h1

Bekräftelsebehov

20 oktober 2012

Hemma igen efter förmiddagens jympa-pass på Friskis&Svettis. Dax för att ladda om batterierna med lite brunch och latte innan jag ska ta mig ut och höst-röja i trädgården en stund.

Just den här känslan som uppstår efter ett jympa-pass. Tillfredsställelsen av att ha samlat ihop sig och tagit sig iväg. Skönt trött i kroppen. Kanske lite sliten, jovisst. Men helt okej. Gott för självkänslan.

Sedan finns ju möjligheten med den där extra bekräftelsen. Den som går att få här men också på Facebook. När jag talar om att jag tränar, vad jag tränar, var jag tränar, om jag tränar så får jag även den där lilla extra bekräftelsen av att andra gillar mitt inlägg. Och det gör så gott i mig. Jag inser att jag behöver denna extra lilla morot för att ta mig i kragen och ta mig iväg.

När jag skriver på FB att jag tränat så är det inte för att visa andra hur duktig just jag är, utan för att just jag behöver det där lilla extra. Gillandet, bekräftelsen från andra. Så mitt syfte är inte att visa upp utan rent egoistiskt. Jag behöver gillandet, bekräftelsen för att ta mig i kragen. Min egen envishet räcker inte riktigt till. Så varför ska jag då inte utnyttja de möjligheter som just sociala medier ger till bekräftelse.

För jag tycker inte heller att jag är speciellt duktig, utan jag får slita och motivera mig och och om igen. Så mycket skönare för stunden det skulle vara att  stanna kvar hemma vid frukost/melodikryss/dator. Eller vräka mig direkt i TV-fåtöljen efter jobbet.

Så tänk så även när det gäller andra som skriver om något på FB, med kritiken av att alla bara visar upp det positiva, sin välartade sida. Det kanske är så att det finns ett behov av att bli bekräftad, struken lite medhårs, få lite beröm.

Och måste det vara fel och förkastligt att vi ibland behöver ros? Kan vi inte se det som ett sätt att stötta varandra och ge styrka i en vardag som kanske inte alltid är så glamorös?

Andra gånger, när jag skriver om sådant jag stickat, eller när jag lagt sten i min trädgård – då vill jag ofta visa att jag gjort något bra. Visst, det är också en form av bekräftelse, men där finns det absolut mer av exhibitionism. Även om jag också vill visa att det går att göra fina och bra saker utan att det alltid är så perfekt som en del av de trädgårds- eller stick-bloggar jag ibland kollar.

Så nu vet ni det. Om, eller när, jag skriver att jag tränat så gör jag det för att jag behöver det stöd och den bekräftelse som vi alla kan ge varandra. Duktig är jag inte. Slitigt är det. Mina armar och ben lever sitt alldeles eget liv. Stunderna av flyt är inte överdrivet många. Men det tar sig. Envishet och tålamod. Och för att nå dit behöver jag nog lite bekräftelse då och då.

Gilla det jag gör och kom med uppmuntrande kommentarer. Det behöver jag!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: