h1

Curla?

01 april 2012

Det här med föräldraskap är svårt. Var går gränsen för curling, stöttning och coachning? Och vem bestämmer det? Är all curling av ondo? Eller är det så att just det vi gör som föräldrar tolkas som bra och nödvändigt ibland och av en del, medan andra anser att just samma sak är curling? Att det till stor del beror på åldern på barnet/den unge, det inser jag. Men kan sammanhanget också spela roll? Det kanske egentligen är samma fenomen, men med positiv och negativ laddning beroende på vem som uttalar sig om det?

Vi stöttar nog vår yngste mer ibland än vår äldste. Helt enkelt för att vi inte hann med eller förstod när han behövde stöttas. Det hade också kunnat vara så att vi stöttat honom för mycket eftersom vi saknade referensramar om vad vi kunde förvänta oss av honom och att det kan vara svårt att släppa iväg den förste. Å andra sidan kanske vi aldrig kommer att se vår yngste trollunge som vuxen. Han är ju liksom vår lille, även om det var länge sedan han var minst. Men nu har vi relativt gott om tid att curla honom. Snart inga andra som tar tid på samma sätt som den äldstes yngre syskon gjorde. Fast vi är tröttare och mer slitna idag. Och har klart mer perspektiv på att släppa iväg trollungar. Å andra sidan kommer det definitivt att bli tomt efter honom. Och begreppet curling fanns liksom inte så uttalat när äldste trollungen började stappla iväg på egna steg.

Så alla mynt har två sidor. Jag tror att det viktigaste är att reflektera över hur och när vi stöttar. Och att det kan vara okej att curla, dvs vara lite hönsmorsa ibland, bara jag vet om det. Att det görs av kärlek, inte av plikt eller makt.

Och det är så att det är en utmaning att ge sig ut i livet, att bli vuxen och flyga ur boet. Som förälder till unga vuxna, men också med egna minnen från tonårstiden vet jag ju att dessa år verkligen tar på krafterna. För alla inblandade. Så jag kommer nog att fortsätta att stötta våra trollungar lite då och då. Och då får väl en och annan tycka att jag är en curlingmorsa. Å andra sidan märker jag ju att jag långtifrån leder curlingmatchen.

Samtidigt så är de ju så att alla de gånger jag håller händerna på ryggen, som en ulitmat arbetsterapeut-morsa, då kanske jag får höra att jag inte hjälper våra trollungar tillräckligt mycket och att jag som en riktig ansvarstagande förälder borde göra mer. Så det är inte lätt att vara alla till lags. Om nu det är målet.

Curla? Stötta? Ansvarstagande förälder? Jag får helt enkelt göra så gott jag kan utifrån det som passar oss bäst, utifrån situation och sammanhang. Något annat funkar inte. Men så här långt har de ju blivit relativt flygfärdiga ändå, så alldeles ute och vimsar är jag väl inte.

Annonser

One comment

  1. Underbart väl talat! Kunde inte sagt det bättre själv! ❤



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: