Archive for the ‘Musik’ Category

h1

Hair

19 april 2015

De senaste veckorna har jag frossat i Hair. Yngste trollungen har varit med i en uppsättning på Nöjesteatern i Malmö, en samproduktion med hans gymnasieskola i Lund. I hälften av föreställningarna har han spelat den bullrige, lite oslipade men med hjärta, Berger. Stolta föräldrar, syskon och vänner har suttit i publiken. Själv har jag faktiskt sett föreställningen fyra gånger. En gång med trollpappan, en gång med syskon och vänner (funkade inte att samordna allt). Sedan ville jag ju även se den andra varianten, där han gör ett par andra mindre roller, så då tyckte jag att jag kunde toppa med att se honom glänsa och spraka en gång till, när jag nu ändå var i Malmö. Detta är ju en studentföreställning och det har verkligen lönat sig att se den fler gånger, för de har definitivt utvecklats och spelat ihop sig vartefter. Hair är ingen enkel musikal. Inte så värst trevlig heller. Drogromantiken väller fram. Drogångorna (nåja, teaterfejk) ligger bitvis tunga över scenen. Och som en tung filt under showglammet ligger drogernas konsekvenser.  Feelgoodkänsla  och skratt fastnar i magen… Jag misstänker att mer än en av skådespelarna får tangera men även kliva rejält utanför sin bekvämlighetszon. Med tanke på att de fortfarande är mitt i en lärandeprocess, en mycket viktig erfarenhet. Att kunna skilja på sig själv och vem/vad man gör på scen. Hair är skriven i en delvis annan tidsepok. Sexuell frihet. Ansvar? Alla människors lika värde. Även det som idag inte alltid är PK att prata om finns med, som sångerna om Svarta och Vita, men även närvaron av indianerna. Inte minst Claude kämpar med livet här och nu kontra livets allvar. Att ta ansvar och försvara sitt land. Att leva vidare. Att bli vuxen? Berger är navet i gänget, men orkar inte alltid med förväntningar. Sheila – världsamvetet. Den politiskt engagerade. Chrissy – den naiva. Woof – den råa, vulgära & Woofie – lilla My i hippieversion. Mrs Mead – tanten med en längtan att ändå förstå det nya. Ungdomlig frihet och strävan att haverera gränserna mot etablissemanget. Ja, hela ensemblen griper tag. Och i sann Dans&Musikalanda får dansarna ge ytterligare dimensioner och uttryck genom hela föreställningen. Musiken håller fortfarande. Medryckande. Inlärd i kropp&själ. Men är i sitt sammanhang inte alltid så lätt att ta till sig. Slutet är inte lyckligt. Slutet är smärta. För oss i familjen blir Bergers rop efter Claude så gripande tungt. Vill krama om. Trösta. När de avslutar med Let the sunshine in – ”Släpp in solskenet” är det framförallt en tung vädjan till livet. Lyckan över att ha sett en mäktig föreställning fastnar. Och än en gång är vi så oerhört stolta och imponerade av hur vår trollunge levererar. Tänk att just jag fått bli förälder till denne unge man. Med framtidsdrömmar och visioner. Snart dax för nästa steg ut i livet. Spark! till kommande utmaningar!

26 april: Så här en vecka senare har jag lyssnat igenom Hair igen, nu i en musikalversion på Spotify (inte den gamla, vanliga filmversionen). Så ont det gör att höra den igen som helhet. Smärta! Inget lyckligt slut här inte. Tänkte att jag behövde någon bra, drivande musik att städa till. Så det fick bli Hair i ordentlig volym ur högtalarna. Gäller ju att överrösta dammsugaren. Och återigen var jag tillbaka på teatern. Hair! Vilken sorglig musikal. Griper tag i mig. Släpp in solskenet! En innerlig vädjan till livet! 

hair

h1

Laleh – igen!

01 februari 2015

Stilla söndagseftermiddag och jag har sett på dokumentären om Laleh: Jag är inte beredd att dö än. Fortfarande så är nog Laleh min största idol. Jag vet faktiskt ingen annan artist som jag bara vill se, höra och uppleva inte minst live. Jo, så här på TV går bra det med. Återigen – Laleh är en enorm urkraft. Måtte vi få fortsätta att uppleva henne många gånger till. Och jag gillar skarpt hennes förhållningssätt till sin musik. Så länge hon producerar och skapar äger hon sin musik. Men när hon väl framför den får musiken ett fortsatt liv av oss som lyssnar och upplever den. Och då kan den ändra innebörd i våra tolkningar. Som när Some die young fick ett så stort symbolvärde efter Utöya i Norge. Hon kostar på att lyssna på, men det är det värt. Inte helt lättköpt. Inte alls. Men å så det berör. Så trollfamiljen, om ni nu läser detta – nästa gång hon har någon konsert i Sverige vill jag vara där. Bara en liten hint så där alldeles från mitt hjärta. Och jag vill gärna ha sällskap, även om jag kan uppleva alldeles själv. Laleh!!!

h1

En sökare har nått fram

15 april 2014

Sorg och glädje följs åt. Inte minst genom musiken. Pärlbandet av musik som följt mig genom åren fylls på efterhand. Sånger som från att enbart ha varit ett trevligt inslag i tillvaron får en djupare innebörd.

Så fick jag idag en ny pärla – Esmeraldas bön.

Jag vet inte om du hör mej..
Men ber dej om ett svar.
Jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har..
Ja, jag vet jag är för simpel..
Jag ska va utanför.
Men när jag ser din blick så tror jag
ändå att du kanske hör.

Gud, hjälp dom människor som är i nöd.
Visa din kärlek och ge dom ditt stöd.
Finns här i världen, den stund dom finns till.
hjälp du dom glömda.. Jag tror att du vill..

…..

(Ur Disneys Ringaren från Notre Dame, textförfattare Stephen Schwartz)

Att den fanns med på dagens begravning var inget medvetet val, men på något sätt kändes den inte så dum, om än lite oväntad.

En ständig sökare har nått fram. Några, kanske inte så få, har vi varit som fått följa vid sidan om denne solitär. Han har gjort djupa intryck längs sin väg. I mitt liv har han funnits i nästan 35 år. För just mig och min familj är han nära förknippad med trollmormor Eva och tiden för hennes död.  För trollungarna har han mest stått för deras litterära utveckling. Många är de böcker genom åren som kommit i fint inslagna paket, efter att noggrant ha lästs igenom och godkänts. Fast just Disneyböcker har inte tillhört utbudet, annat än i de klassiker som inspirerat, långt innan film.

Ibland blir ett blogginlägg inte det jag tänkte mig från början. Då är det bara att följa med dit det bär. Och för att knyta ihop säcken. Ofta är det genom musikens texter jag berörs av sorgesamma minnen. Men nu får det nog räcka för idag.

h1

Adventsmys

30 november 2013

Så är det dags igen. Att mysa in advent! Kanske lite tjatigt eftersom jag skrivit om det ett antal år tidigare. Men nu är det så att just första advent för oss i många år varit och är förknippad med hög mysfaktor.

I år är vi bara tre hemma här hos oss i trollfamiljens hus, i och med att yngste trollungen hade en ledig kväll och kunde komma hem till sina föräldrar för lite gemensamt adventsmys. För en gångs skull är alla adventsstjärnor och ljusbågar uppe och på rätt plats i tid, dvs i god tid innan klockan fyra lördag eftermiddag. Jag har till och med hunnit tvätta fönster och byta gardiner lite här och var. Det var oerhört länge sedan om någonsin det skett så tidigt.  Eller ens alls. De senaste åren är det bara vissa fönster som fått julgardiner, men nu tänkte jag att det var kul att använda en del av de gardiner vi har kvar sedan vi bodde i ett mycket större hus, med många fönster och åtminstone köket och alla barnen hade julgardiner i sina rum. Så nu är det advents&julpimpat både här och där.

Första ljuset är tänt. Glöggen är avsmakad, i flera former. Adventsmusik har spelats. Imorgon ska jag för första gången på länge sjunga i kören på första advent. Första siffran på speciella adventsljus ska vi elda ner. Kanske dax att börja tänka på julklappar och annat julfixa? Fast det får nog bli imorgon…

De stora trollungarna fortsätter adventstraditioner och adventsmys på sitt vis. Utifrån sitt sammanhang. Bra! Inte så att det alls måste adventsmysas på samma sätt år från år. Men mysigt att de ändå upplevt denna helg så viktig att de ändå fortsätter att sätta sin egen prägel på den. Och förhoppningsvis kan vi skypa med alla utom yngst och äldst imorgon när de träffas för sin version på adventsfika.

IMG_5856

h1

Sjunga i kör

20 november 2013

Så har jag börjat sjunga i kör igen. Efter ett uppehåll på drygt tio år. Vet inte riktigt vad jag gett mig in på, men det ger sig. Lite mer logistik i mitt liv, på gott och ont.

Lite ringrostig har jag allt blivit med åren. Men en del gamla godingar sitter fortfarande. Vad sägs om Dotter Sion och Otto Ohlssons Advent (soprandödaren)?

Under tonåren sjöng jag i kör. Först förmodligen någon skolkör. Min ”riktiga” körpremiär var i Falu Kristine Ungdomskör. De firade visst 40-årsjubileum härom året. Vi börjar nog bli lite till åren komna. Efter en kort visit i någon flickkör och skolkör på högstadiet började jag så i en av Domkyrkomusiken i Uppsalas flickkörer – Koralkören, för att sedan efter ett par år flytta upp i ungdomskören där, Schola Cantorum. I just en efterföljare till denna kör sjunger numera en av trollungarna, med likadana (samma?) körkåpor som vi hade då. Misstänker att en del låtar ur repertoaren fortfarande finns kvar också. Under gymnasieåren sjöng jag även i några andra körer, som skolkören på internatskolan – Cantemus. Så småningom tog utbildning, yrkesliv och föräldraskap över. Körsjungandet fick stå tillbaka. Tills jag började i kyrkokören på landet där vi bodde när en vän erbjöd sig vara barnvakt vid behov så att jag kunde få till det med körsjungandet igen. När flytten gick mot västerhav samtidigt som en av trollungarna blev allt sämre i sin lungsjukdom fick mitt körliv prioriteras ner. Tiden – och orken – räckte liksom inte till.

