h1

Stormår

02 juni 2012

Att leva med tonåringar är som att alltid ha en storm inpå knutarna, en vulkan ständigt nära utbrott i garderoben eller att få eviga biljetter till den största av berg-och-dalbanor. Tonåren är också motsättningarnas period. Ibland är det min lilla trolllunge som dyker upp, kramgo, tillgiven, beredd att dela alla upplevelser. För att strax följas av den nästintill vuxne, vill stå på egna ben, hög integritet, omnipotent. Och hur jag än gör som förälder så riskerar jag att hamna i ofas med min tonåring. För att inte tala om tonåringar som möter varandra.

Och då står ju vi som föräldrar ändå bredvid och inte mitt i… Även om den del av oss väl kommer ihåg hur det var att stå mitt i. Ni vet – Gud vete hur mammor har lärt sig allt det som de förbjuder sina döttrar…  Men som förälder behöver jag ändå inte ha det i mig hela tiden. Och jag vet att för eller senare kommer det ut en relativt vuxen människa efter tonårens totala kaos. Inte minst av erfarenhet.

Som förälder vill jag så gärna lindra och dämpa alla stormar, framförallt för tonåringens egen skull. Eller så vill jag uppfostra. Gör som jag säger så blir det bäst…Men jag vet ju att det mesta måste ridas ut själv. Vi kan bara stå bredvid och stötta där det går och behövs. Och det är fruktansvärt mycket enklare att säga än att göra. För det gör ont i min själ när jag ser tonåringarnas kaotiska kamp mellan barn och vuxen. Ja, det kanske är det som det handlar om. En krigsskådeplats mellan barndomen och vuxenlivet.

Visst, för en del är tonåren som en stillsam seglats på ett fullständigt vindstilla hav. Men de allra flesta tonåringar jag har erfarenhet av, genom mig själv, mina trollungar och andra jag mött har åtminstone haft någon period av åtminstone stilla krusning. Även om en del rider ut sin kamp i tysthet.

Så tänk på det när du möter en strulig, odräglig, kaotisk eller kanske skadskjuten tonåring. Det är en period som vi alla på ett eller annat sätt har tagit oss igenom. Även om det är så alltför lätt att glömma hur det var när vi väl landat stadigt i vuxenlivet. Och tyvärr går det oftast inte att helt och hållet lära sig av andras misstag  utan dessa år måste levas igenom. Inte heller går det att stanna tiden innan och bli kvar där.

Älskade tonåringar. Jag hoppas att ni ändå känner, djupt inne i er själ, att det finns vuxna omkring er som älskar er och som vill er väl. Som åtminstone försöker finnas som stöd i strider av ångest, smärta och ilska.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: