h1

Besök i dåtid?

04 maj 2012

Sitter på tåget på väg för ett besök i dåtiden. Jag ska till Uppsala till min gamla gymnasieskola. Trettiotre år sedan är det sedan vi sprang ut på trappan och sjöng om vår ljusnande framtid. Sedan har det runnit mycket vatten under broarna.

När vi firade 30årsjubileum efter studenten träffades vi ungefär halva klassen. Men de flesta av de andra som gick på skolan samtidigt lite före och efter oss har jag inte mött, åtminstone inte de senaste trettio åren. Genom FB har jag åter fått kontakt med några vilket har varit spännande men också gett en del tankar om skoltid och livet därefter. Hur många som verkligen dyker upp imorgon vet jag inte. Eftersom de yngsta som gått på denna gymnasieskola fyller femtio i år så lär vi ju iallafall höra till de yngre imorgon.

Blir det en resa bak i tiden? Eller kommer vi att kunna möta varandra som dem vi är idag? Vi har alla tre mycket intensiva ungdomsår som gemensam erfarenhet i vårt bagage. När vi träffades för tre år sedan kom en del nya perspektiv upp till ytan. Sådant vi inte pratade om då för så länge sedan, kanske för att det inte var färdigprocessat inom oss, men som nu kunde kläs i ord. Nu kommer vi förmodligen att vara många fler. Kanske inte lika lätt till samtal som knyter ihop dåtid med nutid.

Jag vet sedan annat sammanhang att en del mönster överlevt åren. Kommer jag att kunna stå rakryggad som den vuxna person jag är och vill vara idag? Eller kommer jag att återfå den osäkra tonårsrollen? Som skilsmässobarnet som inte vet om hon har rätt att vara där? Det kanske inte var den bild jag gav utåt eftersom jag skapat mig ett skyddande hölje av attityd för att hålla omvärlden på behörigt avstånd. Eller snarare, för att inte hugg från omvärlden skulle nå in till mig. Å andra sidan hade jag redan då tränat länge på ”kan själv”. Maskrosbarnets överlevnadsmantra. Eller kanske  är det bara ett annat perspektiv? Hur som, de senaste åren har jag mer och mer förlikat mig med mig själv. Jag duger. Jag har rätt att var med i olika sammanhang. Men samtidigt har jag också förlikat mig med att det skyddande höljet finns och kan behövas ibland. Och det är faktiskt också okej.

Så jag ser med viss bävan fram emot morgondagen. Samtidigt som det ska bli trivsamt att åter träffa några av dem jag mött lite mer de senaste åren, inte minst genom FB. Är det bara av trivsam nostalgi vi träffas eller kanske det till och med kan vara som för mig? Just genom att konfrontera mig med dåtiden så kan jag förstå livet i nutid. Inte så att allt i dåtid måste skärskådas, men att med dåtiden som stöd se livet här och nu?

Den ljusnande framtid vi sjöng om och som vi visste så lite om. Idag är vi mitt i livet. Alla finns inte längre kvar. Livet har gått olika hårdhänt fram med oss så stormar har vi mött. Besök i dåtid, javisst, men med förhoppningen att vi möts i nutid.

Nej, så här mycket vår är det nog inte i Uppsala än. Denna bild är från en annan vår…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: