Archive for the ‘Arbetsterapi/Occupational therapy’ Category

h1

Min ”fån”

23 mars 2015

Min mobil har varit på verkstan. Garantireparation. Efter en vecka var den på väg tillbaka till mig igen. Men den försvann på vägen. Helt plötsligt så fanns den inte längre. Den var precis borta. Nåja, enligt den stora firman skulle det lösa sig inom någon dag eller så. Nu, en knapp vecka senare fick jag ett paket. Men inte med min gamla vanliga mobil (som jag har varit mycket nöjd med) utan med en likvärdig men ny. Jo, visst, oerhört trevligt att det löste sig och att jag ersattes med en ny. Fast det tar lite tid att boa in sig i den nya. Så att jag hittar tillrätta så där automatiserat igen. Efter ett par timmars pillande har jag nu fått den iallafall likna min gamla mobil. Och jag vet att jag vänjer mig vid det nya vartefter. OCH – jag är mycket nöjd med att det ändå löste sig så gentilt! Ny mobil är inte alls fy skam.

Så nu har jag lämnat tillbaka den mobil som trollpappan så vänligt lånade ut till mig när jag blev mobillös för några veckor sedan. Den var fin. Blå. Men betedde sig inte helt som min egen vanliga. Och eftersom jag ju bara skulle ha den några dagar flyttade jag liksom inte in i den ordentligt. Tog bara med mig det viktigaste. Nu blev det ju lite längre så vartefter fick jag fixa med lite mer bling-bling. Men gott att ha den möjligheten att inte vara helt mobillös. Tack för lånet!

Och jag vet ju så väl att det tar tid att lära om och lära nytt. Att få in rörelserna i fingrarna så att det går av sig självt. Det invanda. Det automatiserade. Nyttigt för en arbetsterapeut som förväntar sig att andra försöker lära om och lära nytt.

Annonser
h1

Vardagsmaraton

07 april 2014

Hemma igen efter en lååång dag, med många engagemang, en del transportsträckor, men i stort sett inga andningshål. Behöver man andas också? LIte överreklamerat eller? Nåja, delvis hade jag planerat dagen själv, framförallt genom att plocka in en workshop på förmiddagen när resten av dagen redan fullplanerad. Sedan inträffar ju ibland externa faktorer som inte går att påverka. Bara att förhålla sig till.

Dagen började med tågförsening pga elfel. Vi stod i Falkenberg och väntade på tåget som strax skulle komma, tåget hade fortfarande inte kommit till Ängelholm. Och den som har någon uppfattning om avstånd och geografi inser att det tar en go stund att ta sig mellan dessa båda orter även om man är ett tåg och allt går på räls. En annan varjedagpendlare fick panik och kallade dit sin bil, erbjöd några av oss andra plats och så bar det av till Varberg i en hederlig gammal Volvo. Väl framme cirka en halvtimme försenad (tåget hade nu blivit en timme sent) skyndade jag mig till chefen för att låna en iPad, som jag skulle ha med mig på förmiddagens workshop. Puh! Han hade inte hunnit iväg på något möte så det funkade iallafall.

Snabbt in på jobbet, byta väska, stänga av telefonen för hela dagen, kolla mailen, snabbt! hämta tjänstebil och så iväg mot workshopen i Halmstad. Mobilens GPS funkade som tur var för jag hade glömt hur man precis hittade sista biten. Framme i Halmstad en minut före utsatt tid, hann slänga ett snigelpostkuvert i receptionen och så landade jag på en stol för förmiddagens workshop om att använda surfplatta som kognitivt stöd. Intressant. Perfekt att ha en ”egen” surfplatta att använda för hands-on. Hittade en funktion jag inte använt tidigare – AirDrop, dvs det jag skrev i Ipaden anteckningsapp kunde jag sedan skicka direkt över till min egen Iphone (något mer pilligt att skriva anteckningar i en iPhone). Workshopen drog över några minuter, så det blev sedan full fart ut mot bilen och tillbaka till Varberg.

In på jobbet precis i tid för möte, med lunchmackan i hand. När hade jag tänkt äta egentligen? I glappet som turligt nog blev innan nästa möte hann jag få i mig halva soppan, nästa möte, varmt med många i ett inte alltför stort rum. Tillbaka till mitt eget arbetsrum, byta kläder, packa väska för hembesök. Men var är min sjukgymnastkollega jag ska vidare med? Då kan man ju tycka att jag kunde sätta mig ner en stund och andas, men då for jag runt som en virrig höna tills hon till slut (typ fyra minuter senare) ringer och säger att hon precis kör upp med tjänstebilen vid entrén. Puh! En knapp timme senare åter på kontoret. Avsluta dagen. Plocka ihop. Äta resten av lunchsoppan. Kolla några måttuppgifter på en hemsida (typ breddmått på ett hjälpmedel…) Låta lunchmackeresten vila upp sig i kylskåpet tills imorgon. Bege mig hemåt! Väl på stationen får jag vänta på tåg – igen. Om än bara en dryg kvarts försening denna vända. Hemma!!

Om nu någon undrar hur en vanlig om än lite väl planerad arbetsdag kan vara.

h1

Livsfaser

26 januari 2014

I mitt arbete som arbetsterapeut möter jag människor i många olika av livets skeden. Ytterligheter och motsatser kan avlösa varandra som ett pärlband. Unga människor, på tröskeln att ta sig ur föräldraboet. Människor, som försöker hitta en vardag i att leva med livslång funktionsnedsättning. Andra, vars livslåga långsamt flämtar. Som en röd tråd handlar mitt arbete om att visa på möjligheter till en hanterbar vardag precis här och nu. Mitt i det som är. Att bejaka autonomi och delaktighet så långt det är möjligt. Ofta är det inga quick-fix det handlar om. Ibland kan det dock bli ett, ur arbetsterapeutiskt perspektiv, lite bråttom. Någon blir sämre, behöver andra hjälpmedel för att möta basala varjedagsbehov, får sår av att sitta, behöver komma upp ur sängen om än för kortare stunder, ut och känna på vädret, få vara med i familjens mitt. Perspektiv, prioritet och fingertoppskänsla. Samarbete för att få till det som behövs. Balansgång på slak lina. Och så möter jag någon som behöver få struktur på dag och tid. Långsamt minska behovet av andra. Arbetsterapi i sin mest grundläggande form. Att kunna möjliggöra aktivitet och delaktighet i vardagen.

Vilket oerhört stimulerande jobb jag har som får vara delaktighet i så många olika skeenden i livet. Livsperspektiv!

h1

Is

17 januari 2014

Just nu är det fullt av is överallt i Halland. Under snön har den gömt sig. Förrädiskt! Ett antal gånger har jag dansat till men hållit mig upprät. Kanske roat en och annan. Två gånger de senaste dagarna har jag varit nere på marken och hälsat på. Igår var det helt okej, förutom att jag blev lite snopen och snöblöt. Idag var det något värre. Ena knät känns inte så bra. Det vred liksom till när ena benet for iväg på en isfläck. Bråttom till tåget var det. Det vara bara att följa med. Nu vill jag helst hålla mig i stillhet. Jo, jag vet att jag ständigt uppmuntrar andra att ta nya tag. Men det är helt enkelt rätt så obekvämt att böja i knät. Ja, själv göra och själv ha’t.

Bara rätt så retligt när min trilskande fot äntligen börjat ge med sig. Hade precis börjat planera vårvinterns promenader, kanske till och med åter våga ge mig på en tur till Friskis&Svettis. Sett så fram emot långpromenader längs havet igen. Och så gör jag detta. Halkar! Dumt! Onödigt! Egentligen gillar jag ju den vita snön och vintern. Men just detta med isen under snön är så onödigt. Och varför tog jag inte det något mer säkra och tog bussen till tåget istället? Retligt är det. Och jag som var så nöjd med att jag inte alls gjorde mig illa igår när jag kollade in snön igår. Jag som ständigt upprepar att golvet och marken är inte farlig. Försök inte fånga någon som är på väg att falla. Följ med ner. Lugnt och sansat. Ta er upp igen när det lugnat sig…

Bara att ta nya tag. Vila lite lagom ikväll. På det igen. Upp och hoppa. Och kanske kolla in några inte alltför fula broddar. Det kanske finns oranga? Eller glänsande röda?

h1

Nytt år

07 januari 2014

Så har det gått några dagar på det nya året. 2014. Nya föresatser. Ny ork. Nya ambitioner. Nya förväntningar. Nya förutsättningar. Ny almanacka med än så länge rätt så tomma blad. Dax att ta tag i tillvaron. Almanackan fylls på. Lite här och lite där. Ibland går tidspusslet inte helt jämnt upp. Prioritera. Tänka in och ge plats för nödvändig luft. Undvika glädjekalkyler och tidsoptimism. Får allt jag vill plats? Och hur passar mitt tidspussel med andra i min närhet? Två kulturevent är redan inprickade. Det visade sig att jag ska gå på musikal två gånger inom en vecka. Jaha, det kan ju bli riktigt trivsamt det. Även om jag inser att det är bättre balans att sprida ut det lite.

Att hitta gemensamma lediga helger när vi skulle kunna åka iväg tillsammans var inte helt enkelt eftersom vi har olika arbetstider och jag ibland kan ha olika saker inplanerat på helgerna även om jag just inte jobbar helg. Än så länge har vi iallafall bara haft ambitionen att få koll på våren. Men förr än jag riktigt hinner med kommer någon och vill veta när jag vill ha sommarsemester… Någon liten utlandstripp finns inte heller med – än.

Att börja sjunga i kör är ju oerhört trevligt. Men lite almanackeplats tar det. Studier och friskvård SKA in! Just nu vet jag inte riktigt var, men det blir la väl… Än så länge ser almanackan rymlig ut.

Så vill jag ju hinna träffa familj och vänner. Plats för det måste också finnas. Här gäller att se möjligheter snarare än hinder. Hämta kraft och inspiration.

Tomma blad. Nya möjligheter. Bara att sätta fart mot detta nya år. 2014!

h1

Adventsfönster

03 december 2013

Idag har jag ägnat en (liten) del av min arbetstid åt att tvätta fönster. Det fönster jag tittar ut igenom om jag ska se igenom när jag sitter vid mitt skrivbord och inte stirrar stint in i dataskärmen. Som när jag pratar i telefon. Eller bara behöver röra på huvudet. Eller är på väg till eller ifrån mitt skrivbord. Nedanför mitt fönster finns parkeringsplatser och vändplatser för taxi och färdtjänstfordon. Dessutom är även mitt arbetsrum beläget inte alltför långt från västerhav. Så nu var det inte helt enkelt att se igenom fönstret längre. Det förekom visst fönstertvätt på vår arbetsplats tidigare i år. Men på något sett blev visst tre fönster över. Just de i vår lilla korridor. På något sätt har de försvunnit i upphandlingen eftersom de ligger i en korridor mellan två andra huskomplex. Visserligen lär fönstren en trappa upp vara tvättade men de hör till en annan huvudman. Så just våra fönster har inte mött en fönstertvättare på en något längre tid. Så nu när det var dags att adventspimpa tog vi saken i egna händer och tvättade själva våra fönster. Utan upphandling. Med eget fönstertvättmedel eftersom kommunen tydligen inte tillhandahåller sådant av någon outgrundlig anledning. Fint blev det. Adventsstjärnan lyser så grant! Speglar sig i det rena fönstret. Men trasan jag använde – den undrar jag om den någonsin kommer att gå att få ren igen…

Visserligen är fönster en tämligen världslig sak men det handlar ju trots allt om en inte helt försumbar del av min visuella arbetsmiljö. Det går helt enkelt inte att komma ifrån.

Och nu ser vi fram emot att få se om just våra fönster ingår i nästa omgångs (intern)upphandling av fönstertvätt. Men tills dess – njuter jag av mitt nytvättade fönster och min finaste adventsstjärna. Till och med mina fönsterträd såg genast lite piggare ut! Trots att de var nära uttorkningsdöden igår….

1455037_10201849133203027_509075656_n

h1

Livets självklarhet?

13 oktober 2013

Både privat och i mitt arbete visar verkligheten på att livet, det vi ofta tar för så självklart, inte alltid är det. Livet är faktiskt skört. Något vi måste vara rädda om. En gåva vi fått att ta hand om.

Denna vecka har media fyllts av information om organdonation. En möjlighet att ta på allvar. När människor dör, för det händer ju ibland, kan man ibland ta tillvara organ som kan bli till nytta och ge möjlighet till fortsatt liv hos andra, som annars skulle dö de också. Det allra viktigaste i denna donationskampanj är att få alla människor att ta ställning. Vad vill just du ska hända med din kropp NÄR du dör? För dö, det kommer vi alla att göra förr eller senare. Men om du dör på ett sådant sätt att dina organ kan vara användbara för någon annan, är det okej att använda dem då? För du lär inte behöva dem själv när du väl är död. Krass verklighet! Och hur är det – kan jag själv tänka mig ta emot någon annans organ om jag behöver, eller om det gäller någon av mina nära och kära? Organdonation handlar inte om att ta något från någon som den behöver utan att använda det som inte längre är användbart för någon efter döden. Men för att det ska vara okej behöver vi göra vår vilja känd. Prata om det, skriva in det i mobiler, plånböcker, register. Helt enkelt göra vår vilja känd. Så att det inte behöver råda någon tvivel om vad du vill om det skulle bli aktuellt.

Att få ett hjärta, lungor eller andra organ från någon som inte längre behöver det är en möjlighet till liv för den människa vars livsvillkor är hotat. Livet kan fortfarande vara skört, med fortsatt livslång medicinering, risk för avstötning och biverkningar, men ändå en möjlighet till ett längre liv. Ett liv med vardagsverkligheter. Det som många av oss tar för självklart. Att inte vara uträknad på förhand. Att få vara tonåring, förälder, livskamrat, människa en tag till.

Vi har inte evigt liv. Och en helt annan fråga är väl om vi egentligen vill ha det. Det kan vi ju fundera runt en annan gång. Förr eller senare dör vi och då av något som sjukvården och livet inte kan hantera. Men för en del människor finns idag kompetens och möjlighet till längre liv om de kan få tillgång till livsviktiga organ, som inte längre används av någon annan. Och att ta tillvara på den möjligheten ser jag som respekt för livet.

Även om många av oss vaknar upp, lever vardagsliv och somnar in för natten fullständigt övertygade om att vi självklart kommer att vakna upp till livet imorgon bitti igen så är livet inte så självklart för alla.

Så därför – behåll det inte för dig själv – gör din vilja känd!

935995_522389601179657_166826971_n

MOD – Mer organdonation – www merorgandonation.se

Och visst har jag skrivit om detta ämne förut. Flera gånger. Men det behöver upprepas. För livet är ingen självklarhet utan vi behöver påminnas om dess skörhet. Och livets möjligheter!