h1

Alla mammors dag idag

26 maj 2013

Dagligen susar det förbi tänkvärda ord och bilder inte minst på Facebook. Idag, på Mors Dag, dök dessa rader upp, om än i något kortare och omarbetad form:

……And there, with step so light and gay,
She polishes the sun by day
And lights the stars that shine at night
And keeps the moonbeams silvery bright…
For mothers really never die,
They just keep house up in the sky
And in the heaven home above
They wait to ‘welcome’ those they love.

Kvinnan som uppges ha skrivit dessa vackra ord heter Helen Steiner Rice, en amerikansk författare.

Tidigare har jag sparat några ord från Göran Tunström: Lite kärvare, men så från hjärtat:

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag.
Då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.

På jobbet har jag en liten sentens från Lilla My, Tove Janssons styrkekvinna, om mammor som bara inte kan försvinna, utan finns någonstans i någon knut eller så. Nu vet jag inte om just Tove Jansson skrivit orden och inte heller kan jag citera dem korrekt. Men jag bär dem med mig.

Att fira Mors Dag när man som jag inte har någon mamma, är lite speciellt. Eller snarare, jag har ju haft en mamma, men nu är det mer än 28 år sedan hon levde färdigt. Hon skulle ”bara” resa lite före oss. Så var det. Åren går. Jag är äldre än vad hon var när hon hade levt färdigt. Inte har jag tänkt leva färdigt på ett bra tag heller, om jag får ha en synpunkt. Även om jag vet att det är bara livet här och nu vi kan förhålla oss till. Om morgondagen vet vi ack så lite. Kanske som tur är. Nu är nu!

Ja, inte tror jag att min mamma håller på att boa och pynta hemmet tills jag kommer. Hon hade absolut andra kvaliteter, men kanske inte just att städa. Och så här efter 28 år har jag fått lära mig själv att hålla slyn borta och andas alldeles på egen hand. Eller snarare. Vartefter har jag ju fått lära mig att ge vidare till nästa generation. I livets pärlband av mödrar.

Mors Dag idag. Fast lite tomt är det allt när det är nog faktiskt är första året som ingen av trollungarna är just här. Utan allt mer står på egna ben. Andas sina egna andetag. För det är ju just det som livet går ut på. Att livet har sin gilla gång.

Och själv är jag stolt att få vara en i raden av mammor. Så trollmamma jag är!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: