h1

Musiktillbakablick

19 juni 2012

Dan innan jag fyllde femtio för något år sedan fick jag en Spotifyprenumeration av Trollpappan. Förmodligen var det för att jag skulle hålla mig undan en kväll när familjen hade viktiga saker att göra som jag inte fick vara delaktig i  – då. Så jag passade på att göra mig en spellista med musik jag lyssnat på genom åren. Inte allt förstås, men sådant som lämnat spår. Och mycket kunde jag hitta även om jag fick leta lite för vissa låtar.

Att fylla femtio blev för mig en form av halvtidsbokslut. Så att lyssna tillbaka även på musik jag gillat passade liksom in. Listan innehåller drygt hundra låtar. Om jag skulle berätta om vilka låtar jag valde ut och varför skulle blogginläggen bli alldeles för långa och tråkiga. Istället nöjer jag mig med att sammanfatta i några livsperioder. Jag vill bara förtydliga att urvalskriteriet har varit musik jag lyssnat på, som berört mig på något sätt men som jag inte självklart tycker eller ens någonsin tyckt varit bra. Fast en hel del uppskattar jag faktiskt fortfarande. Kanske jag ska spara ihop till en lämplig lista att ha om/när jag hamnar på något äldreboende – så att jag inte behöver lyssna på sven-bertil taube, jularbo, dragspel eller kanske dansband, eller vad man nu förväntar sig att äldre lyssnar på.

Så nu tar denna min musikaliska resa sin början, med tiden fram till början av 70-talet, ungefär det år jag fyllde 13.

Uppstarten på denna min musikresa blir självklart Hep stars! Min första egna skiva, en singel, var en Hep Stars skiva. Sunny Girl. Visst, vi hade andra skivor innan, men de var gemensamma och barnskivor. En sommar fick jag åka till Nås Folkets Park för att lyssna på Hep Stars på riktigt. Svenne med sitt långa hår var min första idol. Han sjöng som en gud. Och vilket hår han hade. I granngården till min farmors hus bodde en nästan vuxen kille som också hade sånt hår. Vi gick gärna och hämtade post och tidning den sommaren.Och så hängde vi framför transistorradion om den råkade stå på när Hep Stars spelades.

Under mina mellanstadieår bodde jag i ett litet samhälle utanför Uppsala. Där gick vi på disco eller dans i IOGT-logen. Elton Johns Crocodile Rock var sjävskriven, men också det lokala dansbandet som sjöng om en gul flygmaskin. En av killarna vi hängde med hade en hel hög singlar, som vi lyssnade på. Smäktande med Rose Garden, tunggung med Mungo Jerry och CCR, lite annorlunda i en Summerprayer for Peace. Hemma lyssnade trollmormor Eva på Simon&Garfunkel. Ni vet, en LP med blåaktigt fodral med Bridge over trouble water på.

Visst, de som var äldre än oss lyssnade säkert på Beatles. Kanske vi med. Och yellow submarine kunde vi nog alla. För att inte tala om ABBA. Men jag har INTE sjungit Ring Ring eller Waterloo med hopprepsmick framför någon spegel. Det var våra småsystrar som gjorde det. Och den musiken bara fanns utan att den lämnade några djupare spår hos just mig. Iallafall inte då.

 

Fortsättning följer, när tråden går vidare till min tonårsmusik…men det får bli en annan gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: