h1

Mer om stormiga tider

03 juni 2012

Igår kväll tittade vi ju på yngste trollungen och hans vänner när de spelade i Bernardas hus. Känslosvall på scenen. Kvinnor på gränsen till vuxenlivet, även om några av dem lämnat tonåren bakom sig, trots att de blivit kvar hemma hos Bernarda. Och i Bernardas matriarkat förväntades nog inte döttrarna bli vuxna och självständiga. Jag ska inte fastna i föräldraförtryck och matriarkat här. Det kan bli en annan gång. Med de känslovågor gårdagen gav upphov till kom lite mer tankar om tonåringarnas känslostormar. Är det inte det som teater är till för? Att väcka tankar och ge nya infallsvinklar? På gott och på ont…

Att vara tonåring är att vara liksom hudlös. Alla känslor ligger nära ytan. Vardag blir fort dramatik. Det kanske är därför vi sätter på oss det skyddande skalet, höljet, som Olle Hedberg skriver om, det som kan göra oss förstenad som vuxen. För att inte alldeles gå sönder och flyta ut under tonåren är säkert detta skal nödvändigt ibland. Och visst underlättar det för oss runt omkring. Men på samma sätt som skalet kan vara ett stöd att överleva tonåren så blir det ju inte bättre om det fullständigt förstenar oss som vuxna. Själv vet jag att jag använder och har använt mitt skal som skydd, inte minst under tonåren, men även som vuxen. Ett annat ord för mitt skal kanske är integritet. Men om den totala motsatsen till tonårens hudlöshet innebär förstening vet jag inte om det egentligen är bättre. Även om jag är glad att jag inte är en evig tonåring och faktiskt inte har några ambitioner att vara det heller. Även om jag börjat vakta mindre på konvenans och tradition. Nåja, jag kanske alltid varit lite motvals kärring och gjort som jag velat. Men numera mår jag inte dåligt av det. Och själv tonårens hudlöshet vill jag för allt i världen inte ha igen. Det räckte gott!

Så det kanske kan vara en tanke. Att den hudlöse tonåringen kanske ännu inte hittat ett lagom passande skyddande hölje. Eller så kanske det finns så mycket känslor att hantera så att skalet inte räcker utan istället skulle kväva det som måste ut. Och en fullständigt förstenad tonåring skulle nog inte vara enklare att möta. Så det är bara att härda ut. Gå bredvid. Stötta. Leva med. Snarare se förtroendet i att få finnas i närheten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: