h1

Internatskola

05 september 2013

De senaste veckorna har det varit en hel del i massmedia om internatskolor och då framförallt om Lundsberg, ett riksinternat i Värmland. Om just denna internatskola vet jag inte så mycket mer än den bild massmedia ger. Men jag har min egen erfarenhet av en annan typ av internatskola med mig. Visserligen snart 40 år sedan, men det är en erfarenhet från de sköra tonåren, som ger spår, på ett eller annat sätt, genom vårt vuxna liv.

Jag tillbringade mina tre gymnasieår på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Skolan var en något annan variant än skolor som Lundsberg m fl. Som jag minns det var själva skolan avgiftsfri och uppbar stadsbidrag, samtidigt som vi betalade en avgift för internatdelen samt vissa kringkostnader, som skolböcker. För min del innebar det att de pengar jag hade till mitt uppehälle räckte till under förutsättning att jag arbetade på sommaren och i övrigt inte hade några större omkostnader. Att bo på något annat sätt hade troligen inte blivit billigare. Hyra och mat kostar pengar var du än är. Här kunde jag dessutom gå till lagat bord tre gånger om dagen och slapp lakanstvätt. Övrig tvätt och städ skötte vi var och en. Så jag kan inte säga att det var så oskäligt dyrt. Glasögonen räckte och höll nästan hela tiden. Symaskinen jag köpte för min första sommarjobbslön fixade nya kläder vid behov. Det fanns inga förväntningar att jag skulle ha den nyaste, mest moderiktiga jackan utan min gamla anoraksduffel var helt okej. Så rent ekonomiskt gick det helt enkelt ihop. Andra alternativ hade jag liksom inte. Sigtuna nämndes men var inte på något sätt ekonomiskt överkomligt. För utom att jag nog inte passat in där. Mina hemsydda kläder hade liksom inte helt rätt attityd. Och så här idag – snart fyrtio år efteråt är jag fortfarande lika nöjd med det.

Om att bo på internat har jag ändå fått viss erfarenhet. Att leva tillsammans med andra jämnåriga och inte ha föräldrakontakt dagligen. Att leva tillsammans med andra med ändå kunna vara ensam. Att ingå mer eller mindre frivilligt i den miniatyrvärld som internatskolan ger. Som skilsmässobarn och inte helt mainstream redan innan var jag redan van att inte alltid höra till så att ta avstånd och hålla mig utanför det som inte funkade för mig var ingen större uppoffring. Å andra sidan lärde jag mig snabbt att utnyttja internatets fördelar. Att inte alltid vara synlig av vuxen. Att äta thé&glassfika med bästaste vännen. Vet ni hur perfekt halvfryst glass blir när den förvaras i en påse utanför fönstret på vintern? Att uppleva TVserier som Rötter och Förintelsen tillsammans i en endaste hög. Att ge sig ut på nattlig pulkaåkningsutflykt vid Uppsala slott när snön faller i stora flingor. Att tillsammans vara med om practical jokes mot vuxenvärlden, även om min del enbart kanske innebar att förvara en otillåten flagga eller upplåta mitt fönster för den som skulle hissa flaggan på taket. Och att idag få dela minnen och lägga vårt minnespussel tillsammans med dem som också levt livet ett par år på denna skola, men med sina skiftande perspektiv.

För det är en av företeelser som jag idag upplever så mäktig. Att vi minns tillsammans. Ingen av oss har den fullständiga sanningen, men tillsammans kan vi lägga historiens pussel och minnas tillbaka. Inte för att fastna i historien utan för att hitta en och annan saknad pusselbit som kan hjälpa mig att förstå vem jag var och hur jag levde mitt liv som ung.

Om pennalism och kamratuppfostran i den dimension som beskrivits på Lundsberg känner jag inte alls igen mig. Visst hade vi en form av nollning, invigning. Men om man som jag höll mig lite undan var det tämligen okej det med. Visst, jag vägrade inte att delta, men jag drack definitivt ingen sörja benämnd grisblod (extremt välkryddad fil tror jag det var). Inte heller drack jag surströmningsspad eller åt daggmask som en del andra bjöds på. Jag har aldrig varit speciellt tillfreds med att bli bortgjord offentligt. Oavsett om det kallas invigning, nollning, inspark eller bara sker i det sociala spelet. Hur som har dessa riter från just Fjellstedtska inte lämnat några större spår hos mig annat än att min önskan att hålla mig lite undan respekterades. Inte heller kan jag komma ihåg om jag varit aktiv i att utsätta andra för något tveksamt. Har jag det så ber jag verkligen om ursäkt.

Däremot har jag som sagt inte varit helt oskyldig eller ovetande om ett och annat practical joke. Och jag uppskattade företeelser som med bilen som lyftes in i rökrutan. Eller scenen i vårt julspex när vi ifrågasatte skolans tolkning av skolans ordningsregler. Även om just minnet av den gav oss smärta ett par år senare. Och jag kände en varm gemenskap när vi samlades runt en av våra forna klasskamraters grav med en av symbolerna för elevoppostionen i fokus för några år sedan, för att minnas våra avlidna skolkamrater. Det var mäktigt! Men kanske inte helt uppskattat av alla de som var vuxna när vi var unga. Även om vi fick en känsla att det var fler än just vi i vår ålder som uppskattade symbolen när den följde oss genom hela jubileumsmiddagen då för några år sedan. När skolans yngsta elever stod på tröskeln till att fira sin 50 årsdag.

Visst – vi var inga helgon. Vi gjorde nog inte alltid precis som vuxenvärlden förväntade sig av oss. Förmodligen gjorde vi varandra mer eller mindre ledsna emellanåt. Men jag har inga som helst minnen av att vi på något sätt närmade oss Lundsbergs traditioner. Inte ens i samma dimension. Och de invigningsritualer vi ägnade oss åt tror jag inte på något sätt var unika för internatskola, eftersom jag utsatts för liknande fenomen i andra sammanhang. Som inte varit lika tillåtande. Och visst behöver vi tänka igenom våra olika invigningsritualer. Av alla de slag. Och tillfällen med practical jokes och andra aktiviteter där vi utsätter andra människor för ett och annat.

Men på det hela taget är jag ändå glad över att jag fick möjligheten till dessa gymnasiinternatskoleår eftersom de gav mig mycket och underlättade en hel del. Jag är fortfarande tacksam för de erfarenheter jag bär med mig. Och kontakten med vänner genom åren. Och så träffade jag ju trollpappan där.

Nu har jag iallafall rättat mina stavfel och fyllt i ett ord som kommit bort. Letade tillbaka i sånt jag skrivit förut och hittade ytterligare ett blogginlägg om livet på internatskolan, om än inte så färgat av Lundsberg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: