h1

Arbetsterapihistoria

27 april 2013

Veckan som gått har jag bland annat tillbringat tillsammans med sisådär 800 andra arbetsterapeuter på Stockholmsmässan. AT-forum 2013. Visst handlar det om att bekräfta varandra. Masseffekt. Vi är många. Vi kan mycket. Vi är arbetsterapeuter, vi! Vi är en relativt ung profession. Internationellt växte yrket fram i samband med första världskriget. I Sverige, som ju inte var direkt drabbat av krig, med mängder av krigsskadade att hantera, dröjde det till efterkrigsåren i mitten av 40-talet, då yrket formerade sig. Initiativtagare till den första utbildningsinsatsen för arbetsterapeuter var förresten Grevinnan Estelle Bernadotte af Wisborg. Idag är vi, om jag minns rätt, ungefär 12 000 arbetsterapeuter i Sverige. Runt om i världen många, många fler.

Arbetsterapeutens uppdrag är, i extrem kortform, att få vardagen att funka. Människor som lever med olika sjukdomar och funktionsnedsättningar kan ibland behöva stötta att hantera sin vardag. Allt det där vi gör hela tiden, varjedagsaktiviteterna som vi så ofta tar för givet. Kunna förflytta sig, ta sig in på toa, få in mat i munnen, umgås med vänner, kolla på tv, ringa en vän, jobba, fixa en kopp kaffe, veta när det är dax, komma iväg på den där musikalföreställningen, borsta tänderna, komma ihåg att köpa rätt saker i affären, hitta rätt bland allt. När det funkar så tänker vi ju oftast inte ens på att det inte är en självklarhet för alla.

Därför är arbetsterapeuten viktig. För att varje människa ska ha rätt att få vara aktiv i sitt liv. För att var och en ska kunna bestämma och hantera sitt liv. För att man inte bara kan skrota undan människor när de inte längre funkar optimalt. För att varje människa behövs. Och ett argument som kanske en och annan politiker uppskattar – människor som får sin vardag att funka blir billigare i drift rent samhällsekonomiskt, även om det kostar en och annan rehabkrona på vägen… Fast nu blir jag väl lynchad… Får man verkligen argumentera så krasst i en idealisk värld? Åtminstone inte lite diskret omskrivet? Nåja. Arbetsterapi är inte gratis, men jag är fullständigt övertygad om att vi också sparar en och annan krona till samhället emellanåt. Och det var ju där vi började. Man hade helt enkelt inte råd i efterkrigsvärlden att inte se till att alla krigsskadade åter blev produktiva igen. Dubbel nytta. Dels kunde de vara med och producera, dels kostade det mindre att ta hand om dem.

Och den totala vinsten är en människa som kan vara aktiv och få sin vardag att funka optimalt.

Så en och annan arbetsterapeut behövs!

Sedan kan vi ju alltid diskutera hur vi uppnår mål och om det vi gör alltid är så konstruktivt. Eller åtminstone om de människor som möter arbetsterapeuter alltid uppfattar syftet. Men det är en annan historia…

Annonser

One comment

  1. Länge leve arbetsterapeuterna. Än så länge har jag inte behövt anlita någon. Och det kanske jag ska vara glad för. Men för alla dem som behöver är ni oumbärliga. Det förstod jag på ett nytt sätt när jag arbetade i hemtjänsten!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: