h1

Prästunge

17 oktober 2012

En bok från förr jag funderat på att läsa ett tag är Göran Tunströms Prästungen. Jag har läst den för länge sedan, eftersom den var en bok man ”skulle” läsa. Boken handlar om prästsonen Göran från Sunne i Värmland. Sina gymnasieår tillbringar han på samma gymnasieskola i Uppsala där jag gick. Dessutom var några av mina skolkamrater frånf Värmland och rentav Sunne. Självklart skulle denna bok läsas. Det tillhörde den allmänbildning och referensram vi förväntades ha. Inte av vuxenvärlden, snarare oss själva. Nå, då lämnade boken inte något större spår hos mig. Men de senaste åren, när jag börjat se tillbaka på och hantera så mycket annat, inte minst mina gymnasieår, så har boken blivit aktuell för mig igen. För någon månad sedan gick jag från tanke till handling genom att låna boken på biblioteket.

Nu är den alldeles snart färdigläst. Jo, jag har läst en del annat också. Så långsamt läser jag inte. Men det mesta jag läser av skönlitteratur läser jag som ljudböcker. Vanlig svartskrift får sparas till facklitteratur och annat jag behöver läsa. Krass verklighet när tillvaron inte alltid räcker till. Och Prästungen har jag inte hittat som ljudbok, så då fick det bli svartskrift. Med andra bord en alldeles pocketbok att läsa med ögonen.

Nå, denna gång har bokens innehåll slagit mig hårt i magen. I de få sidor som beskriver skoltiden under gymnasieåren i Uppsala kryper ångesten fram ur vrårna. Även om det han beskriver inte längre var så markant när jag gick där så kan jag ana, känna igen drag. Om synd, skuld och förlåtelse. Om det svarta. Om när hur något ska utföras blir viktigare än innehållet. Om att inte få ifrågasätta. Eller reflektera öppet. Men också om svettiggymnastiksalslukt och surströmmingslukt, då med ett visst leende. Surströmmingsfest i matsalen för den stora gruppen norrlänningar behövde inte besökas. Fast lukten spred sig genom vartenda ventilationsrör. Ända upp förbi branddörren till den allra översta korridoren. Som tur var hade jag mitt rum rätt så långt bort i korridoren dit lukten inte spred sig.

Jag kan också känna igen mig i utanförskapet. Osäkerheten, eller kanske snarare vissheten, för det var så det kändes, att inte riktigt ha rätt ha höra till, vara med, vara värd. För hans del handlade det nog mycket om att vara barn till en pappa som dött. För min del handlade det framförallt om att vara barn till föräldrar som skiljt sig.

Visst hade skolåren där även gott med sig för mig. Minnen av vänskap och gemenskap, av att vara en liten, om än obetydlig, del i ett långt sammanhang, om att lösa världsgåtor, av bus & skoj, av att möta min livskamrat.  Under de senaste åren har jag, framförallt via Facebook, fått möjlighet att återknyta en del kontakter från då. Det gör mig väl! Inte bara nostalgi, utan mer en möjlighet att i lagom doser få hantera en omtumlande tid av mitt liv.

Nu har jag strax avslutat Tunströms bok och kan lägga den till historien. Det förgångna. Hans berättelse är hans. Min är min.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: