h1

Dimman väller in

26 mars 2016

Just nu är Hallandskusten insvept i dimma. Till och från i flera veckor nu lyser solen med sin frånvaro och dimman omsluter oss mest hela tiden. Olika väderappar talar om sol men den orkar liksom inte igenom. Förmodligen finns den där ovanför dimman. Och dimman sveper om oss med en snabbhet som väcker minnen från barndomens Saltkråkefilmer. Ni vet, tjockan som bara totalt kunde omsluta barnen på Saltkråkan och försätta dem i olika knepiga situationer. Något som jag egentligen inte haft någon egen erfarenhet av förrän nu. Visst funkar det helt okej med dimma när man är på land och kan orientera sig med hus, skyltar och växtlighet när man kommer nära. Men lite annorlunda ter sig allt omgivningen ändå.

Jo, Halland kan ha dimma ibland. Minns tidiga bilturer längs E6an där varje avfart varit en okänd utmaning, tills dimman äntligen lättat när solen gått upp på förmiddagen. Och vädret påverkas av närheten till havet på gott och ont. Havet värmer. Öppet hav bjuder på rimfrost. För att inte tala om hur vindarna får fritt spelrum över havet in mot land.

Med dimman följer en iskall fukt som tränger sig in. Kallt. Iskallt.

Nu vill vi ha vår. Och kanske lite sol iallafall. Jag vill få sjunga med Laleh – Vårens första dag – och jag VILL VARA MED!

IMG_1168.jpg

Här borde vi se en vanlig Falkenbergsvy, med Spritanrakan, några vindkraftverk, den långa bryggan ut i havet och Strandbaden, det stora hotellet. Nu bara total dimma…..En lite stund senare bröt solen igenom en stund….

Annonser
h1

Svanesjö

07 februari 2016

I höstas kunde jag bocka av ytterligare en sak från ”listan”. Sådant jag vill göra (minst) en gång i livet. Se Svansjön och då helst på Operan i Stockholm. Trollmormor Eva pratade om att det var något vi borde göra. Men det blev aldrig av innan hon dog. Nu har det gått mer än 30 år och jag hade fortfarande inte sett Svansjön. Jo på sätt och vis. Jag var faktiskt och såg en modern uppsättning på Göteborgsoperan för några år sedan. Benke Rydmans streetversion. Men nu ville jag ändå få se en något mer klassisk version, åtminstone vad gällde musiken. Det fick bli Mats Eks uppsättning på Stockholmsoperan. Nu har den också fått 30 år på nacken, men i alla fall. Inte helt klassisk, inga tåspetsskor och en del av svanarna var definitivt män. Men så vacker! Gripande! Jag vill se mer!

Jag och två trollungar gav oss dit en höstkväll. Skönt att ha dem med som stöd. För det fanns en och annan känsla i att äntligen genomföra detta.

Läckert var det! Mäktigt!

Och så glad jag var att få se just denna uppsättning! Rörelsespråket var sanslöst! Svanelikt! Svansjön!

I pausen hämtade vi andan med lite bubbel. Spansk cava i brist på italiensk prosecco, Helt okej det också.

Och tillsammans med oss fanns Trollmormor Eva!

 

IMG_0776

 
IMG_0775

h1

Italienska

10 september 2015

Nu säger jag det högt och offentligt. Vi bara måste lära oss italienska! Snabbt! Detta går inte längre. För vilken gång i ordningen vet jag inte är vi återigen i den lilla italienska staden i Umbrien. Människor här tilltalar oss alltmer på italienska och förväntar sig att vi ska förstå. VI helt enkelt borde förstå så mycket som vi varit här. Jo jag förstår en del om människor pratar sakta och upprepar. Men kan inte alls svara mer än enstaka ord. Frustrerande! Nu får det helt enkelt bli skärpning. Förra hösten gick vi italienskakurs hemma i staden vid havet. Vi lärde oss en del, inte minst grammatik, men nu behöver vi ord och rutin. Och att våga prata. Och svara! Det måste bli bättring. Snabbt!

I förrgår kom en ortsbo förbi lägenheten med ett tråg fullt av färska fikon. Så tacksamma vi är att få dem. Men vår ord räcker ju inte. Som tur är hade snälla människor förstått ändå. Jag hade kollat i affären just efter fikon men inte vågat fråga. Och så bara kom han förbi. Han pratar ingen engelska alls. Men när vi möttes igår morse på min promenadtur lyckades jag nästan tacka honom och få honom att förstå att jag gillar fikon och verkligen uppskattade detta. Jag fixade nästan att berätta hur länge till vi stannar här också. Men det räcker inte! Så nu måste vi verkligen fokusera på att lära oss mer italienska. En krass kvinna i affären häromdagen konstaterade att man måste nog stanna här minst tre veckor eller så för att lära sig bättre. Så så får det allt bli. TIlls dess – snälla italienare. Ha tålamod med oss! Hjälp oss genom att ge oss ord. Upprepa när vi behöver rätt uttal! Prata långsamt så att vi kan försöka förstå vad ni säger. Helt obildbara är vi nog inte…. Linda i affären gav oss en lång stund med att förklara halvtimme, mitt i natten, mitt på dagen, höstdagjämning, halva osten. Tack!!

IMG_0505

h1

Promenaddax

10 september 2015

Vi går promenader varje dag. En del kortare, andra något längre. Och så många små, små, korta. Till baren vid torget, till affären, runt den gamla stadskärnan. Den gamla staden ligger uppe på ett berg. Eller egentligen i ena änden på en bergskam. Att gå runt den gamla stadskärnan tar  en kvart eller så. Helt plan mark. Utvidgar man sträckan runt hela det mer tätbebyggda området, runt kommunhuset, det lilla sjukhuset och äldrecentret, tar promenaden lite längre tid. Då får man gå ner för en brant backe för att sedan vända upp igen längs en snirkligare uppfartsväg, förbi husbilsplatsen och skolan. Om man vill undvika backarna kan man faktiskt fortsätta lite utanför stadskärnan, till bageriet eller posten också, men det blir ju inte så långt det heller. Och inne i den gamla staden kan man gå runt, runt som i en labyrint mellan de smala gränderna. Fortsätter man uppåt hamnar man till slut (i bästa fall) på det övre torget (det politiska enligt min svåger). Där har man en mäktig utsikt över Toscana och Trasimenosjön. Men här är det mest finpromenader som gäller även om det blir lite upp och ner i gränderna.

Ibland väljer jag att ge mig ut på lite längre promenadturer. Och då är det mest nerför som gäller. Till att börja med. Uppför när jag ska tillbaka igen ju. Då väljer jag någon av de olika vägarna som leder ner för berget, mot byar som ligger nere i dalarna runtomkring. En del är smalare och snirklar sig fram. Någon är mer rakt på, till en början…. Nedanför berget finns en väg som rundar berget för att sedan fortsätta mot andra orter i närheten. Om man kommer ner på den går det att fortsätta där en stund för att sedan vända upp mot den lilla staden igen, längs en annan snirklande väg. Förra hösten gjorde vi några försök att gå till en närbelägen ort, som ligger på en annan sluttning av samma berg, men fick ge upp på grund av ruskväder (åska och ösregn!!). Om man är idog kan man ta igen sig på en trevlig pizzeria.

Vartefter har jag hittat små trevliga stigar att utforska. Det gäller att variera sig, iallafall lite. Norr om staden, längs sluttningen ner mot dalen vid Trasimenosjön, går en trevlig liten stig som jag testat ett antal gånger. Få se om jag kan få med mig Trollpappan denna gång. Han gillar inte höjder så där värst mycket och att gå på tvärsen på en sluttande bergvägg kan upplevas som en för stor utmaning…

En av mina utmaningar, som jag delvis har kvar, är att fortsätta upp längs bergkammen, där denna lilla staden är belägen i ena änden. Upp på Monte Petrarvella. Jag har skrivit om det tidigare och lagt en del bilder, så kolla gärna vidare där.  Idag gav jag mig på det igen, men vet nu att det tar mer tid än en vanlig morgonpromenad. Så imorse gick jag en halvtimme upp för den lilla steniga vägen. Uppåt i stort sett hela tiden i 30 minuter. Oftast så brant att man måste luta sig framåt för att inte ramla/glida bakåt. Mitt på bergskammen, där det planar ut, tog jag några nya kort OCH en selfie (mycket ovanligt för mig…). Något svettig och mycket ostyrig i håret. Att jag ser ansträngd ut beror mer på intensivt solljus eftersom jag envisas med att inte använda solglasögon… Men om nu någon betvivlar på att jag varit där så har ju nu bildbevis! Och förhoppningsvis blir det minst en promenad till uppåt denna gång. Men att fortsätta hela vägen, vart den nu leder, blir det inte denna gång. Då vill jag nog ha sällskap OCH vatten OCH GPS med mig, så att jag inte villar bort mig alldeles utan att hitta tillbaka, iallafall samma dag. Men jag tror att den till slut leder till nästa ort, med pizzerian, om jag bara snirklar mig fram tillräckligt länge, nerför igen. Men sedan ska man ju hela vägen tillbaka också….

IMG_0533

Tidens tand, två år sedan sist…

IMG_0536

IMG_0538

IMG_0539

IMG_0540

IMG_0541

IMG_0543

IMG_0545

IMG_0547

Jag har varit här uppe, med utsikt både mot Umbrien och Toscana!

 

h1

Kortaste vägen?

07 juni 2015

I helgen har vi varit på friluftskalas i Tivedenskogarna. Bilresan dit skedde de sista milen på grusvägar genom skogen. Kanske inte kortaste vägen eftersom jag två gånger missade att GPSen ville att jag skulle köra rakt in i skogen utan valde att snällt vänta tills det stod Örsjönäs på en skylt som pekade inåt. Till slut kom jag dock fram till timmerstugan som skulle bli vår samlingspunkt för kalaset. Väderförståsigpåarna hade varslat om regn, och en hel del regn hade tvättat naturen ren… Men bilen var mer brungrå än svart… Helt okej, vi har vattenslang hemma.

Så idag var det dags att åter styra bilen hemåt. Nu i sällskap med en trollunge, som ska tillbringa sommaren hemma hos oss. Kortaste vägen på GPSen inklusive en avstickare till Borås för att krama om en annan av våra trollungar som bor där. Efter sisådär en knapp timmes bilfärd vill GPSen att vi ska vika av från den breda vägen, in på en något smalare väg. Och sedan en ännu smalare väg. Ni vet, en sån med mötesplatser utmärkta. Sedan blev det grusväg. Och ännu mindre grusvägar. Inte riktigt skogsvägar men nästan… GPS visade fortfarande bestämt framåt och samma framkomsttid. Eftersom vi nu inte hade någon större koll på var vi var så var det bara att snällt fortsätta. Efter någon timme, när vi började tro att GPSen fått spatt, blev det som tur var, åter asfalt och efter ytterlilgare några vägval kom vi ut på riksväg 40 strax utanför Borås. Kortaste vägen? Förmodligen inte snabbaste vägen iallafall även om vi kom fram till slut. Och att GPSen var markerad att undvika grusvägar verkar den inte ha förstått. Gott om flashbacks från våra 15 år i skogen blev det iallafall.

Efter lite kramar och en trevlig lunch bar det så ner mot västerhavet igen. Nu med en ännu mer dammig och lerfärgad bil. Och GPSen visade oss inte några fler grusiga, kringlande vägar utan vanliga asfaltsvägar hemåt. Och bilen är svart igen. Tack snälla Trollpappan!

Nästa gång ska jag nog ändra inställningarna i GPSen till något annat än kortaste vägen….IMG_0265

h1

I kastenjernas skugga

10 maj 2015

En liten minifjellstedtarträff så här i kastanjernas skugga. Om än inte längs Fyrisån, utan i en liten medeltida stad i italien. Tillsammans har vi fyra erfarenhet från Fjellstedtska skolan under 10 år under 70-80-talet. Nu är det länge sedan. Historia. Men det är ändå en delvis gemensam historia som gett oss delade erfarenheter om än med olika perspektiv. Klasskamrater vi minns, inte minst lärare (och en och annan klänning), skolarbeten, rektorns hund. Att låta sig blicka tillbaka en liten stund. Innan vi rullar vidare i samtal längs livets slingrande stigar.

När skolåret närmade sig sitt slut exploderade kastanjerna i kaskader av vita blommor. Här i Panicale står kastanjerna i full blom. Mäktiga. Doftande.

IMG_7440

h1

Florens

10 maj 2015

Gårdagen gjorde vi en utflykt till Florens. Taxi ner från den medeltida staden. Strosa i Chiusi någon timme eftersom tåget var försenat. I Florens, mängder av människor. Varmt. Sol. Turism och kultur. Köer. Vi valde bort Domen och gick istället in i det åttakantiga huset mittemot – Battisteriet. Enormt vackert, fullt av vackra guldmosaiker. I mitten har funnits en enormt stor dopfunt, nu en något mindre med ett stort dopljus vid sidan av. Efter denna kulturupplevelse behövde vi mat. Vid sidan av en av Florens basilikor hittade i vi en trevlig italiensk kvarterskrog med mängder av matpriser klistrade på dörren. Trångt. Fullt av italienare. Enkel. Hårt arbetande personal. Matsedeln skriven för hand, baserad på dagens matutbud. Jag valde en ypperligt god Saltimbocca. Väl mätta fortsatte vi vår kulturella promenad men valde återigen bort kön vid Domen, nu i solgass. I folkvimlet passerade vi Davidstatyn och Uffizierna. Förbi guldsmederna på Ponte Vecchio. Och jag handlade! Ett par guldknutsörhängen, som jag ska använda på kommande bröllop. En kort tur på en lädermarknad. När vi kom åter till Domen nu för tredje gången hade de stängt turistingången. Jaha! Men vi fick istället en upplevelse av en mässa på engelska i ett sidokor. Återigen ett litet kliv ifrån det värsta turiststråket. Vi promenerade vidare, rundade den enorma Domen, satt ner en stund för att äta en skål med italiensk glass, irrade runt lite så att vi hamnade framför ytterligare en enorm kyrka, där trollpappan och jag tillbringade ett par timmar vid vårt förra besök. Så tåget tillbaka till Chiusi genom det toscanska och umbriska landskapet. I Panicale möttes vi av åska och en hopplockad kvällsmat i lägenheten. Mätta och belåtna. Nu en ny dag framför oss i den lilla medeltida staden. Och det verkar som att det är Mors dag här i Italien.

IMG_7617

IMG_7586

IMG_7583

IMG_7587

IMG_7616

IMG_7558

IMG_7565

IMG_7556