se en del omvärld och många andra erfarenheter. Förutom att sjunga och läsa noter förstås…

Så nu får vi se vad jag gett mig in på…  Och Otto Ohlsson är tydligen ett nödvändigt ont jag behöver genomlida för detta så det är bara att ge sig rakt på eländet så att det kan komma trivsammare utmaningar sedan.


image

h1

Glasögonkaos

20 augusti 2013

Upptäcker att mina arbetsglasögon, så kallade terminalglas, funkar bra när jag sitter vid min bärbara dator. Kul. Egentligen är de tänkta att ha på 70-80 cm avstånd, dvs ”normalt” dataskärmsavstånd. På så långt avstånd funkar de inte. Snart har jag jobbdatorskärmen i knät. Inte helt praktiskt eftersom vi fick rätt så stora datorskärmar förra året av något för mig inte helt klart arbetsmiljöskäl. Men efter viss ommöblering på skrivbordet på jobbet funkar det någorlunda även om det finns en rätt så stor oanvändbar yta numera bakom datorskärmen. Kanske kan placera någon krukväxt där eller så? Men här hemma vid min bärbara dator, där läsavståndet bara är 40 cm blir det så bra så. Behöver nästa inte kisa eller gissa alls. Däremot har jag börjat inse att mina finaste dyra progressiva glasögon, som fortfarande funkar bra på avstånd, nu inte räcker till i alla lägen när jag behöver läsa eller läsa vid en dataskärm utan att allt bara suddar eller jag får slita runt med ögon&hals för att få till det. Är det så här det är att bli äldre? Är det meningen att jag ska försörja stadens optiker alldeles själv? Visst – om jag tar av mig glasögonen helt och tittar med bara ett öga och riktigt riktigt nära – då kan det funka. Men det blir svårare att skriva då. Händerna får liksom inte riktigt plats….

Så här måste jag försöka fatta några vettiga beslut. Skaffa nya läsglasögon. Flaskbottnade till en förhoppningsvis rimlig kostnad. Litet synfält, tunga – väger bly, är andra parametrar att väga in. Eller slå på stort och skaffa mig ytterligare ett par glasögon anpassade till att funka vid datorskärm. Eller bok. Snygga, högbrytande, lätta, nätta, läckra. Men så dyra så de egentligen borde förvaras inlåsta och inte på min näsa… Eller så får jag inse att läsa bok eller sitta vid datorskärm är antingen så slitigt att jag oftast ger upp eller så får jag helt enkelt sluta med sådana kulturella, sociala eller kommunikativa uttryck…

 

h1

Vardagsverkligheter

19 juni 2013

Förra helgen brakade hela vår IT-kommunikation. Åskknall slog ut vår bredbandsuppkoppling. Eftersom det mesta nu är trådlöst är det framförallt det som varit kopplat till vägg som gett upp. Nu har vi bytt ut ett och annat. Det mesta har vi fått igång igen, som internetuppkoppling och TV. Ett antal siffror måste skrivas in och lagras igen. Fortfarande är varken vi eller Telia helt överens om vad som felat. På den alldeles nya gatewayen lyser en röd lampa för mycket. Dvs det är den andra gatewayen vi prövat efter åskknallen. Den första kunde inte aktivera det trådlösa nätverket… De så kallade fasta telefonerna vill inte vara med heller. Åtminstone en av nätsladdarna funkar definitivt inte. Men det verkar inte räcka med att byta ut den. Förmodligen mer fel. Nå, vi har ju våra mobiler. Och skype. Och om jag försöker starta om allt igen en gång till ikväll så kommer det förmodligen att muttras i trollungarnas vrår.

En liten stilla glädje är det iallafall att tåget ska gå som vanligt i morgon bitti. Funkar alltså att komma till jobbet inom rimlig tid. Funkar dessutom för trollungar som vill ut och lufta sig lite i helgen också.

Gott!

Små vardagsförtretligheter. Men lite tid tar det allt.

h1

Föräldraskap för ugglor och andra

14 januari 2013

Ett TV-program vi gärna ser är Så mycket bättre. Förra säsongen blev jag alldeles betagen i Lalehs versioner och tolkningar. Så inför denna säsong hade vi vissa förväntningar. Det kunde ju bli bra, även om Lalehs musik har en speciell plats hos mig.

En av mina sedan länge favoriter är Magnus Uggla. Trallvänlig, uppkäftig och rakt på. Lättlyssnad, men kan också ge lite av det salt vi så väl behöver. För många år sedan köpte vi en dubbel-CD med Ugglas bästa. Den spelades sönder i vår röda VW-buss, under semesterresor och andra långkörningar. Något vi kunde dela, trollungarna och vi. Även om det inte är självklart att Uggla hör till det som trollpappan lyssnar frivilligt på. Men genom åren sker en viss tillvänjning.

Så satte vi oss framför TVn en söndagkväll för att titta ikapp lördagens program. Olle Ljungströms dag. Magnus Uggla framför sin tolkning. Rakt på. Tårarna rann på oss båda. Det skar rakt in i hjärtat.

Just en sådan förälder vill jag vara. En sån som mina trollungar kan säga om att jag försökt att intressera mig för deras värld. Även om jag inte alltid kan förstå. Och så mycket nytt jag lär mig samtidigt. Sånt som jag aldrig kanske ens kommit på tanken att lära mig om inte våra trollungar fanns. Men att vara förälder är en utmaning. Och i Magnus Ugglas version av Jag och min far finns känslan, längtan, smärtan, viljan…

Länk till Jag och min far med Magnus Uggla

Och om nu någon tycker att detta  blogginlägg är inaktuellt så kan jag bara säga att det tog ett tag till det kunde skrivas. Ibland bara behöver något få ligga till sig lite… Men tolkningen är fortfarande så bra så att det gör ont i mig.

h1

Besatt eller behärskad?

24 november 2012

Förra helgen såg vi Balettakademins föreställning Possessed. En av trollungarnas vänner går sista året på danslinjen där och dansade i denna uppsättning. Jag är ju inte så oerhört insatt i dans, även om jag sett en och annan dansuppsättning de senaste åren tack vara vår yngste trollunges framtidsvisioner. Som jag förstår det ska just denna dansupplevelse förstås under epitetet modern dans. Det var på inget sätt en feel-good-känsla som följde med när vi gick därifrån. Långt ifrån. Det var inte klassiskt vackert. Inte heller var det skön musik att flyta med i. Nej, det handlade om kropp och rörelse. I symmetri och disharmoni. Känslor och uttryck utan ord. Att röra sig som en helhet. Avvika. Återgå till ordningen. Kanske är det så att man behöver vara lite nörd, eller kanske rentav besatt av dans, rörelse och kropp för att uppskatta. Nå, för oss var det klart sevärt. Kanske har vi hamnat i nördfacket, med hjälp av yngste sonens driv? Fascinerande att se samstämmigheten. Att dans inte förutsätter musik. Den uttrycksmöjlighet som finns i kropp och rörelse. Här står verkligen dansen på egna ben, inte bara en utfyllnad till musiken. Helt enkelt intressant! Men som sagt, inte helt lättillgängligt. Och vi fortsätter gärna att följa och se. Lär oss nytt.

Possessed – att vara besatt eller behärska? Många tolkningsmöjligheter finns det. Och vi inser att dessa två varianter av ordet possessed är tämligen relevanta för den som drömmer och lever dans. Man får nog vara lite besatt för att orka, om och om och om igen. Balans på gränsen till självplågeri. Men det handlar också om att behärska kropp och rörelse. Det som kommer efter träning, om och om och om igen.

Bilden har jag ”lånat”. Tack! Vill du se mer så klicka på bilden, så hamnar du på BAs sida där det finns fler bilder.

h1

Datakrasch

15 juni 2012

Jobbveckan började sådär. På måndagförmiddagen, när jag kommit tillbaka till jobbet efter ett par dagar semester för studentfirande, började min jobbdator bete sig. Trodde först att det var jag som var trött och stängt ner program utan att tänka mig för. TIll slut blev det dax för lunch och jag satte datorn på omstart för att den skulle skärpa sig. På eftermiddagen blev det etter värre. Konstiga filer forplantade sig över skärmen. Och när jag ringde IT-supporten upptäckte de att jag inte fått installerat nya versioner av Office, som skulle matats på i slutet av förra veckan. Jag hade fått virus i datorn. Häpp! Nu började två dagars trixande för att återskapa en fungerande dator. Omstart. Så småningom fick jag tillbaka alla mer eller mindre nödvändiga program. Men vårt journalprogram fick det fjäskas med en stund först innan det till slut gav med sig. I stort sett.. Ung datanisse gjorde tappra försök men fick till slut be om hjälp. Nu hade jag iallafall en fungerande dator OCH ett hanterbart journalprogram. Till och med den nya Officeversionen hade fastnat. Men en del timmar blev det.

Stackars kollega som kom in på måndageftermiddagen och frågade om jag fixat med vår scanner som jag planerat vände snabbt när hon såg min jagade blick. Insåg att det inte var rätt fråga just då.

Veckan har sedan fortsatt i strulversion. Snart börjar semester för en del. Mycket ska hinnas med innan. Telefonen har gått varm, eller snarare het. Det jag skulle gjort under veckans första dagar fick ske komprimerat under veckans andra halva. Resten, dvs det som inte hunnits med får vänta till nästa vecka. Eller så. Av bara farten har jag hunnit med några saker som blivit liggande. Och sorterat in hjälpmedel som kommit till vårt buffertförråd eftersom det är vår tur. Så att det går att komma in genom dörren utan att först flytta undan fem rullstolar och tre rullatorer eller så… Så det finns en viss vinst med att lite extra frustration…

Men nu så här på fredag kväll har jag till slut fått helt ordning på både dator och några strulande filer i journalprogrammet. Jag har även fått igång scannern så att vi inte behöver gå två trappor ner för att scanna in nödvändiga papper som samlats på hög. Hur nästa arbetsvecka ser ut har jag bara en liten aning om. Men jag har iallafall lyckats boka bil till två planerade hembesök. Alltid något. Och listan på personer som jag behöver prata med (innan de går på semester eller så) har minskat radikalt.

Så först till helgens vila. Och stilla plock hemma. På måndag är det dags för en ny, förhoppningsvis mer samarbetsvillig, arbetsvecka.