h1

Mojje

22 april 2012

När Mojje kom i rutan hade våra trollungar i princip hunnit bli så stora så jag satt inte så ofta med dem framför TVn. Det fanns liksom en hel del annat att göra och dessutom hade de ju oftast annat sällskap av äldre syskon. Mojje blev bara ett begrepp som flöt förbi i ljutkaoset någon gång emellanåt. Tills vi hamnade på första CF-galan, jag och en av trollungarna, tillsammans med många andra våren 2008. Popcorn-frilla tror jag att det var. Och alla sjöng med. Hög stämning och dottern sjöng med, mellan skratt och host, när han drog igång på scenen. Två år senare var Mojje åter med. Ett kärt återseende. Han fick fart på hela Chinateatern. Själv satt jag ju med min förväntan på kvällens höjdpunkt, Björn Skifs. Men Mojjes spelglädje drog verkligen med. I år igen var Mojje med när artister spelade för livet. Trots att kvällen knappt kommit igång fick han hela Cirkus att sjuda. Snacka om allsång! Landet där man böjer bananerna är ju ”självskriven”. Efter ett hårdsrockpotpurri av barnvisor fortsatte han med en sång om mammor som pruttar. Så fullständigt vardagliga texter,   i ren Moraträskanda (dvs mitt perspektiv). Men så oerhört medryckande. Hela Cirkus skrållade och sjöng med hjärta, själ, kropp och – självklart – lungor. Tänk er – strikta doktorer och personer i diskret kostym. Tillsammans med Mojje i kornblå träningsoverall (eller så, det var inte just det som var fokus där och då). Var ligger landet där man böjer bananerna?

På mitt favoritfriskispass är Mojje signalen på att 45 minuter av slit är slut och nedvarvningen börjar. Upp med händerna få se om ni har armsvett ljuder genom lokalen. Så befriande. När svetten verkligen dryper efter tre kvarts pulspass. Finns det någon del av kroppen som INTE svettas? Samma känsla i kroppen av tillfredsställelse varje gång.

Sen är det ju så utmanande att någon sjunger om något så självklart men ändå tabubelagt som att svettas. För åtminstone i den värld jag växt upp i är svett fullständigt obefintligt. Och finns det så pratar man iallafall inte om det. Möjligen som något udda men icke önskansvärt hos tanter i klimakteriet. Visst, på teatern förra sommaren blev svettiga kläder en naturlig konsekvens att hantera. För det går inte att byta mygga hos borgmästaren utan gräva under hans genomsvettiga skjorta. Tjuven Lifs syntetskjorta var inte heller speciellt torr när den skulle hängas upp efter kvällens insats. Men det var en speciell och väldigt skyddad värld. Men Mojje – han skrålar högt och ljudligt mitt i finsammanhanget om svett! Som ju faktiskt är tämligen naturligt hos de flesta människor,

Den dag det kanske finns en nästa generation trollungar hoppas jag verkligen att Mojje fortfarande är i full aktivitet. Då kommer jag att stå där och sjunga med för full hals. Allrasombäst är Mojje att uppleva tillsammans med andra. Risk finns att små trollungar kommer att tycka att detta gamla troll är lite pinsamt. Men jag kan bjuda på det. Det är helt okej. För det finns en sådan medryckande glädje i detta. Mojje, å så jag gillar!

Annonser

One comment

  1. […] Stamp! Stamp! Stamp! Pizzeria fantasia, Torparevisan, Drängkosack, Mayday… Så till sist Mojje. Då vet kroppen att det är dags att landa. All stress är som bortblåst. Eller kanske snarare […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: