h1

Skosnören?

30 december 2012

Soffhäng och sticke gjorde att jag igår såg en film jag borde sett för länge sen, men inte prioriterat. Nå, nu var det dags. Hur många lingon finns det i världen? I samband med studier för ett antal år sedan läste jag en forskningsrapport om just Glada Hudikteatern, vilket väckte en del tankar, men sedan kom annat i vägen.

Hur som, jag är iallafall glad att jag tog mig tid nu. Om filmen går det säkert att säga mycket, men jag ska fokusera på en liten, men ack så viktig pusselbit.

Knyta skor! I filmen får Paradisets deltagare träna på att knyta skor. Färgglada skor, praktiskt uppställda, rejäla knytsnören. Träna, träna, träna. Om och om och om igen. I många år har de tränat på att knyta skor. En abstrakt ramsa om en pool ska guida. Självklarheter? Att knyta skor. Kan man inte får man lära sig. Skor har snören. Den som inte är insatt i viktigheten av att skor ska knytas undrar om man inte kan ha andra skor utan snören. Som skor med kardborreknäppning. Nej, det är normalt att ha skor med snören. Alltså måste man lära sig att knyta. Ett vägskäl i filmen blir en kasse full med skor med kardborreknäppningar. Lycka! Kan själv! Viktigare än att det görs på exakt samma sätt för alla.

Jag tror att här finns en oerhört central kärna, inte minst för oss arbetsterapeuter. Vi fokuserar på hur vi ska stötta människor så att de kan anpassas för att fungera i sin omgivning. Ofta  förväntas detta ske genom att träna, träna, träna. Om/när inte det lyckas till fullo så tittar vi i bästa fall på hur vi kan anpassa omgivningen för att en människa med någon funktionsnedsättning ska kunna fungera optimalt. Men hur länge tar det innan vi når dit? Hur mycket fokus lägger vi först på att träna? När vågar vi vända blicken utanför människan. Att det är omgivningen som kan anpassas istället? Visst, det kan ändå behövas träning för att kunna behärska en anpassad värld. Men den träningen bör ligga inom det greppbara. Annars har vi faktiskt inte hittat adekvat anpassning.

Det här är nog en av våra stora utmaningar som arbetsterapeuter. Att veta var fokus ska vara. När vi bör rikta fokus mer mot omgivningsanpassning än mot personförändring.

Att ständigt träna sig på att knyta skor kan innebära ett ständigt pågående misslyckande. Jag duger inte. Vi försöker förändra en förmåga hos människan genom träning. Att istället visa på alternativen, hur något i omgivningen kan anpassas så att man klarar det centrala, här genom att sätta på sig skorna själv. Då har vi också visat på en väg till delaktighet och självkänsla. Jag kan!

Nu säger jag inte att ALLA bara ska ha skor med kardborreknäppning. Inte alls. Bara det att vi måste bli bättre på att se hur saker kan göras på olika sätt och hur omgivningen kan hanteras så att den passar alla.  Så att vi kan erbjuda alternativ för den som inte vill vika sitt liv åt ständiga tillkortakommanden. För om vi bara är tillräckligt påhittiga så finns det faktiskt många olika sätt att utföra det mesta av vardagsaktiviteter på. Som att få fast skorna på fötterna.

knyta skor

 

Se så pedagogiska skor. Och så pedagogiskt placerade också. Och ändå har alla inte lärt sig att knyta skoren trots att man fått träna och träna och träna. Länge. Nåt fel måste det vara. Men inte självklart hos människan som inte kan knyta skor. Kanske snarare hos omgivningen?

 

IMG_4472

Jag har inte heller skosnören att knyta på alla mina skor. Även om jag kan knyta skor. Eftersom det är praktiskt och smidigt att inte alltid behöva knyta skorna. 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: