Archive for the ‘Läst, sett, hört’ Category

h1

Svanesjö

07 februari 2016

I höstas kunde jag bocka av ytterligare en sak från ”listan”. Sådant jag vill göra (minst) en gång i livet. Se Svansjön och då helst på Operan i Stockholm. Trollmormor Eva pratade om att det var något vi borde göra. Men det blev aldrig av innan hon dog. Nu har det gått mer än 30 år och jag hade fortfarande inte sett Svansjön. Jo på sätt och vis. Jag var faktiskt och såg en modern uppsättning på Göteborgsoperan för några år sedan. Benke Rydmans streetversion. Men nu ville jag ändå få se en något mer klassisk version, åtminstone vad gällde musiken. Det fick bli Mats Eks uppsättning på Stockholmsoperan. Nu har den också fått 30 år på nacken, men i alla fall. Inte helt klassisk, inga tåspetsskor och en del av svanarna var definitivt män. Men så vacker! Gripande! Jag vill se mer!

Jag och två trollungar gav oss dit en höstkväll. Skönt att ha dem med som stöd. För det fanns en och annan känsla i att äntligen genomföra detta.

Läckert var det! Mäktigt!

Och så glad jag var att få se just denna uppsättning! Rörelsespråket var sanslöst! Svanelikt! Svansjön!

I pausen hämtade vi andan med lite bubbel. Spansk cava i brist på italiensk prosecco, Helt okej det också.

Och tillsammans med oss fanns Trollmormor Eva!

 

IMG_0776

 
IMG_0775

h1

Laleh – igen!

01 februari 2015

Stilla söndagseftermiddag och jag har sett på dokumentären om Laleh: Jag är inte beredd att dö än. Fortfarande så är nog Laleh min största idol. Jag vet faktiskt ingen annan artist som jag bara vill se, höra och uppleva inte minst live. Jo, så här på TV går bra det med. Återigen – Laleh är en enorm urkraft. Måtte vi få fortsätta att uppleva henne många gånger till. Och jag gillar skarpt hennes förhållningssätt till sin musik. Så länge hon producerar och skapar äger hon sin musik. Men när hon väl framför den får musiken ett fortsatt liv av oss som lyssnar och upplever den. Och då kan den ändra innebörd i våra tolkningar. Som när Some die young fick ett så stort symbolvärde efter Utöya i Norge. Hon kostar på att lyssna på, men det är det värt. Inte helt lättköpt. Inte alls. Men å så det berör. Så trollfamiljen, om ni nu läser detta – nästa gång hon har någon konsert i Sverige vill jag vara där. Bara en liten hint så där alldeles från mitt hjärta. Och jag vill gärna ha sällskap, även om jag kan uppleva alldeles själv. Laleh!!!

h1

En sökare har nått fram

15 april 2014

Sorg och glädje följs åt. Inte minst genom musiken. Pärlbandet av musik som följt mig genom åren fylls på efterhand. Sånger som från att enbart ha varit ett trevligt inslag i tillvaron får en djupare innebörd.

Så fick jag idag en ny pärla – Esmeraldas bön.

Jag vet inte om du hör mej..
Men ber dej om ett svar.
Jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har..
Ja, jag vet jag är för simpel..
Jag ska va utanför.
Men när jag ser din blick så tror jag
ändå att du kanske hör.

Gud, hjälp dom människor som är i nöd.
Visa din kärlek och ge dom ditt stöd.
Finns här i världen, den stund dom finns till.
hjälp du dom glömda.. Jag tror att du vill..

…..

(Ur Disneys Ringaren från Notre Dame, textförfattare Stephen Schwartz)

Att den fanns med på dagens begravning var inget medvetet val, men på något sätt kändes den inte så dum, om än lite oväntad.

En ständig sökare har nått fram. Några, kanske inte så få, har vi varit som fått följa vid sidan om denne solitär. Han har gjort djupa intryck längs sin väg. I mitt liv har han funnits i nästan 35 år. För just mig och min familj är han nära förknippad med trollmormor Eva och tiden för hennes död.  För trollungarna har han mest stått för deras litterära utveckling. Många är de böcker genom åren som kommit i fint inslagna paket, efter att noggrant ha lästs igenom och godkänts. Fast just Disneyböcker har inte tillhört utbudet, annat än i de klassiker som inspirerat, långt innan film.

Ibland blir ett blogginlägg inte det jag tänkte mig från början. Då är det bara att följa med dit det bär. Och för att knyta ihop säcken. Ofta är det genom musikens texter jag berörs av sorgesamma minnen. Men nu får det nog räcka för idag.

h1

Teaterassociation

01 december 2013

I städvirveln som gick genom huset igår saknade jag en dammvippa. Ni vet en sån där röd-gul-blårandig historia. Den jag vet att vi haft verkar ha försvunnit. Förmodligen i någon städorgie. Nu fick det bli väl ändå. Och vissa dammråttor uppe vid taket får helt enkelt bli kvar till en annan gång.

Ett för mig oerhört starkt teaterminne är när jag, tillsammans med ytterligare en vuxen och sex 3-åringar, bl a en av våra yngsta trollungar, var på barnteater i Svenljunga. Vi såg om Vilda Bebin som får en hund. Två skådespelare som agerade så att alla barnen var alldeles stumma av inlevelse. Liksom vi vuxna. Stora ögon som följde med hela tiden. Jag kommer inte alls ihåg storyn idag, men känslan och detaljer har fastnat. Som att när Vilda bebin far ut i rymden på sin hund har hunden just en dammvippa som svans. Så hemma hos oss har vi ibland pratat just om Vildabebinshundsvans istället för dammvippa. En mäktig teaterupplevelse som räckte länge. Ett reklamvykort hade vi kvar i många år men till slut försvann det, förmodligen i en flyttröj.

Nu med internets alla möjligheter har jag återfunnit teatergruppen, Dockteatern Tittut. Och det verkar som att de fortfarande har Vilda Bebin på repertoaren. Dessutom sätter de upp en annan av mina favoritsagor, från när jag var liten – Vem ska trösta Knyttet? När jag så går in lite närmare på hemsidan ser jag att en av mina småkusiner spelar i just i den uppsättningen. Så om jag bott i Stockholmsområdet hade jag kunnat gå och se på den. Om det är okej att gå på barnteater utan barn. För trollungarna har nog blivit alldeles för stora för att uppskatta just dockteater, men ändå inte tillräckligt gamla för att uppleva det med vuxenögon. Sedan vet jag ju inte om man är välkommen på barnteater utan barn heller. Men nån gång så. Då ska jag få se barnteater igen. Tittuts repertoar verkar ju hålla genom åren. För flera generationer. Och jag kanske till och med har tur att få se även min småkusin agera.

En lång associationsbana från en dammvippa till magisk barnteater. En levande teater!

Den vilda bebin

h1

Rum med utsikt

06 november 2013

Som ett litet avbrott i vårt italienska äventyr i den lilla medeltida staden i Umbrien har vi gjort en utflykt in i Toscana. Närmare bestämt till Florens. Väderförståsigpåarna förutspådde regn och rusk. Men eftersom det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder, gav vi oss av ändå. Nå, lite blött blev det allt igår, men idag sken solen från en om än inte klarblå himmel, så väl blå himmel som dekorerats med skyar och dimmoln över bergen.

Vi har tittat på kyrkor så till och med trollpappan tyckte att det räckte. Att besöka Florens innebär att det finns stor tillgänglighet på snygga läderväskor. Så vi har handlat lite. Själv satsade jag på en liten marinblå och en något större grön. Det kan ju vara bra att variera färg på väskan till olika kläder om man som jag gillar färgglada kläder. Men fodral till mobiler och plattor verkar inte ingå i utbudet – än eller just nu. Däremot stora plånböcker och korthållare. Fast just det behövde inte jag köpa. I lätt duggregn strosade vi förbi Palazzo Vecchio där vi kunde beundra och fota (en kopia av) Michelangelos Davidsstaty.

Men framförallt har vi i Florens umgåtts med en av trollungarna, som varit här på några semesterdagar. Och som vanligt i Italien sker mycket av umgänge runt god mat och dryck. Och glass. Och kaffe. Mellan kyrkor och läderförsäljare. Tid att vara, vila, återhämtning och energipåfyllnad.

Natten tillbringades på ett hotell där vi fick ett rum med utsikt, över klocktornet till Il Doumo. En Florensutsikt som heter duga! Och för den icke insatte finns det ju en något äldre engelsk film som utspelar sig bl a i Florens med just titeln A room with a view.

Som final innan trollungen tog flygbussen hemåt gick vi en promenad upp på till Piazella Michelangelo, en utsiktsplats där Florens bredde ut sig för våra fötter. En riktigt solvacker dag hade vi förmodligen sett mycket av Toscanas landskap också, men idag fick vi nöja oss med Florens. Gott nog. Runt om låg bergen inbäddade i moln och dimma.

Nu är vi åter med vår ”vanliga” utsikt, över dalen söder om den lilla medeltida staden. Även här flyter dimman fram och förändrar landskapet. Ett rum med utsikt!

IMG_6297

IMG_6242

IMG_6494

IMG_6397

IMG_6396

IMG_6382

IMG_6277

h1

Bröllop&begravning eller en svart svan?

08 september 2013

Snabb koll i TV-guiden i går morse visade att det fanns (åtminstone) två filmalternativ för kvällen. Fyra bröllop och en begravning eller Black Swan? Feel good (? viss sälta dock) eller psykedeliskt drama?

