Archive for the ‘Familjeliv’ Category

h1

Svanesjö

07 februari 2016

I höstas kunde jag bocka av ytterligare en sak från ”listan”. Sådant jag vill göra (minst) en gång i livet. Se Svansjön och då helst på Operan i Stockholm. Trollmormor Eva pratade om att det var något vi borde göra. Men det blev aldrig av innan hon dog. Nu har det gått mer än 30 år och jag hade fortfarande inte sett Svansjön. Jo på sätt och vis. Jag var faktiskt och såg en modern uppsättning på Göteborgsoperan för några år sedan. Benke Rydmans streetversion. Men nu ville jag ändå få se en något mer klassisk version, åtminstone vad gällde musiken. Det fick bli Mats Eks uppsättning på Stockholmsoperan. Nu har den också fått 30 år på nacken, men i alla fall. Inte helt klassisk, inga tåspetsskor och en del av svanarna var definitivt män. Men så vacker! Gripande! Jag vill se mer!

Jag och två trollungar gav oss dit en höstkväll. Skönt att ha dem med som stöd. För det fanns en och annan känsla i att äntligen genomföra detta.

Läckert var det! Mäktigt!

Och så glad jag var att få se just denna uppsättning! Rörelsespråket var sanslöst! Svanelikt! Svansjön!

I pausen hämtade vi andan med lite bubbel. Spansk cava i brist på italiensk prosecco, Helt okej det också.

Och tillsammans med oss fanns Trollmormor Eva!

 

IMG_0776

 
IMG_0775

h1

Kortaste vägen?

07 juni 2015

I helgen har vi varit på friluftskalas i Tivedenskogarna. Bilresan dit skedde de sista milen på grusvägar genom skogen. Kanske inte kortaste vägen eftersom jag två gånger missade att GPSen ville att jag skulle köra rakt in i skogen utan valde att snällt vänta tills det stod Örsjönäs på en skylt som pekade inåt. Till slut kom jag dock fram till timmerstugan som skulle bli vår samlingspunkt för kalaset. Väderförståsigpåarna hade varslat om regn, och en hel del regn hade tvättat naturen ren… Men bilen var mer brungrå än svart… Helt okej, vi har vattenslang hemma.

Så idag var det dags att åter styra bilen hemåt. Nu i sällskap med en trollunge, som ska tillbringa sommaren hemma hos oss. Kortaste vägen på GPSen inklusive en avstickare till Borås för att krama om en annan av våra trollungar som bor där. Efter sisådär en knapp timmes bilfärd vill GPSen att vi ska vika av från den breda vägen, in på en något smalare väg. Och sedan en ännu smalare väg. Ni vet, en sån med mötesplatser utmärkta. Sedan blev det grusväg. Och ännu mindre grusvägar. Inte riktigt skogsvägar men nästan… GPS visade fortfarande bestämt framåt och samma framkomsttid. Eftersom vi nu inte hade någon större koll på var vi var så var det bara att snällt fortsätta. Efter någon timme, när vi började tro att GPSen fått spatt, blev det som tur var, åter asfalt och efter ytterlilgare några vägval kom vi ut på riksväg 40 strax utanför Borås. Kortaste vägen? Förmodligen inte snabbaste vägen iallafall även om vi kom fram till slut. Och att GPSen var markerad att undvika grusvägar verkar den inte ha förstått. Gott om flashbacks från våra 15 år i skogen blev det iallafall.

Efter lite kramar och en trevlig lunch bar det så ner mot västerhavet igen. Nu med en ännu mer dammig och lerfärgad bil. Och GPSen visade oss inte några fler grusiga, kringlande vägar utan vanliga asfaltsvägar hemåt. Och bilen är svart igen. Tack snälla Trollpappan!

Nästa gång ska jag nog ändra inställningarna i GPSen till något annat än kortaste vägen….IMG_0265

h1

Hår

19 april 2015

Hair – hår! Som trollmamma har jag alltid haft en speciell känsla för det långhåriga, rufsiga. Hår kan tyglas och styras upp. Men för en del av oss vill håret alltid återta sin frihet. Nu har jag lovat min yngste trollunge att försöka ha åtminstone lite styrsel på mitt numera tämligen gråsprängda hår när jag visar upp mig, så trots att musikalen Hair lovordar det fria håret så har jag försökt styra upp mig med en åtminstone någorlunda städad snurrknut när jag suttit i publiken för att se honom i musikalen Hair. Gått sådär… Fast musikalen Hair ger mig gåshud av känsla. Och nu får jag jobba lite mer på frisyren till hans student….

h1

Hair

19 april 2015

De senaste veckorna har jag frossat i Hair. Yngste trollungen har varit med i en uppsättning på Nöjesteatern i Malmö, en samproduktion med hans gymnasieskola i Lund. I hälften av föreställningarna har han spelat den bullrige, lite oslipade men med hjärta, Berger. Stolta föräldrar, syskon och vänner har suttit i publiken. Själv har jag faktiskt sett föreställningen fyra gånger. En gång med trollpappan, en gång med syskon och vänner (funkade inte att samordna allt). Sedan ville jag ju även se den andra varianten, där han gör ett par andra mindre roller, så då tyckte jag att jag kunde toppa med att se honom glänsa och spraka en gång till, när jag nu ändå var i Malmö. Detta är ju en studentföreställning och det har verkligen lönat sig att se den fler gånger, för de har definitivt utvecklats och spelat ihop sig vartefter. Hair är ingen enkel musikal. Inte så värst trevlig heller. Drogromantiken väller fram. Drogångorna (nåja, teaterfejk) ligger bitvis tunga över scenen. Och som en tung filt under showglammet ligger drogernas konsekvenser.  Feelgoodkänsla  och skratt fastnar i magen… Jag misstänker att mer än en av skådespelarna får tangera men även kliva rejält utanför sin bekvämlighetszon. Med tanke på att de fortfarande är mitt i en lärandeprocess, en mycket viktig erfarenhet. Att kunna skilja på sig själv och vem/vad man gör på scen. Hair är skriven i en delvis annan tidsepok. Sexuell frihet. Ansvar? Alla människors lika värde. Även det som idag inte alltid är PK att prata om finns med, som sångerna om Svarta och Vita, men även närvaron av indianerna. Inte minst Claude kämpar med livet här och nu kontra livets allvar. Att ta ansvar och försvara sitt land. Att leva vidare. Att bli vuxen? Berger är navet i gänget, men orkar inte alltid med förväntningar. Sheila – världsamvetet. Den politiskt engagerade. Chrissy – den naiva. Woof – den råa, vulgära & Woofie – lilla My i hippieversion. Mrs Mead – tanten med en längtan att ändå förstå det nya. Ungdomlig frihet och strävan att haverera gränserna mot etablissemanget. Ja, hela ensemblen griper tag. Och i sann Dans&Musikalanda får dansarna ge ytterligare dimensioner och uttryck genom hela föreställningen. Musiken håller fortfarande. Medryckande. Inlärd i kropp&själ. Men är i sitt sammanhang inte alltid så lätt att ta till sig. Slutet är inte lyckligt. Slutet är smärta. För oss i familjen blir Bergers rop efter Claude så gripande tungt. Vill krama om. Trösta. När de avslutar med Let the sunshine in – ”Släpp in solskenet” är det framförallt en tung vädjan till livet. Lyckan över att ha sett en mäktig föreställning fastnar. Och än en gång är vi så oerhört stolta och imponerade av hur vår trollunge levererar. Tänk att just jag fått bli förälder till denne unge man. Med framtidsdrömmar och visioner. Snart dax för nästa steg ut i livet. Spark! till kommande utmaningar!

26 april: Så här en vecka senare har jag lyssnat igenom Hair igen, nu i en musikalversion på Spotify (inte den gamla, vanliga filmversionen). Så ont det gör att höra den igen som helhet. Smärta! Inget lyckligt slut här inte. Tänkte att jag behövde någon bra, drivande musik att städa till. Så det fick bli Hair i ordentlig volym ur högtalarna. Gäller ju att överrösta dammsugaren. Och återigen var jag tillbaka på teatern. Hair! Vilken sorglig musikal. Griper tag i mig. Släpp in solskenet! En innerlig vädjan till livet! 

hair

h1

Kulsockar eller snarare ManUsockar

18 januari 2015

Ofta är tanken med det jag stickar att det ska komma till nytta eller åtminstone vara fint. Men just nu har jag stickat ett par sockar vars syfte inte alls är att vara så användbara utan enbart till glädje. Jo, de går att använda, men passformen är inte optimal. Att få med mönstret var liksom det viktigaste. I vår utvidgade trollfamilj finns en man som verkligen håller på ett speciellt engelskt fotbollslag. Alla i familjen vet det. Förmodligen vet en hel del andra det också. När laget spelar är det viktigt! Så i höstas såg jag en bild på Facebook. Någon hade stickat ett par sockar med detta lags logga och färger. Manchester United. Det fanns inget färdigt mönster, men efter lite googlande hittade jag en ManchesterUnitedmössa med beskrivning till. På norska. Så med visst stöd av bilden, ManUmössebeskrivningen och lite tankeverksamhet har jag nu stickat ett par ManUsockar. Och igår överlämnade jag dem, så nu kan jag få visa upp dem. Under stickningens gång var jag skeptisk flera gånger, men om jag får säga det själv är jag inte helt onöjd med resultatet.

Som en liten sidohistoria kan jag berätta att det kan vara kontaktskapande att sitta och sticka ManU sockar på Termini, den stora centralstationen i Rom.

IMG_1871

h1

Julfinal

06 januari 2015

Nu har den siste trollungen lämnat boet för denna gång och vi återgår till vår tvåsamhet. Drygt två veckor då huset varit mer eller mindre välfyllt. Som tur är så har de lämnat lite gradvis så skillnaden inte blir för stor. Möjligen lite vemodigt, men också mycket förväntan över våren och året som är framför oss, då inte minst våra unga vuxna trollungar har en hel del utmaningar och möjligheter framför sig.

Lite tomt är det allt, men samtidigt är det inte bara negativt när det blir vardag igen. Ni vet, Alfons Åberg om att man måste ha lite tråkigt ibland för att verkligen uppskatta hela tillvaron. Och egentligen har vi inte tråkigt när vi är ensamma heller. Bara att det blir mer vardag. Men nu har vi ju tankat tid, samtal och umgänge med trollungarna så att vi klarar oss ett tag. Iallafall en liten stund. Tänk vilken enorm rikedom vi har som har fått lära känna och fortfarande får träffa trollungarna då och då. Lycka för en trollmamma!

Featured imageJulens sista tvätthög?

h1

Julledighet

04 januari 2015

Återigen ledig. Denna julhelgen som passerat har givit stora möjligheter till återhämtning, inte minst genom att helg- och ledigdagarna varit många. För mig har det inneburit en bra blandning av familj, hemmafix, stickning, lite umgänge och så den nödvändiga vilan. Toppad med en förkylning så här mot slutet. Irriterande men definitivt övergående. Men gjorde också att jag tillät mig ytterligare dagar av soffhäng med sticke i högsta hugg. Vila! Återhämtning!

Om bara någon dag återgår huset där trollfamiljen bor till sitt numera normalläge. Det som innebär att huset bebos av två vuxna. Än återstår efterarbete i form av tvätt och städ. Lite jul finns kvar i huset i form av julgran, julgardiner och annat julbling. Och eftersom julgranen inte barrar överdrivet så får den vara åtminstone någon vecka till. Finns ingen anledning att stressa ut den.

Snart, snart är det dax att greppa månaderna som kommer. Vad ska hinnas med? Projekt? Eventuella resor? Vänner att träffa? Planering och förberedelser inför sommarens händelser? Men inte riktigt, riktigt än. Bara lite mer tid till sticke och vila första.

IMG_1876

h1

Oas att återvända till

14 november 2014

När vi är i Italien har vi några fasta punkter vi ofta återkommer till. En sådan är det lilla torget, i den lilla medeltida staden strax söder om sjön Trasimeno, i hjärtat av Umbrien i Italien. Här finns en bar, Bar Gallo, där vi dricker den dagliga koppen cappuccino, eller caffè, beroende på tycke och smak. Framåt kvällen kan det någon gång även bli lite bubbel, eller en limoncello. Till frukostkaffet unnar jag mig någon enstaka gång en cornetto, en italiensk giffel. På sommaren finns här glass, riktig italiensk. Godis, choklad, kakor och småvarmt serveras också. För vår familj är just detta med baren en centralpunkt. Ett ställe vi ofta återkommer till. Semesterkänsla! Det är när vi landar här som vi går ner i varv.

Så här på hösten är det oftast lite väl kyligt att sitta ute på det lilla torget, men med lite god vilja går det. Några eftermiddagstimmar kan även solen värma. Men värmen inne saknas inte. Även om språket inte räcker för några längre utläggningar så finns det god kontakt. Igenkännande. Återhämtning för oss. Och de kämpar febrilt med vårt italienska uttryck. Tro inte att vi kan få handla något längre utan rätt uttal. Men långsamt, långsamt lär vi oss. Vorrei due cappuccino e uno caffè machiato, per favore. Grazie!

Och så mycket jag har stickat här i år! Massor!

1391884_10201665559053788_449259715_n

h1

Livsviktig kunskap

02 mars 2014

Inspirerad av ett föredrag jag hörde idag på eftermiddagen bara måste jag skriva lite här. Jag lyssnade på en ung kvinna med cystisk fibros, som pratade kort om sig själv och sin väg in i vuxenlivet. Det som fastnade djupt hos mig, förutom att hon var en utmärkt talare och lätt att lyssna på (trots engelskan), var hur hon beskrev kunskapsklyftan som uppstod när hon blev vuxen och själv skulle ta ansvar för sin sjukdom. Detta är min tolkning av det hon sa: Det lilla barnet få en sjukdom som kräver omfattande och ofta tidskrävande behandlingar. Barnet gör som doktor och föräldrar säger. Föräldrarna får kunskap om vad och varför. Barnet får kanske kunskap utifrån sin förmåga, men kanske inte ifrågasätter det självklara, det normala, det man ”alltid” gjort. Åren går och man fortsätter, rutin, det normala. Vartefter barnet blir en ung vuxen och föräldrarnas ansvar minskar minskar även avståndet till den kunskap föräldrarna en gång fått. Om en ung vuxen ska fortsätta att ständigt genomföra omfattande och tidskrävande behandlingar så behöver även den unge vuxne ha tillgång till kunskapen för att förstå. Om man inte vet varför man ska genomföra olika behandlingar ökar risken för att man inte blint följer doktorns ordinationer.

Så går tankarna vidare hos mig. Visst måste det egentligen, åtminstone i längden, vara enklare för doktorn med väl insatta patienter som känner sig behandling och själva kan ta ansvar för den istället för patienter som blint lyder doktorns order utan reflektion? Och hur har vi det hemma hos oss? Hur väl känner våra egna trollungar till vad och varför de förväntas göra det som de gör? Och då menar jag inte bara att de vet ATT utan förstår varför? Äter glutenfritt? Inhalerar det ena eller det andra om och om igen? Förväntas använda en och annan salva mot psoriasishud? Nu vet jag ju att som förälder till unga vuxna, inte minst tonårsbarn med kronisk sjukdom, finns det kapacitetsgränser inte minst relaterat till den normale tonåringens behov av att frigöra sig från föräldrar. Men ändå – har jag verkligen förstått hur viktigt det är att var och en måste få egen kunskap? Självreflektion. Och jo, jag vet – det ligger ju i själva sakens natur att jag inte kan göra just detta åt mitt barn. Jag får helt enkelt bara stå bredvid och betrakta på avstånd. Möjligen möjliggöra. Men jag kan aldrig gör åt. Men livsviktigt är det! Kunskapsglappet!

Kunskapsglappet! Ett glapp som vi måste förstå och förhålla oss till. Ett glapp som måste elimineras. En del i vuxenblivandet. Den livsviktiga kunskapen! Att veta och förstå!

För det är så grundläggande enkelt – ska man verkligen genomföra olika behandlingar om och om igen dag efter dag livet igenom – så ökar förutsättningarna radikalt om man vet VARFÖR man ska göra det och vad som kan hända om man inte gör det. Det räcker inte alls att någon bara säger – GÖR SOM JAG SÄGER (så blir allt bra)!!

h1

Nytt år

07 januari 2014

Så har det gått några dagar på det nya året. 2014. Nya föresatser. Ny ork. Nya ambitioner. Nya förväntningar. Nya förutsättningar. Ny almanacka med än så länge rätt så tomma blad. Dax att ta tag i tillvaron. Almanackan fylls på. Lite här och lite där. Ibland går tidspusslet inte helt jämnt upp. Prioritera. Tänka in och ge plats för nödvändig luft. Undvika glädjekalkyler och tidsoptimism. Får allt jag vill plats? Och hur passar mitt tidspussel med andra i min närhet? Två kulturevent är redan inprickade. Det visade sig att jag ska gå på musikal två gånger inom en vecka. Jaha, det kan ju bli riktigt trivsamt det. Även om jag inser att det är bättre balans att sprida ut det lite.

Att hitta gemensamma lediga helger när vi skulle kunna åka iväg tillsammans var inte helt enkelt eftersom vi har olika arbetstider och jag ibland kan ha olika saker inplanerat på helgerna även om jag just inte jobbar helg. Än så länge har vi iallafall bara haft ambitionen att få koll på våren. Men förr än jag riktigt hinner med kommer någon och vill veta när jag vill ha sommarsemester… Någon liten utlandstripp finns inte heller med – än.

Att börja sjunga i kör är ju oerhört trevligt. Men lite almanackeplats tar det. Studier och friskvård SKA in! Just nu vet jag inte riktigt var, men det blir la väl… Än så länge ser almanackan rymlig ut.

Så vill jag ju hinna träffa familj och vänner. Plats för det måste också finnas. Här gäller att se möjligheter snarare än hinder. Hämta kraft och inspiration.

Tomma blad. Nya möjligheter. Bara att sätta fart mot detta nya år. 2014!