Att sjunga i kör, inte minst under tonåren, är ett mycket socialt projekt. Själv träffade jag trollpappan i samband med skolkören på gymnasiet. En hel del andra av de människor jag lärde känna genom körsången har jag fortfarande kontakt med, inte minst genom Facebook. Att sjunga tillsammans i kör är helt enkelt mycket trevligt och kan ge upphov till livslånga bekantskaper. Genom körsången har jag också fått se en del omvärld och många andra erfarenheter. Förutom att sjunga och läsa noter förstås…

Så nu får vi se vad jag gett mig in på…  Och Otto Ohlsson är tydligen ett nödvändigt ont jag behöver genomlida för detta så det är bara att ge sig rakt på eländet så att det kan komma trivsammare utmaningar sedan.


image

h1

Blogga?

07 augusti 2013

I fem år har Trollmammans blogg funnits nu. Under en del perioder har jag skrivit mycket sporadiskt. Något år bloggade jag så gott som varje dag. Just nu har det varit lite lagom stiltje. Ibland är livet så fullt av måsten och borden och vill-gärna att mer eller mindre kreativa stunder vid bloggen inte blir av.

Nu har jag semester, men även den har varit inmutad med plattläggning i pergolan, Uppsalabesök för magnifikt födelsedagsfirande, nödvändig vila & återhämtning, umgänge med trollfamilj & vänner. Först nu, när bara några dagar återstår börjar jag gå ner i varv. Även om det fortfarande finns en del måsten kvar att hantera. Som att jaga Telia och kolla upp varför vi fortfarande inte har någon fast telefon trots att vi köpt en ny efter sommarens första stora åskväder. Som att fixa iordning lite praktiskt inför yngste trollungens nästa Lundaår. Som att fixa med en del annat som inte blivit gjort under senvår&sommar. Som att få en överblick över höstens olika vill-gärna och vardagsverkligheter.

Sen vill jag ju så gärna hinna med att träffa vänner jag borde träffat för länge sen. Utan att känna att det bara ska klämmas in. Nästan allra sist på denna semester kröner jag med att frossa i Schlager hos Kålle på mysiga, initima lilla Storan.

Fast blogga åtminstone lite grann vill jag också så gärna.

h1

Vägen till Kalv

14 juli 2013

IMG_0361

Här är vägen till Kalv. Ja, eller en av vägarna till Kalv. För det går åtminstone sex vägar in mot Kalv. Från Mårdaklev, Östra Frölunda, Håcksvik, Burseryd, Fegen och Gunnarp kan man välja en vägskylt till Kalv. En liten ort i södraste Västergötland. I modern tid har alla dessa vägar någon form av beläggning, även om kanske inte asfalt är den mest adekvata benämningen. Oljegrus kanske? Det har iallafall inte varit grusväg på någon av dessa vägar sedan nästan 25 år tillbaka. Även om det ryktas att den sista av dessa sex vägar fick beläggning först efter att någon, vars far var politiker, var på friarstråt längs en grusväg och pappan undrade vad sonen varit och gjort med bilen…

Till denna plats, Kalv, flyttade vi 1988. Som inflyttningspresent från byalaget fick vi en liten vinylskiva, Kalvstigen, med Stefan&Krister, ett buskispar med rötter i Kalv med omnejd. Vi lyssnade och undrade vad vi gett oss in på. Dit skulle vi flytta. Det vi mest hört om Kalv innan var att det var vackert där – hade folk hört. Få, nästan ingen, hade varit där. Till Kalv åkte man sällan bara sådär. Trots att så många vägar leder till Kalv är det inte så vanligt att man bara kör förbi utan att ha just Kalv som mål. Själva bodde vi kvar där i 15 år innan vi sökte oss mot västerhavet. Så vi har kört en och annan gång längs vägarna till Kalv. Och att plogbilen kört efter grusbilen har hänt mer än en gång, för jag har också sett det lite säregna och svårbegripliga hända….

IMG_0378

Igår besökte vi Kalv. När vi kom körande på den gropiga, lappade och lagade vägen in mot Kalv  kändes det så välbekant. Men var det verkligen så här trasiga vägar när vi bodde där? Fast Stefan&Kristers visa talar ju för att det var så även då.  Så mycket igenkänning. Så mycket känsla. En inte försumbar del av vårt liv. Kalv. Vi lyssnar och ler.