Efter att ha vägt fram och tillbaka vann dock det första alternativet. Jag har visserligen sett denna film mer än en gång förut, men gör det gärna igen. Mycket igenkänning inte minst i humor. Helt okej. En film som det går att bara flyta med i.  Att som igår se denna film helt och hållet från början till slut är inte så vanligt för mig. Ofta är det annat som splittrar upp, vilket ju givetvis påverkar helhetsintrycket.

Filmen innehåller en av mina favoritscener. Begravningen, med en av de mest magnifika kärleksförklaringarna. Dikten Funeral blues av W H Auden. Svärta att sammanhanget är just en begravning. Jag tror att det tagit mig ett par tittar av denna film innan jag helt och fullt tagit det till mig.

……Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;……..

Så sorgesamt. Men ändå så mycket kärlekslycka. Och slutet är ett riktigt glassigt feel-good-slut.

Den film jag valde bort – Black Swan – är ju överfull av svärta. Jag har sett den tidigare tillsammans med yngste trollungen. Starkt. Just ikväll fick den stå över. Jag kommer nog att se den igen. Vid ett annat tillfälle. Men inte nu. Den innehåller ingenting av feel-good. Mer än de svaga antydningar från dansande trollunge om prestationsångest. Att leva sin dröm – ja, men det finns ett yttersta pris, när drömmen blir för dyr. Att få dela tankar med sina trollungar är viktigt. Även om det som är svårt och kan kosta på. Balansgång på slak lina. Den svarta svanen.

Nu får vi se vad jag ska toppa med för film ikväll. Jag har lite att sticka på så då är film perfekt. Eller så får jag fixa till mitt inte så stora strykberg. Eller bara vara…

h1

Prästgårdskultur

31 juli 2013

Det finns (minst) en bok om svenska prästgårdar. Om kulturarvet och hur det vårdats. En verklighet som idag är nästan förbi, åtminstone i sin ursprungliga form. Boken genomsyras av en önskan om bevarande av prästgårdskulturarvet. Frågan är om just vad som är kulturarvet i detta och vad som borde bevarats. Själva byggnaden, byggnaden som bostad åt präst/prästfamilj, fenomenet prästgård som ägs och förvaltas av kyrkoförsamlingarna, en bostadskultur ofta i byns centrum (åtminstone historiska centrum)….

Under ett antal år har prästgårdskulturen (eller vad det nu är) ändrat form, senaste åren drastiskt. Få präster/prästfamiljer bor idag kvar. De flesta prästgårdarna är idag sålda till privatpersoner. Om vården av själva byggnaderna finns och har funnits många olika varianter. Bevarande, förfall, sparsamhet, verklighetsanpassning, olika former av utveckling till bostad för modernt hushåll. Antalet prästgårdshushållerskor är ett sedan länge ett tämligen utdött släkte. Om huruvida prästgården var en (dold?) löneförmån finns olika versioner, inte minst de senaste 30 åren, när skattemyndigheten hittade denna mjölkko (?). Vad är det för prästgårdskultur som efterfrågas?

Vad är det som ska bevaras? Bostäderna i sig? Ja, då kan det göras av vem som helst, som är beredd att satsa. Byggnadsvård. Att präst/prästfamilj bor i samma hus som många andra präster tidigare bott i? Svårare – samhällsutvecklingen är inte på något sätt i fas med denna boendeform – oavsett vad vi tycker eller inte. Prästgården i samhällets centrum, tillgänglig för alla, angelägenhet för alla. Hur och på vems villkor ska det genomföras? Om bostaden bebos och ägs av andra – är det verkligen en prästgård då?

Prästgårdskultur? Att bo i en bostad som ägs och förvaltas av någon annan är inte alltid så lätt. Att bo i en bostad som många andra människor anser sig ha rätt att åsikter om kan vara svårt. Att bo i en bostad där bara den ena parten har besittningsrätt och bara under vissa förutsättningar kan i vissa lägen bli en utmaning. Ojämlikt på ett sätt som står mycket långt ifrån det samhälle vi förväntar oss att leva i. Där alla människor har lika värde. Ur fler olika perspektiv. Att bo i prästgård kan ha fördelar, men det finns andra sidor av myntet också. Bakom all prästgårdsromantik.

En del av detta kan anas här och var i boken om de svenska prästgårdarna. Men mycket är det en önskan att vidmakthålla och återskapa prästgårdskulturen. Utan närmare definition om vad som menas med prästgårdskultur. Och utan detta blir boken bara ett litet möjligen trivsam men fullständigt ointressant minneskavalkad över hus här och var…

I 15 år bodde vi i ett sådant minnesmonument. Stort. Rymligt. Med bedårande utsikt. Gott om miljöer att upptäcka, förvalta, bevara och utveckla. Plats för lek och stoj. Trollungarna kunde forma in sig i ledet av prästbarn som bott där. Traditioner.

Prästgårdskultur?

IMG_5211