Archive for the ‘Vardagsliv’ Category

h1

Dimman väller in

26 mars 2016

Just nu är Hallandskusten insvept i dimma. Till och från i flera veckor nu lyser solen med sin frånvaro och dimman omsluter oss mest hela tiden. Olika väderappar talar om sol men den orkar liksom inte igenom. Förmodligen finns den där ovanför dimman. Och dimman sveper om oss med en snabbhet som väcker minnen från barndomens Saltkråkefilmer. Ni vet, tjockan som bara totalt kunde omsluta barnen på Saltkråkan och försätta dem i olika knepiga situationer. Något som jag egentligen inte haft någon egen erfarenhet av förrän nu. Visst funkar det helt okej med dimma när man är på land och kan orientera sig med hus, skyltar och växtlighet när man kommer nära. Men lite annorlunda ter sig allt omgivningen ändå.

Jo, Halland kan ha dimma ibland. Minns tidiga bilturer längs E6an där varje avfart varit en okänd utmaning, tills dimman äntligen lättat när solen gått upp på förmiddagen. Och vädret påverkas av närheten till havet på gott och ont. Havet värmer. Öppet hav bjuder på rimfrost. För att inte tala om hur vindarna får fritt spelrum över havet in mot land.

Med dimman följer en iskall fukt som tränger sig in. Kallt. Iskallt.

Nu vill vi ha vår. Och kanske lite sol iallafall. Jag vill få sjunga med Laleh – Vårens första dag – och jag VILL VARA MED!

IMG_1168.jpg

Här borde vi se en vanlig Falkenbergsvy, med Spritanrakan, några vindkraftverk, den långa bryggan ut i havet och Strandbaden, det stora hotellet. Nu bara total dimma…..En lite stund senare bröt solen igenom en stund….

h1

Kortaste vägen?

07 juni 2015

I helgen har vi varit på friluftskalas i Tivedenskogarna. Bilresan dit skedde de sista milen på grusvägar genom skogen. Kanske inte kortaste vägen eftersom jag två gånger missade att GPSen ville att jag skulle köra rakt in i skogen utan valde att snällt vänta tills det stod Örsjönäs på en skylt som pekade inåt. Till slut kom jag dock fram till timmerstugan som skulle bli vår samlingspunkt för kalaset. Väderförståsigpåarna hade varslat om regn, och en hel del regn hade tvättat naturen ren… Men bilen var mer brungrå än svart… Helt okej, vi har vattenslang hemma.

Så idag var det dags att åter styra bilen hemåt. Nu i sällskap med en trollunge, som ska tillbringa sommaren hemma hos oss. Kortaste vägen på GPSen inklusive en avstickare till Borås för att krama om en annan av våra trollungar som bor där. Efter sisådär en knapp timmes bilfärd vill GPSen att vi ska vika av från den breda vägen, in på en något smalare väg. Och sedan en ännu smalare väg. Ni vet, en sån med mötesplatser utmärkta. Sedan blev det grusväg. Och ännu mindre grusvägar. Inte riktigt skogsvägar men nästan… GPS visade fortfarande bestämt framåt och samma framkomsttid. Eftersom vi nu inte hade någon större koll på var vi var så var det bara att snällt fortsätta. Efter någon timme, när vi började tro att GPSen fått spatt, blev det som tur var, åter asfalt och efter ytterlilgare några vägval kom vi ut på riksväg 40 strax utanför Borås. Kortaste vägen? Förmodligen inte snabbaste vägen iallafall även om vi kom fram till slut. Och att GPSen var markerad att undvika grusvägar verkar den inte ha förstått. Gott om flashbacks från våra 15 år i skogen blev det iallafall.

Efter lite kramar och en trevlig lunch bar det så ner mot västerhavet igen. Nu med en ännu mer dammig och lerfärgad bil. Och GPSen visade oss inte några fler grusiga, kringlande vägar utan vanliga asfaltsvägar hemåt. Och bilen är svart igen. Tack snälla Trollpappan!

Nästa gång ska jag nog ändra inställningarna i GPSen till något annat än kortaste vägen….IMG_0265

h1

Vårsticken

26 april 2015

Igår gjorde jag färdigt två sticken, där det ena följt mig sedan i oktober. Idag kan nog ytterligare två tröjor nå sitt avslut. Den ena har lite sticke kvar, typ en ärmmudd, den andra ska BARA monteras. Sedan blockning förstås. Ja, blockning, dvs att fukta och spänna ut så att det blir slätt och fint. Ja, jag ska inte sitta med dem hela dagen. Bara lite. Och efter det har jag bara en grön citronsjal på gång. Den som jag stickar på tåget varje dag. Och en hög med garn som ska bli handledsvärmare, men de ska jag spara till nästa flygresa till Italien. I hyllan ligger garn till några nya projekt men inget är helklart än vad det ska bli. Sedan har jag fått en idé om en riktig finkofta till i sommar. Där vet jag precis vilken modell jag ska göra, men har inget garn än. Och då kan jag ju inte heller använda modellen till ett garn jag redan har i merinoull. Visst är merinoull fint men till denna finkofta kommer det inte att vara rätt. Så har jag några andra projekt framför mig också, men inte heller där är det klart vad det ska bli och med vilket garn. Så just nu kommer jag att hamna i en liten stick-svacka. Inte så att jag inte vill sticka utan mer det tomrum som finns innan jag börjar på något nytt. Kanske dax att leta upp och se om jag har några gamla, undanstoppade projekt någonstans. Det som i stickvärlden kallas för UFOn. Unfinished objects.

IMG_0056

IMG_0054

h1

Släpp växterna loss – det är vår!

06 april 2015

Efter en koll på vädret de kommande veckorna bestämde jag mig snabbt imorse att nu var det dags, rentav hög tid, att vårboa i växthuset. Övervintringstältet skulle ut, liksom det skräp som blivit kvar där inne under vintern. Snabbstädning. Sopa lite. Flytta in växterna igen eftersom de än så länge definitivt behöver växthusets skydd. Fram med stolar och det lilla bordet. Färdigt! Nu är det vår! Och de växter som stått inträngda i all bubbelplasten i vinter kan nu bre ut sig. Fullt med nya skott och knoppar. Det var ju inte vad jag tänkt mig göra idag, men nu blev det så bra så! Den långa gråa vintern är nu till ända.

IMG_0018

IMG_0016

IMG_0013

h1

Min ”fån”

23 mars 2015

Min mobil har varit på verkstan. Garantireparation. Efter en vecka var den på väg tillbaka till mig igen. Men den försvann på vägen. Helt plötsligt så fanns den inte längre. Den var precis borta. Nåja, enligt den stora firman skulle det lösa sig inom någon dag eller så. Nu, en knapp vecka senare fick jag ett paket. Men inte med min gamla vanliga mobil (som jag har varit mycket nöjd med) utan med en likvärdig men ny. Jo, visst, oerhört trevligt att det löste sig och att jag ersattes med en ny. Fast det tar lite tid att boa in sig i den nya. Så att jag hittar tillrätta så där automatiserat igen. Efter ett par timmars pillande har jag nu fått den iallafall likna min gamla mobil. Och jag vet att jag vänjer mig vid det nya vartefter. OCH – jag är mycket nöjd med att det ändå löste sig så gentilt! Ny mobil är inte alls fy skam.

Så nu har jag lämnat tillbaka den mobil som trollpappan så vänligt lånade ut till mig när jag blev mobillös för några veckor sedan. Den var fin. Blå. Men betedde sig inte helt som min egen vanliga. Och eftersom jag ju bara skulle ha den några dagar flyttade jag liksom inte in i den ordentligt. Tog bara med mig det viktigaste. Nu blev det ju lite längre så vartefter fick jag fixa med lite mer bling-bling. Men gott att ha den möjligheten att inte vara helt mobillös. Tack för lånet!

Och jag vet ju så väl att det tar tid att lära om och lära nytt. Att få in rörelserna i fingrarna så att det går av sig självt. Det invanda. Det automatiserade. Nyttigt för en arbetsterapeut som förväntar sig att andra försöker lära om och lära nytt.

h1

Tågvett?

22 januari 2015

Detta har jag nog bloggat om för länge sedan men nu är jag så fascinerat frustrerad så att jag skriver igen. Hur man tar sig på och av pendeltåget. Finns det någon rimligt system och ordning för att det ska fungera snabbt och smärtfritt? Om alla tar sats och ger järnet och tränger sig på samtidigt som de som ska av tåget försöker tränga sig av? Eller att de som ska av tåget först får kliva av så att som ska på tåget kan kliva på sedan? När avstigarna lämnat lite plats? Eller ska vi bestämma att ingen får kliva av förrän på slutstationen oavsett vart man ska? DÅ kommer det att bli rätt så trångt på tåget till slut.. Förutom att en del av oss inte kommer att komma till jobbet om vi inte jobbar på en slutstationen. I min värld är alternativet med tur och ordning absolut att föredra. Om vi som ska av får kliva av först OCH om de som står på perrongen lämnar lite plats så att vi faktiskt kommer av tåget kan de som ska kliva på göra det sedan. När vi lämnat plats. För om vi står i dörröppningarna på väg av tåget så är det ju också klart svårare att kliva på. Det blir liksom dubbelstockning i dörrarna.

Nu kan ju en och annan tycka att jag är en gnällkärring, men detta är bara en beskrivning av en vanlig händelse för tågpendlare. Oftast är det ett fenomen på den station där jag kliver av på väg till jobbet, vilket även bekräftats av tågvärd, men idag var det likadant när jag skulle hem. När tåget stannat, dörrarna öppnats och vi skulle kliva av trängde sig en familj på så att vi fick väja undan innan vi kom åt att kliva av. Nu kanske det är så att de är rädda att inte komma med tåget eller få någon sittplats. Jo, men det är likadant när jag åker till jobbet på morgonen. Sittplatser är det inte så gott om men det blir defintivt inte fler om vi inte släpper av dem. Och min erfarenhet är att Falkenbergsborna normalt trängs på sidorna vid tågdörrarna, MEN smiter inte ombord förrän de som ska stiga av gjort det.

Så visst, jag är väl en tjatig och bakåtsträvande gnällkärring men jag är så less på att behöva tränga mig av tåget varje morgon. Jag har helt enkelt inte vässat mina armbågar tillräckligt för denna form av pendlarbeteende. Och jag kan helt enkelt inte förstå hur man tänker när man tränger sig på tåget när folk försöker kliva av. Gör man så på andra ställen också? Hur beter sig Stockholmarna där det är så mycket annan etikett i var man går i rulltrappan etc? Som jag förstått så förekommer detta fenomen mest på vissa stationer. Typ där jag kliver av tåget på väg till jobbet…

h1

Egon hälsar på

11 januari 2015

Nu har Egon avtagit om än inte dragit sig tillbaka. Det rister fortfarande i huset, men inte alls så mycket som till och från under gårdagskvällen och natten. Efter tre kraftiga vädervarningar de senaste veckorna var det lite svårt att veta om det var läge att bli orolig eller inte. Hur mycket energi som skulle läggas på att stormsäkra utomhus. Nå, vid sextiden på kvällen tog jag en vända runt huset och packade ihop stolar och cyklar mellan husen där det var lite mer lä. Huspynt, som dörrkrans, ljuslykta och Mariabilden i terrakotta fick komma in i värmen. Välladdade datorer och mobiler om strömmen skulle gå.

VI har ett välisolerat hus, men när vindarna tar i så knakar det både här och där. Men det är vindstilla inomhus. Så har vi inte alltid bott. Gott nu! Efter ett antal år i skogsbygd, innan Gudrun drog fram, har vi en viss vana av strömavbrott, så just det bekymrar oss inte, handlar bara om viss beredskap. Nu finns ju inga mindre trollungar här heller som vi behöver ta hand om.

Gudrun, men även Per, gick mycket hårt åt vårt dåvarande växthus. Till slut kom en enstaka virvelvind och gjorde plockepinn av hela alltet. Nu har vi ett nytt stabilt, välmonterat och välgrundat (jag har gjort det i princip alldeles själv) växthus. De första starka vindarna som drog förbi, typ Simone, gav en hel del oro och jag satt hela tiden och väntade på ett glaskrossbrak. Men det håller. Står orubbat kvar. Visst, en natt kanske det kommer en överman på besök. Men jag behöver inte bekymra mig så fort vindarna tar i. Även pergolan står orubbad. Den vajade inte ens när det blåste som värst. Bådar gott för sommarens nästa pergolaprojekt. Hur blåregnet jag planterade i somras har orkat med Egon och hans bekanta lär vi inte få se förrän framemot sommaren. Han gillar visst inte blåst, men var någonstans på vår tomt blåser det inte? Jag ville så gärna ha ett blåregn, men det är klart – hos oss trivs bara det som klarar av att överleva lite vilt och i ständig blåst. Villkoren hos oss.

Så även om det inte mojnat än så känns det gott att hus, pergola och inte minst växthus står kvar – orubbat!

IMG_7280

IMG_7282