h1

Blodsbröder

21 oktober 2012

Blodsbröder är en musikal, som jag inte hört något om innan Kålle valde att sätta upp den nu i höst på Storan i Falkenberg. Det är en engelsk musikal, som spelats under 24 år på West End i London, men även satts upp i ett antal andra länder. Den bygger på en historia skriven av Alexander Dumas d.ä. och handlar om ett tvillingpar, som pga sociala omständigheter blir skilda åt vid födseln. Som två stråk genom berättelsen går dels olika livsvillkor pga klass-samhällets struktur, där tvillingarna växer upp i med helt olika förutsättningar, dels myt och vidskepelse om vad som kan hända om tvillingar som skiljs åt vid födseln åter möts – döden.

Jag hade fått rådet att förse mig med näsdukar innan jag gick dit. I det längsta behövde jag inte använda dem. Men när det närmade sig slutet, då rann tårarna. Mäktigt var det! Och så sorgeligt! Ont i mammasjälen gjorde det. Inte minst musiken och sången gick djupt in i mig. Och duktiga var ni på scenen! Det har tagit några veckor att smälta föreställningen. En del har visst sätt den fler gånger redan.  Jag ville gärna se en gång till men tiden räcker inte till. Yngste trollungen som var med mig var också tagen. Förhoppningsvis kommer de att kunna fortsätta spela den ett antal gånger under våren också. Kanske, kanske finns det möjlighet att få se detta en gång till. Annars får det bli kvar som ett ännu ett intensivt musikalminne.

Som musikal fungerar Blodsbröder suveränt i det lilla formatet. Även om vi oftast tänker oss musikal i storstilade mastodontuppsättningar, där själva mass-effekten bidrar till känslan. Här är det ungefär 10 skådespelare totalt på scen. Några musiker. Storans lilla intima lokal. Sedan vet jag ju att det behövs ytterligare några runt omkring för att sätta upp och rådda runt ens det minsta kulturprojekt. Närhet men också det speciella att känna några av skådespelarna även utanför scenen. Känna igen drag, rörelser, mimik, uttryckssätt. Rätt person på rätt plats. Även om det givetvis handlar om att agera och spela en roll. Göra rollen trovärdig. Verklig. Så att det berör.

Allra som mest berörde mig Sara Axelsson i sin rolltolkning av Mrs Johnstone, men även Robins charmige busunge och Sonnys tolkning av den ensamme pojken med alla förutsättningarna lever kvar. Och er jag inte nämner vid namn. Teater är ett lagspel. Alla tillför. Ni har gett oss ett oförglömligt minne. Kålle – du är så mäktigt duktig på att få fram så mycket ur så många. Inte det att var och en inte kan i sig själv, men du får det hela att spela i harmoni. Eller möjligen medvetet vald disharmoni, om det nu skulle vara det önskvärda, som kanske i Bernardas hus och lite annat vi fått se).

Ni andra, som ännu inte haft möjlighet, passa på att se någon av de föreställningar som ges här i höst. 26-28/10 samt 2-4/11. Biljetter kan bokas via Falkenbergs turistbyrå på telefon: 0346- 88 61 01 eller via ticnet.se. Eller så får vi hoppas att just denna uppsättning får en fortsättning till våren…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: