h1

Livsviktig kunskap

02 mars 2014

Inspirerad av ett föredrag jag hörde idag på eftermiddagen bara måste jag skriva lite här. Jag lyssnade på en ung kvinna med cystisk fibros, som pratade kort om sig själv och sin väg in i vuxenlivet. Det som fastnade djupt hos mig, förutom att hon var en utmärkt talare och lätt att lyssna på (trots engelskan), var hur hon beskrev kunskapsklyftan som uppstod när hon blev vuxen och själv skulle ta ansvar för sin sjukdom. Detta är min tolkning av det hon sa: Det lilla barnet få en sjukdom som kräver omfattande och ofta tidskrävande behandlingar. Barnet gör som doktor och föräldrar säger. Föräldrarna får kunskap om vad och varför. Barnet får kanske kunskap utifrån sin förmåga, men kanske inte ifrågasätter det självklara, det normala, det man ”alltid” gjort. Åren går och man fortsätter, rutin, det normala. Vartefter barnet blir en ung vuxen och föräldrarnas ansvar minskar minskar även avståndet till den kunskap föräldrarna en gång fått. Om en ung vuxen ska fortsätta att ständigt genomföra omfattande och tidskrävande behandlingar så behöver även den unge vuxne ha tillgång till kunskapen för att förstå. Om man inte vet varför man ska genomföra olika behandlingar ökar risken för att man inte blint följer doktorns ordinationer.

Så går tankarna vidare hos mig. Visst måste det egentligen, åtminstone i längden, vara enklare för doktorn med väl insatta patienter som känner sig behandling och själva kan ta ansvar för den istället för patienter som blint lyder doktorns order utan reflektion? Och hur har vi det hemma hos oss? Hur väl känner våra egna trollungar till vad och varför de förväntas göra det som de gör? Och då menar jag inte bara att de vet ATT utan förstår varför? Äter glutenfritt? Inhalerar det ena eller det andra om och om igen? Förväntas använda en och annan salva mot psoriasishud? Nu vet jag ju att som förälder till unga vuxna, inte minst tonårsbarn med kronisk sjukdom, finns det kapacitetsgränser inte minst relaterat till den normale tonåringens behov av att frigöra sig från föräldrar. Men ändå – har jag verkligen förstått hur viktigt det är att var och en måste få egen kunskap? Självreflektion. Och jo, jag vet – det ligger ju i själva sakens natur att jag inte kan göra just detta åt mitt barn. Jag får helt enkelt bara stå bredvid och betrakta på avstånd. Möjligen möjliggöra. Men jag kan aldrig gör åt. Men livsviktigt är det! Kunskapsglappet!

Kunskapsglappet! Ett glapp som vi måste förstå och förhålla oss till. Ett glapp som måste elimineras. En del i vuxenblivandet. Den livsviktiga kunskapen! Att veta och förstå!

För det är så grundläggande enkelt – ska man verkligen genomföra olika behandlingar om och om igen dag efter dag livet igenom – så ökar förutsättningarna radikalt om man vet VARFÖR man ska göra det och vad som kan hända om man inte gör det. Det räcker inte alls att någon bara säger – GÖR SOM JAG SÄGER (så blir allt bra)!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: