h1

För tidigt? För sent?

22 augusti 2012

Lite då och då i mitt jobb väcks frågan om en insats eller ett hjälpmedel lämnas ut för tidigt, i onödan. Behovet kanske inte finns riktigt än, eller åtminstone inte så synligt. Eller så vet jag att det kommer att behövas snart, men vill ligga lite i framkant. I andra vågskålen ligger de insatser som kommit för sent. Det stadiet i en livsprocess när insatsen skulle varit till hjälp kanske redan är förbi. Kanske beror det på att man inte varit beredd att ta emot insatsen tidigare. Eller så har det tagit tid att få fram rätt insats, som att en del hjälpmedel kan ha lång leveranstid. Måste det sedan till anpassningar eller så kan tiden rinna iväg. Ibland är vi rädda att aktualisera insatser eftersom det blir så tydligt att en person då försämrats. Genom att skjuta upp insatsen kanske det inte blir lika uppenbart?

Att alltid vara i perfekt fas, inte minst i backspegeln betraktat, är en balansgång på oerhört slak lina.

Det har hänt att jag förbeställt hjälpmedel, som lyft och säng, för att det ska gå att lämna ut direkt när en brukare vill och är beredd att ta emot det. Då vill det till att ha ett rymligt förråd och toleranta kollegor. Samtidigt händer det att en insats skulle behövas men av någon anledning, så är det inte läge just då. Sedan undrar ALLA varför insatsen inte gjorts för länge sedan… Sådana anledningar som kan skjuta upp en insats är att jag som arbetsterapeut inte riktigt uppmärksammar behovet, inte har tillräcklig kompetens, eller drar mig för att initiera insatsen av rädsla för att brukare och/eller anhöriga ska bli upprörda. Det kan också handla om att brukare eller anhöriga absolut inte vill ha en insats eftersom den känns onödig, hotfull, inte dax än…. Tills situationen blir akut och man inser vilka möjligheter eller lindring som insatsen faktiskt kan innebära. Då kan det ligga nära till hands att undra varför man inte fått tillgång till det för evigheter sedan…

Som sagt – balansgång på slak lina. Hur jag än gör så riskerar jag att det inte blir helt bra. Ödmjukhet, men också påhittighet får bli ledord.

Att i tanken vara steget före, men försöka hitta rätt situation att presentera en insats i. Samtidigt som jag ibland måste ha is i magen och avvakta, beredd på åtgärd, men sedan, när brukaren är beredd. Kanske så små frön av möjligheter. Erbjuda men inte tränga på. Att inte säga vad var det jag sa! Svälja. Lösningsfokuserad jovisst, men ”Duktiga Annika” göre sig icke besvär. Det är inte för min egen skull jag jobbar utan för att underlätta och lindra vardagsverkligheten för dem jag möter, utifrån vars och ens behov och önskemål. Givetvis inom rimliga gränser. Magiskt trollspö har jag inte. Trolla med knäna ingår inte heller i min kompetens.

Balansgång på slak lina är svårt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: