h1

70-talsmusik för mig

24 juni 2012

När jag tittat tillbaka på det jag lyssnat på under 70-talet blev det en jättehög. Jag var tonåring och rörde mig i många olika miljöer, med oerhört många intryck, inte minst musikaliskt. Sedan finns ju musik jag vet att jag lyssnat mycket på men kanske inte precis när den blev viktig för mig, bara ungefär och i vilket sammanhang. Eller kanske på vilket kassettband jag haft den kvar. För på 70-talet sparade vi vår favoritmusik mycket på kassettband. Jag ägde några LP-skivor (dvs vinyl för dagens ungdom) men hade oftast inte tillgång till spelare. Så kassettbandspelaren var min mesta källa till musik. Min första var röd.

Musik kan verkligen beröra och användas i andra sammanhang och tidsperioder än den ursprungligen var tänkt för. Min musiksmak kan kanske tyckas extremt splittrad eller att jag var oerhört flyktig. Eller så kanske det kan tolkas som att jag lyssnade på det som fanns runt mig och lät det inspirera oavsett politisk färg eller bakgrund. För jag kände inget som helst behov av att bara lyssna på progg, eller visor, eller klassiskt, eller pop & schlager, eller kristen musik. Varför begränsa när det finns så oerhört mycket läckert att lyssna på. Och det fascinerande är att mycket håller för mig än idag.

Så jag får nog dela upp mina blogginlägg om min musik i ännu fler, annars kommer eventuella läsare att tröttna innan de ens börjat läsa. Och det vill jag ju inte. Så nu gör jag en djupdykning i min högstadietid…

Min 70-talsmusik tar sin början sommaren 1974. Jag for till Stiftsgården i Rättvik. Där fanns bl a ett diskotek i källaren under matsalen. Vi dansade och upplevde. Allra störst intryck på mig gjorde nog en låt som hette Classical gas. Till den kunde jag dansa bort mig eller snarare in mig i mig själv alldeles. Där spelades också Leavin on a jetplane, Streets of London, Let it be och en hel del annat, som jag glömt. Och när vi inte var i diskot satt vi kanske i klungor och sjöng till någons gitarr. På långfredagen användes discolokalen till att lyssna på Jesus Christ Super Star. Tillvaron var på det hela taget fylld av musik, gamla psalmer, visor, spelmansmusik och lovsångsmusik framförallt inspirerad av en grupp som hette Fisherfolk, allt i en salig blandning.

Några år sjöng jag i kör. Många är de musikaliska minnena därifrån. Kristen körmusik, engelska madrigaler, medeltida blockflöjtsmusik, min körkompis som sjöng Carmens Habanera eller när vi alla skrålade till Arne Qvicks Rosen på någon körresa. Och vi såg svenska Godspell. Tyvärr finns den inte att hitta i original på nätet. Men jag har (en lånad) kassett kvar. Med Björn Skifs. Under tårepil. Jag bara smälter…

Förutom dessa lite mer speciella musikminnena lyssnade jag på det som idag kallas progg (fast det visste jag inte då) som Nationalteaterns Hanna från Arlöv och Pugh Rogefeldts Dinga Linga Lena. Jag stötte på Mike Oldfield men också hans syster Sally, vars Sun in my eyes fastnade.  Vi lyssnade på Cher i Dark Lady, grät med Annies song, men också Dr Hooks Love Hurts och njöt av  Cat Stevens Morning has broken. Björn Skifs har för mig alltid funnits, med låtar som Hooked on a feeling men också I mörkret med dig. Ted Gärdestads låtar kunde vi (också) utantill, som Eiffeltornet, Jag vill ha en egen måne men också ana smärtan i När showen är slut. ABBA i all ära men ännu hellre lyssnade jag på Agnetha Fältskog som i S.O.S. Carole Kings LP Tapestry hade jag på köpekassettband. Självklara You’ve got a friend, men också Will you love me tomorrow och Tapestry. Tänk vilken lycka när jag hittade den på CD för några år sedan. Ni vet  – innan Spotifys möjligheter.

Så lite udda musikminnen, som T Rex, brittisk glamrock. Trollmormor Eva gav mig en LP i julklapp en gång. Faktiskt bra, även om jag inte hittat den av mig själv. Med min högstadieskola for vi och tittade på Hasse&Tages Svea Hund, där bl a Inte mod fastnade. Och så Miriam Makebas Pata pata. Jag vet inte när jag hörde den första gången men den har fastnat och kommit igen och igen.

Men det är mäktigt att text och musikslingor från många av mina 70-talsmusikminnen fortfarande finns kvar. Ibland har jag trott att det varit glömt men så kommer det igen.

Classical gas, här i version med Spotnicks. Kanske var det the Ventures vi lyssnade på då, men jag hittar ingen Spotifyversion som jag känner igen ända in i märgen…

En av mina idoler som håller än.

Till denna mäktiga låt sjöng vi faktiskt allsång på min femtioårsfest. Utan text eftersom många av oss har den så djupt inom oss att det vi bara måste sjunga eller nynna med…

Lyssna och flyt med…

Och sist, ett litet smakprov från mitt mer proggiga stråk.

Nu får jag nog vänta lite med nästa tur min musikresa…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: