Archive for the ‘Lärande’ Category

h1

Italienska

10 september 2015

Nu säger jag det högt och offentligt. Vi bara måste lära oss italienska! Snabbt! Detta går inte längre. För vilken gång i ordningen vet jag inte är vi återigen i den lilla italienska staden i Umbrien. Människor här tilltalar oss alltmer på italienska och förväntar sig att vi ska förstå. VI helt enkelt borde förstå så mycket som vi varit här. Jo jag förstår en del om människor pratar sakta och upprepar. Men kan inte alls svara mer än enstaka ord. Frustrerande! Nu får det helt enkelt bli skärpning. Förra hösten gick vi italienskakurs hemma i staden vid havet. Vi lärde oss en del, inte minst grammatik, men nu behöver vi ord och rutin. Och att våga prata. Och svara! Det måste bli bättring. Snabbt!

I förrgår kom en ortsbo förbi lägenheten med ett tråg fullt av färska fikon. Så tacksamma vi är att få dem. Men vår ord räcker ju inte. Som tur är hade snälla människor förstått ändå. Jag hade kollat i affären just efter fikon men inte vågat fråga. Och så bara kom han förbi. Han pratar ingen engelska alls. Men när vi möttes igår morse på min promenadtur lyckades jag nästan tacka honom och få honom att förstå att jag gillar fikon och verkligen uppskattade detta. Jag fixade nästan att berätta hur länge till vi stannar här också. Men det räcker inte! Så nu måste vi verkligen fokusera på att lära oss mer italienska. En krass kvinna i affären häromdagen konstaterade att man måste nog stanna här minst tre veckor eller så för att lära sig bättre. Så så får det allt bli. TIlls dess – snälla italienare. Ha tålamod med oss! Hjälp oss genom att ge oss ord. Upprepa när vi behöver rätt uttal! Prata långsamt så att vi kan försöka förstå vad ni säger. Helt obildbara är vi nog inte…. Linda i affären gav oss en lång stund med att förklara halvtimme, mitt i natten, mitt på dagen, höstdagjämning, halva osten. Tack!!

IMG_0505

h1

I kastenjernas skugga

10 maj 2015

En liten minifjellstedtarträff så här i kastanjernas skugga. Om än inte längs Fyrisån, utan i en liten medeltida stad i italien. Tillsammans har vi fyra erfarenhet från Fjellstedtska skolan under 10 år under 70-80-talet. Nu är det länge sedan. Historia. Men det är ändå en delvis gemensam historia som gett oss delade erfarenheter om än med olika perspektiv. Klasskamrater vi minns, inte minst lärare (och en och annan klänning), skolarbeten, rektorns hund. Att låta sig blicka tillbaka en liten stund. Innan vi rullar vidare i samtal längs livets slingrande stigar.

När skolåret närmade sig sitt slut exploderade kastanjerna i kaskader av vita blommor. Här i Panicale står kastanjerna i full blom. Mäktiga. Doftande.

IMG_7440

h1

Hair

19 april 2015

De senaste veckorna har jag frossat i Hair. Yngste trollungen har varit med i en uppsättning på Nöjesteatern i Malmö, en samproduktion med hans gymnasieskola i Lund. I hälften av föreställningarna har han spelat den bullrige, lite oslipade men med hjärta, Berger. Stolta föräldrar, syskon och vänner har suttit i publiken. Själv har jag faktiskt sett föreställningen fyra gånger. En gång med trollpappan, en gång med syskon och vänner (funkade inte att samordna allt). Sedan ville jag ju även se den andra varianten, där han gör ett par andra mindre roller, så då tyckte jag att jag kunde toppa med att se honom glänsa och spraka en gång till, när jag nu ändå var i Malmö. Detta är ju en studentföreställning och det har verkligen lönat sig att se den fler gånger, för de har definitivt utvecklats och spelat ihop sig vartefter. Hair är ingen enkel musikal. Inte så värst trevlig heller. Drogromantiken väller fram. Drogångorna (nåja, teaterfejk) ligger bitvis tunga över scenen. Och som en tung filt under showglammet ligger drogernas konsekvenser.  Feelgoodkänsla  och skratt fastnar i magen… Jag misstänker att mer än en av skådespelarna får tangera men även kliva rejält utanför sin bekvämlighetszon. Med tanke på att de fortfarande är mitt i en lärandeprocess, en mycket viktig erfarenhet. Att kunna skilja på sig själv och vem/vad man gör på scen. Hair är skriven i en delvis annan tidsepok. Sexuell frihet. Ansvar? Alla människors lika värde. Även det som idag inte alltid är PK att prata om finns med, som sångerna om Svarta och Vita, men även närvaron av indianerna. Inte minst Claude kämpar med livet här och nu kontra livets allvar. Att ta ansvar och försvara sitt land. Att leva vidare. Att bli vuxen? Berger är navet i gänget, men orkar inte alltid med förväntningar. Sheila – världsamvetet. Den politiskt engagerade. Chrissy – den naiva. Woof – den råa, vulgära & Woofie – lilla My i hippieversion. Mrs Mead – tanten med en längtan att ändå förstå det nya. Ungdomlig frihet och strävan att haverera gränserna mot etablissemanget. Ja, hela ensemblen griper tag. Och i sann Dans&Musikalanda får dansarna ge ytterligare dimensioner och uttryck genom hela föreställningen. Musiken håller fortfarande. Medryckande. Inlärd i kropp&själ. Men är i sitt sammanhang inte alltid så lätt att ta till sig. Slutet är inte lyckligt. Slutet är smärta. För oss i familjen blir Bergers rop efter Claude så gripande tungt. Vill krama om. Trösta. När de avslutar med Let the sunshine in – ”Släpp in solskenet” är det framförallt en tung vädjan till livet. Lyckan över att ha sett en mäktig föreställning fastnar. Och än en gång är vi så oerhört stolta och imponerade av hur vår trollunge levererar. Tänk att just jag fått bli förälder till denne unge man. Med framtidsdrömmar och visioner. Snart dax för nästa steg ut i livet. Spark! till kommande utmaningar!

26 april: Så här en vecka senare har jag lyssnat igenom Hair igen, nu i en musikalversion på Spotify (inte den gamla, vanliga filmversionen). Så ont det gör att höra den igen som helhet. Smärta! Inget lyckligt slut här inte. Tänkte att jag behövde någon bra, drivande musik att städa till. Så det fick bli Hair i ordentlig volym ur högtalarna. Gäller ju att överrösta dammsugaren. Och återigen var jag tillbaka på teatern. Hair! Vilken sorglig musikal. Griper tag i mig. Släpp in solskenet! En innerlig vädjan till livet! 

hair

h1

Min ”fån”

23 mars 2015

Min mobil har varit på verkstan. Garantireparation. Efter en vecka var den på väg tillbaka till mig igen. Men den försvann på vägen. Helt plötsligt så fanns den inte längre. Den var precis borta. Nåja, enligt den stora firman skulle det lösa sig inom någon dag eller så. Nu, en knapp vecka senare fick jag ett paket. Men inte med min gamla vanliga mobil (som jag har varit mycket nöjd med) utan med en likvärdig men ny. Jo, visst, oerhört trevligt att det löste sig och att jag ersattes med en ny. Fast det tar lite tid att boa in sig i den nya. Så att jag hittar tillrätta så där automatiserat igen. Efter ett par timmars pillande har jag nu fått den iallafall likna min gamla mobil. Och jag vet att jag vänjer mig vid det nya vartefter. OCH – jag är mycket nöjd med att det ändå löste sig så gentilt! Ny mobil är inte alls fy skam.

Så nu har jag lämnat tillbaka den mobil som trollpappan så vänligt lånade ut till mig när jag blev mobillös för några veckor sedan. Den var fin. Blå. Men betedde sig inte helt som min egen vanliga. Och eftersom jag ju bara skulle ha den några dagar flyttade jag liksom inte in i den ordentligt. Tog bara med mig det viktigaste. Nu blev det ju lite längre så vartefter fick jag fixa med lite mer bling-bling. Men gott att ha den möjligheten att inte vara helt mobillös. Tack för lånet!

Och jag vet ju så väl att det tar tid att lära om och lära nytt. Att få in rörelserna i fingrarna så att det går av sig självt. Det invanda. Det automatiserade. Nyttigt för en arbetsterapeut som förväntar sig att andra försöker lära om och lära nytt.

h1

Sticka!

15 november 2014

När jag var ung stickade jag i mängder. Rosa babykofta till lilla syster. Rödblåmelerad slipover till mig själv. Mönsterstrumpor. Sockar med mönster på hälarna. Rättviksluvor. Mer och mer. Nästan jämnt. Överallt. Så småningom kom trollungarna. Stickat var självklarheter i deras garderober. Förutom det jag stickade fick de stickat både från sin trollmormor och andra, inte minst äldre, viktiga i deras närhet. Jo, trollmormor hann sticka en del även om hon dog alldeles strax efter när äldste trollungen föddes. Och det hon inte hann färdigställa var noga iordninglagt bland hennes grejor. Bara att sticka klart. Med åren tog vardagen över alltmer. Liksom att efterfrågan minskade något. Yngste trollungen fick en fin ljusgul flätstickad kofta. Kanske något mer. Sedan låg stickning nästan helt nere länge. En gråmelerad ylletröja till trollpappan låg i en stickekorg i flera år. Några spetsstickade yllemössor fördrev tågresor. Så för några år sedan fick jag sticklusten tillbaka. Först en randig bomull/lintröja till mig själv av garn som fanns kvar efter trollmormor i gömmorna. Självrandiga raggsockar till hela den utvidgade trollfamiljen. Tröjor i regnbågens alla färger, blå, grön, röd, gul, orange…. Så upptäckte jag lingarnet. Lite annorlunda att sticka i. Stumt. Krävande. Men så skönt att använda. Och nu är jag fast i stickningen igen. Alltid en stickning i ryggan till och från jobbet. Hinner alltid några varv på en kvarts tågresa. Förra året återupptäckte jag spetsstickningen och så blev det först några spetsstickade sjalar, sedan två spetsmönstrade koftor. Nya material och framförallt garnkvaliteter. Att sticka på engelska funkar det med. Faktiskt bättre stickbeskrivningar. För att inte tala om de modeller på stickor som kommit allt mer. I somras upptäckte jag stickmarkörernas finess. Lära nytt. Ompröva. Nyfiken. Utmaningar.

Men allra viktigast. Att sticka ger mig en ro i kroppen. Stickandets rytmik. Att sjunka ner med ett sticke efter en stressig jobbdag. Det går helt enkelt inte att jaga på. Rytmen i stickorna. Tillfredsställande att se hur det växer fram. Blir det något fel går det (oftast) att rätta till. Annars går det att göra om. Helt okej det med. Högen av oavslutade arbeten minskar den också vartefter. Inte för att det är så oerhört kul att montera och fästa trådar, men det känns så gott att se det färdiga. Känslan när ett stickat plagg sitter på en nöjd bärare. Som när yngste trollungen bodde hela höstlovet i sin nya gråsvarta cardigan.

Så nu när jag är semesterledig har jag extra mycket sticktid. Väskan var välfylld med sticken. Och minst en garnaffär kommer att rymmas i turistshoppingtrippen innan vi far hemåt.

Stickning som friskvård är helt enkelt underskattat.

IMG_1713

Sånt att sticka, stickat, och att sticka med… Ur semesterpackningen…..

h1

Vardagsmaraton

07 april 2014

Hemma igen efter en lååång dag, med många engagemang, en del transportsträckor, men i stort sett inga andningshål. Behöver man andas också? LIte överreklamerat eller? Nåja, delvis hade jag planerat dagen själv, framförallt genom att plocka in en workshop på förmiddagen när resten av dagen redan fullplanerad. Sedan inträffar ju ibland externa faktorer som inte går att påverka. Bara att förhålla sig till.

Dagen började med tågförsening pga elfel. Vi stod i Falkenberg och väntade på tåget som strax skulle komma, tåget hade fortfarande inte kommit till Ängelholm. Och den som har någon uppfattning om avstånd och geografi inser att det tar en go stund att ta sig mellan dessa båda orter även om man är ett tåg och allt går på räls. En annan varjedagpendlare fick panik och kallade dit sin bil, erbjöd några av oss andra plats och så bar det av till Varberg i en hederlig gammal Volvo. Väl framme cirka en halvtimme försenad (tåget hade nu blivit en timme sent) skyndade jag mig till chefen för att låna en iPad, som jag skulle ha med mig på förmiddagens workshop. Puh! Han hade inte hunnit iväg på något möte så det funkade iallafall.

Snabbt in på jobbet, byta väska, stänga av telefonen för hela dagen, kolla mailen, snabbt! hämta tjänstebil och så iväg mot workshopen i Halmstad. Mobilens GPS funkade som tur var för jag hade glömt hur man precis hittade sista biten. Framme i Halmstad en minut före utsatt tid, hann slänga ett snigelpostkuvert i receptionen och så landade jag på en stol för förmiddagens workshop om att använda surfplatta som kognitivt stöd. Intressant. Perfekt att ha en ”egen” surfplatta att använda för hands-on. Hittade en funktion jag inte använt tidigare – AirDrop, dvs det jag skrev i Ipaden anteckningsapp kunde jag sedan skicka direkt över till min egen Iphone (något mer pilligt att skriva anteckningar i en iPhone). Workshopen drog över några minuter, så det blev sedan full fart ut mot bilen och tillbaka till Varberg.

In på jobbet precis i tid för möte, med lunchmackan i hand. När hade jag tänkt äta egentligen? I glappet som turligt nog blev innan nästa möte hann jag få i mig halva soppan, nästa möte, varmt med många i ett inte alltför stort rum. Tillbaka till mitt eget arbetsrum, byta kläder, packa väska för hembesök. Men var är min sjukgymnastkollega jag ska vidare med? Då kan man ju tycka att jag kunde sätta mig ner en stund och andas, men då for jag runt som en virrig höna tills hon till slut (typ fyra minuter senare) ringer och säger att hon precis kör upp med tjänstebilen vid entrén. Puh! En knapp timme senare åter på kontoret. Avsluta dagen. Plocka ihop. Äta resten av lunchsoppan. Kolla några måttuppgifter på en hemsida (typ breddmått på ett hjälpmedel…) Låta lunchmackeresten vila upp sig i kylskåpet tills imorgon. Bege mig hemåt! Väl på stationen får jag vänta på tåg – igen. Om än bara en dryg kvarts försening denna vända. Hemma!!

Om nu någon undrar hur en vanlig om än lite väl planerad arbetsdag kan vara.

h1

Livsviktig kunskap

02 mars 2014

Inspirerad av ett föredrag jag hörde idag på eftermiddagen bara måste jag skriva lite här. Jag lyssnade på en ung kvinna med cystisk fibros, som pratade kort om sig själv och sin väg in i vuxenlivet. Det som fastnade djupt hos mig, förutom att hon var en utmärkt talare och lätt att lyssna på (trots engelskan), var hur hon beskrev kunskapsklyftan som uppstod när hon blev vuxen och själv skulle ta ansvar för sin sjukdom. Detta är min tolkning av det hon sa: Det lilla barnet få en sjukdom som kräver omfattande och ofta tidskrävande behandlingar. Barnet gör som doktor och föräldrar säger. Föräldrarna får kunskap om vad och varför. Barnet får kanske kunskap utifrån sin förmåga, men kanske inte ifrågasätter det självklara, det normala, det man ”alltid” gjort. Åren går och man fortsätter, rutin, det normala. Vartefter barnet blir en ung vuxen och föräldrarnas ansvar minskar minskar även avståndet till den kunskap föräldrarna en gång fått. Om en ung vuxen ska fortsätta att ständigt genomföra omfattande och tidskrävande behandlingar så behöver även den unge vuxne ha tillgång till kunskapen för att förstå. Om man inte vet varför man ska genomföra olika behandlingar ökar risken för att man inte blint följer doktorns ordinationer.

Så går tankarna vidare hos mig. Visst måste det egentligen, åtminstone i längden, vara enklare för doktorn med väl insatta patienter som känner sig behandling och själva kan ta ansvar för den istället för patienter som blint lyder doktorns order utan reflektion? Och hur har vi det hemma hos oss? Hur väl känner våra egna trollungar till vad och varför de förväntas göra det som de gör? Och då menar jag inte bara att de vet ATT utan förstår varför? Äter glutenfritt? Inhalerar det ena eller det andra om och om igen? Förväntas använda en och annan salva mot psoriasishud? Nu vet jag ju att som förälder till unga vuxna, inte minst tonårsbarn med kronisk sjukdom, finns det kapacitetsgränser inte minst relaterat till den normale tonåringens behov av att frigöra sig från föräldrar. Men ändå – har jag verkligen förstått hur viktigt det är att var och en måste få egen kunskap? Självreflektion. Och jo, jag vet – det ligger ju i själva sakens natur att jag inte kan göra just detta åt mitt barn. Jag får helt enkelt bara stå bredvid och betrakta på avstånd. Möjligen möjliggöra. Men jag kan aldrig gör åt. Men livsviktigt är det! Kunskapsglappet!

Kunskapsglappet! Ett glapp som vi måste förstå och förhålla oss till. Ett glapp som måste elimineras. En del i vuxenblivandet. Den livsviktiga kunskapen! Att veta och förstå!

För det är så grundläggande enkelt – ska man verkligen genomföra olika behandlingar om och om igen dag efter dag livet igenom – så ökar förutsättningarna radikalt om man vet VARFÖR man ska göra det och vad som kan hända om man inte gör det. Det räcker inte alls att någon bara säger – GÖR SOM JAG SÄGER (så blir allt bra)!!