h1

Förstenad?

17 maj 2012

På internatskolans 150-årsjubileum berättade en äldre elev, nu pensionerad biskop, om sin tid på skolan. I sitt föredrag lästa han bl a några av dessa rader, som grep mig djupt. De är hämtade ur Olle Hedbergs bok Rymmare och fasttagare, som gavs ut 1930.

Att bliva vuxen är att bli förstenad.
Det skal, man slår omkring sitt inre, växer inåt,
fördjupas, hårdnar, och till sist
så dödar skalet det, som skulle skyddas.
Man blir en sten, en gråsten rund och slipad,
som rullar runt bland andra hårda stenar.
Om dessa stenar kunde tala . . . Vilken jämmer!
— Giv mig tillbaka vad jag fordom ägde.
Blås liv i denna döda massa.
Sätt hjärta i min hårda barm.
Låt blodet spela. Lossa min forstening,
låt undret ske, att liv kan växa fram.
Det fanns ju liv en gång, jag minns jag levde,
jag kände, tänkte, växte, var en man,
och i mitt hjärta hörde jag en stämma.
Låt stämman ljuda än. Hjälp mig att åter höra.
Slå sönder mig med hårda hammarslag, och låt
min ungdoms själ få stiga upp ur gruset.
Min ungdoms själ. . . Om gråsten kunde gråta.
Du Gud, o Öde, Livs-Mekanikus.
Ur djupet ropar jag till Dig, o Herre!
Giv mig igen mitt unga, röda hjärta!
Du ensam vet, hur detta har gått till.
En gång har Du blåst liv i mig i modersskötet —
av nåd gör det på nytt. Förkasta mig ej helt.
Skap Dig en avbild, Gud. Gör människa av stenen,
och låt mig leva, medan jag finns till.

Är det detta det handlar om att bli vuxen. Vi klär på oss ett skyddande, eller kanske stärkande skal för att bli betraktade som vuxna. Men riskerar samtidigt att skalet kväver och förstenar vårt inre. Vi blir som hårda stenar. Rullar runt mot varandra. Osårbara, jovisst, men… Jag vill inte vara en sten. Jag vill vara en levande människa. Då får jag kanske ta risken att få ett och annat sår. Visst är jag beredd att vara vuxen i det att jag tar mitt vuxenansvar i relation och familj. Självklart. Inte på några villkor vill jag vara tonåring hela livet igenom. Tonåren är en livsperiod som tack och lov är relativt tidsbegränsad. Men jag vill fortfarande känna mig levande och våga ha kontakt med de känslor och tankar som fanns i ungdomsåren. Liv! Priset för att bli vuxen kan inte vara att vi ska bli som hårda stenar där själen inte ens kan skymtas.

Hur ska jag då kunna fungera som en bra förälder om jag inte minns hur det var att vara just ung? När livet ständigt ställs på ända? Svart ELLER vitt? När odödligheten ligger som ett skimmer, även om jag vet att våra trollungar mött död även i unga år. Själv insåg jag att jag var dödlig i slutet av tonåren när två av våra klasskamrater dog med ett halvårs mellanrum, den ene av sjukdom och sedan den andra i en bilolycka.

Och återigen den lilla textraden – Gud vete hur mödrar lärt sig allt det de förbjuder sina döttrar…

Låt mig aldrig bli som en sten. Även om jag vet att jag använder och behöver mitt skal av integritet, så måtte det aldrig bli så tjockt att det kväver min själ.

Låt mig leva, medan jag finns till!

Annonser

One comment

  1. […] blir fort dramatik. Det kanske är därför vi sätter på oss det skyddande skalet, höljet, som Olle Hedberg skriver om, det som kan göra oss förstenad som vuxen. För att inte alldeles gå sönder och flyta ut under tonåren är säkert detta skal nödvändigt […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: