Archive for the ‘Leva livet’ Category

h1

Promenaddax

10 september 2015

Vi går promenader varje dag. En del kortare, andra något längre. Och så många små, små, korta. Till baren vid torget, till affären, runt den gamla stadskärnan. Den gamla staden ligger uppe på ett berg. Eller egentligen i ena änden på en bergskam. Att gå runt den gamla stadskärnan tar  en kvart eller så. Helt plan mark. Utvidgar man sträckan runt hela det mer tätbebyggda området, runt kommunhuset, det lilla sjukhuset och äldrecentret, tar promenaden lite längre tid. Då får man gå ner för en brant backe för att sedan vända upp igen längs en snirkligare uppfartsväg, förbi husbilsplatsen och skolan. Om man vill undvika backarna kan man faktiskt fortsätta lite utanför stadskärnan, till bageriet eller posten också, men det blir ju inte så långt det heller. Och inne i den gamla staden kan man gå runt, runt som i en labyrint mellan de smala gränderna. Fortsätter man uppåt hamnar man till slut (i bästa fall) på det övre torget (det politiska enligt min svåger). Där har man en mäktig utsikt över Toscana och Trasimenosjön. Men här är det mest finpromenader som gäller även om det blir lite upp och ner i gränderna.

Ibland väljer jag att ge mig ut på lite längre promenadturer. Och då är det mest nerför som gäller. Till att börja med. Uppför när jag ska tillbaka igen ju. Då väljer jag någon av de olika vägarna som leder ner för berget, mot byar som ligger nere i dalarna runtomkring. En del är smalare och snirklar sig fram. Någon är mer rakt på, till en början…. Nedanför berget finns en väg som rundar berget för att sedan fortsätta mot andra orter i närheten. Om man kommer ner på den går det att fortsätta där en stund för att sedan vända upp mot den lilla staden igen, längs en annan snirklande väg. Förra hösten gjorde vi några försök att gå till en närbelägen ort, som ligger på en annan sluttning av samma berg, men fick ge upp på grund av ruskväder (åska och ösregn!!). Om man är idog kan man ta igen sig på en trevlig pizzeria.

Vartefter har jag hittat små trevliga stigar att utforska. Det gäller att variera sig, iallafall lite. Norr om staden, längs sluttningen ner mot dalen vid Trasimenosjön, går en trevlig liten stig som jag testat ett antal gånger. Få se om jag kan få med mig Trollpappan denna gång. Han gillar inte höjder så där värst mycket och att gå på tvärsen på en sluttande bergvägg kan upplevas som en för stor utmaning…

En av mina utmaningar, som jag delvis har kvar, är att fortsätta upp längs bergkammen, där denna lilla staden är belägen i ena änden. Upp på Monte Petrarvella. Jag har skrivit om det tidigare och lagt en del bilder, så kolla gärna vidare där.  Idag gav jag mig på det igen, men vet nu att det tar mer tid än en vanlig morgonpromenad. Så imorse gick jag en halvtimme upp för den lilla steniga vägen. Uppåt i stort sett hela tiden i 30 minuter. Oftast så brant att man måste luta sig framåt för att inte ramla/glida bakåt. Mitt på bergskammen, där det planar ut, tog jag några nya kort OCH en selfie (mycket ovanligt för mig…). Något svettig och mycket ostyrig i håret. Att jag ser ansträngd ut beror mer på intensivt solljus eftersom jag envisas med att inte använda solglasögon… Men om nu någon betvivlar på att jag varit där så har ju nu bildbevis! Och förhoppningsvis blir det minst en promenad till uppåt denna gång. Men att fortsätta hela vägen, vart den nu leder, blir det inte denna gång. Då vill jag nog ha sällskap OCH vatten OCH GPS med mig, så att jag inte villar bort mig alldeles utan att hitta tillbaka, iallafall samma dag. Men jag tror att den till slut leder till nästa ort, med pizzerian, om jag bara snirklar mig fram tillräckligt länge, nerför igen. Men sedan ska man ju hela vägen tillbaka också….

IMG_0533

Tidens tand, två år sedan sist…

IMG_0536

IMG_0538

IMG_0539

IMG_0540

IMG_0541

IMG_0543

IMG_0545

IMG_0547

Jag har varit här uppe, med utsikt både mot Umbrien och Toscana!

 

Annonser
h1

I kastenjernas skugga

10 maj 2015

En liten minifjellstedtarträff så här i kastanjernas skugga. Om än inte längs Fyrisån, utan i en liten medeltida stad i italien. Tillsammans har vi fyra erfarenhet från Fjellstedtska skolan under 10 år under 70-80-talet. Nu är det länge sedan. Historia. Men det är ändå en delvis gemensam historia som gett oss delade erfarenheter om än med olika perspektiv. Klasskamrater vi minns, inte minst lärare (och en och annan klänning), skolarbeten, rektorns hund. Att låta sig blicka tillbaka en liten stund. Innan vi rullar vidare i samtal längs livets slingrande stigar.

När skolåret närmade sig sitt slut exploderade kastanjerna i kaskader av vita blommor. Här i Panicale står kastanjerna i full blom. Mäktiga. Doftande.

IMG_7440

h1

Semestervila

08 maj 2015

Jag är åter tillbaka i den lilla medeltida staden i Umbrien. Semester. Tillsammans med trollpappan och goda vänner. Mycket efterlängtad ledighet. Om jag ska var ärlig var jag riktigt, riktigt sliten när vi åkte. La fram det jag skulle ha med mig flera dagar i förväg mot mina vanliga rutiner, för att jag säkert skulle komma iväg och inget skulle komma emellan. I och för sig fick jag plocka undan en del av det jag lagt fram för jag ska ju inte vara ledig mer än en vecka. Och det finns faktiskt tvättmaskin. Och väderprognoserna talade allra som mest om sol och värme hela tiden. Och min resväska har en viss begränsning. Men tre sticken har jag iallafall fått med mig. Och mina grönaste gåskor (egentligen springskor, men jag springer inte, utan går i lagom tempo, alltså gåskor). Nu har jag landat, eller snarare slagit mig till ro. Stickningen redo. Ett glas prosecco. En cappucino. En cornetto. För att inte tala om den italienska glassen – gelato. Åtskilliga promenader. Uppför backar. Nerför backar. Runt den lilla staden. Snart dax att strosa vidare till kvällens middag, som bör intas på torget ikväll. Tuppen vid brunnen.

IMG_0121

IMG_0110

IMG_0083

h1

Hair

19 april 2015

De senaste veckorna har jag frossat i Hair. Yngste trollungen har varit med i en uppsättning på Nöjesteatern i Malmö, en samproduktion med hans gymnasieskola i Lund. I hälften av föreställningarna har han spelat den bullrige, lite oslipade men med hjärta, Berger. Stolta föräldrar, syskon och vänner har suttit i publiken. Själv har jag faktiskt sett föreställningen fyra gånger. En gång med trollpappan, en gång med syskon och vänner (funkade inte att samordna allt). Sedan ville jag ju även se den andra varianten, där han gör ett par andra mindre roller, så då tyckte jag att jag kunde toppa med att se honom glänsa och spraka en gång till, när jag nu ändå var i Malmö. Detta är ju en studentföreställning och det har verkligen lönat sig att se den fler gånger, för de har definitivt utvecklats och spelat ihop sig vartefter. Hair är ingen enkel musikal. Inte så värst trevlig heller. Drogromantiken väller fram. Drogångorna (nåja, teaterfejk) ligger bitvis tunga över scenen. Och som en tung filt under showglammet ligger drogernas konsekvenser.  Feelgoodkänsla  och skratt fastnar i magen… Jag misstänker att mer än en av skådespelarna får tangera men även kliva rejält utanför sin bekvämlighetszon. Med tanke på att de fortfarande är mitt i en lärandeprocess, en mycket viktig erfarenhet. Att kunna skilja på sig själv och vem/vad man gör på scen. Hair är skriven i en delvis annan tidsepok. Sexuell frihet. Ansvar? Alla människors lika värde. Även det som idag inte alltid är PK att prata om finns med, som sångerna om Svarta och Vita, men även närvaron av indianerna. Inte minst Claude kämpar med livet här och nu kontra livets allvar. Att ta ansvar och försvara sitt land. Att leva vidare. Att bli vuxen? Berger är navet i gänget, men orkar inte alltid med förväntningar. Sheila – världsamvetet. Den politiskt engagerade. Chrissy – den naiva. Woof – den råa, vulgära & Woofie – lilla My i hippieversion. Mrs Mead – tanten med en längtan att ändå förstå det nya. Ungdomlig frihet och strävan att haverera gränserna mot etablissemanget. Ja, hela ensemblen griper tag. Och i sann Dans&Musikalanda får dansarna ge ytterligare dimensioner och uttryck genom hela föreställningen. Musiken håller fortfarande. Medryckande. Inlärd i kropp&själ. Men är i sitt sammanhang inte alltid så lätt att ta till sig. Slutet är inte lyckligt. Slutet är smärta. För oss i familjen blir Bergers rop efter Claude så gripande tungt. Vill krama om. Trösta. När de avslutar med Let the sunshine in – ”Släpp in solskenet” är det framförallt en tung vädjan till livet. Lyckan över att ha sett en mäktig föreställning fastnar. Och än en gång är vi så oerhört stolta och imponerade av hur vår trollunge levererar. Tänk att just jag fått bli förälder till denne unge man. Med framtidsdrömmar och visioner. Snart dax för nästa steg ut i livet. Spark! till kommande utmaningar!

26 april: Så här en vecka senare har jag lyssnat igenom Hair igen, nu i en musikalversion på Spotify (inte den gamla, vanliga filmversionen). Så ont det gör att höra den igen som helhet. Smärta! Inget lyckligt slut här inte. Tänkte att jag behövde någon bra, drivande musik att städa till. Så det fick bli Hair i ordentlig volym ur högtalarna. Gäller ju att överrösta dammsugaren. Och återigen var jag tillbaka på teatern. Hair! Vilken sorglig musikal. Griper tag i mig. Släpp in solskenet! En innerlig vädjan till livet! 

hair

h1

Dagar

25 februari 2015

Många dagar glider förbi i en oändligt sinande ström, mer eller mindre lika varandra. Andra dagar sticker ut lite mer. Eller känns mer i kroppen. Av glädje ibland. Andra dagar av sorg och saknad. Som årsdagar. De bara finns där. En liten tid innan ger de sig tillkänna. Jo, nu är det snart den där dagen igen. Dagen som har en egen osynlig ram och färg i almanackan.

Och nu är återigen en sådan där speciell dag snart förbi igen. 30 år. Nästan oceaner av tid. Men fortfarande lika tydligt utsirad. 25 februari. För mig en dag så djupt inristad i min själ.

h1

Julledighet

04 januari 2015

Återigen ledig. Denna julhelgen som passerat har givit stora möjligheter till återhämtning, inte minst genom att helg- och ledigdagarna varit många. För mig har det inneburit en bra blandning av familj, hemmafix, stickning, lite umgänge och så den nödvändiga vilan. Toppad med en förkylning så här mot slutet. Irriterande men definitivt övergående. Men gjorde också att jag tillät mig ytterligare dagar av soffhäng med sticke i högsta hugg. Vila! Återhämtning!

Om bara någon dag återgår huset där trollfamiljen bor till sitt numera normalläge. Det som innebär att huset bebos av två vuxna. Än återstår efterarbete i form av tvätt och städ. Lite jul finns kvar i huset i form av julgran, julgardiner och annat julbling. Och eftersom julgranen inte barrar överdrivet så får den vara åtminstone någon vecka till. Finns ingen anledning att stressa ut den.

Snart, snart är det dax att greppa månaderna som kommer. Vad ska hinnas med? Projekt? Eventuella resor? Vänner att träffa? Planering och förberedelser inför sommarens händelser? Men inte riktigt, riktigt än. Bara lite mer tid till sticke och vila första.

IMG_1876

h1

Vardagsverklighet

18 november 2014

Jag går runt i den lilla staden. Fri och ledig. Inga tider att passa. Jag kan ägna mig åt mitt sticke i timmar. Semesterlyx. Runt om mig pågår andra människors vardagsverklighet. Vid skolan är det alldeles tyst. Helt plötsligt kör fyra skolbussar upp vid skolan, dörrarna slås upp och skolbarn väller ut. Skoldagen är slut. Bussarna kör så iväg åt olika håll. Få barn bor på gångavstånd och blir då istället hämtade av någon vuxen. I mataffären pågår dagens inköp. Vi har ju tid att vänta en stund, vi har ju all tid. Lyssna in och uppleva miljön och språket. När vi köpt den sista pizzabiten i det lilla bageriet kommer några in från den närbelägna vårdcentralen och suckar när de ser att pizzan är slut. Dagens lunchplaner får ändras. Mitt på dagen stänger de små affärerna igen. Hem för lunch. Om ett par timmar, när mörkret sänkt sig över staden, kommer de igen för att ha öppet en stund till. Här och var pågår olika mer eller mindre omfattande renoveringsarbeten. De känns som eviga men med lite perspektiv, dvs att vi återkommit till denna plats på jorden någon gång om året, så märker vi att de olika projekten avlöser varandra. När så helgen kommer ökar folkmängden och rörelsen i den lilla staden. De som kommer hem över helgen men även turister och mer eller mindre tillfälliga besökare, som vi. Stolarna vid baren på det lilla torget fylls på.

I ett antal år bodde vi så och hade vår vardagsverklighet där andra kom för att vara lediga och fria. Faktiskt är det så även idag i vår stad vid västerhavet, när befolkningen fördubblas på sommaren. Ibland känns det som att besökarna, de andra, tar väl så mycket plats. Ständiga köer i affären. Bra för lönsamheten, men frustrerande för den som bara vill snabbt handla något. Ljudnivån och tempot höjs. På gott och ont. Där vi lever med vår vardagsverklighet flyter andra omkring och tycks ha all fri tid i världen.

Ömsesidig respekt. När jag är fri här är jag just det. Ledig från min vardagsverklighet som jag har någon annanstans. De som jag möter här lever i sin vardagsverklighet med tider, livspussel och praktiska göromål. Förhoppningsvis har de möjlighet till avbrott i sin vardagsverklighet andra dagar. Kanske rentav på andra ställen. Visst, livsvillkoren skiftar. Men inte nödvändigtvis mellan olika länder. Stad och landsbygd. Rika och fattiga.

Att ibland få bryta i sin vardagsverklighet, att vila från måsten och rutiner, att bara vara. Livskvalitet.