h1

Vems väg?

17 mars 2012

Många är de filmer och berättelser som beskriver utmaningen att välja sin egen och inte föräldrarnas väg ut i livet. I går såg jag Billy Elliot, för ett tag sedan Black swan. En film vi sett ett antal gånger tidigare på samma tema är Döda poeters sällskap.

Det handlar om att få gå sin egen valda väg. Att inte behöva uppfylla förväntningar som föräldrar inte kunnat leva upp till själva. Att inte välja det som är finast, mest passande, brukligt. Utan att få välja att gå sin egen väg. Göra sina egna livsval. Även om ingen annan i familjen valt just det spåret. Även om det inte är det utifrån sett mest lämpliga valet. Även om valet inte innebär att någon förälders drömmar ska uppfyllas av nästa generation.

Sedan är ju utmaningen som förälder att stötta i de val var och en gör. Oavsett vad man anser om valet. För det är inte förälderns vägval. Förälderns roll är att ge råd och stöd, jovisst. Men inte ta över och leva sitt eget liv i sitt barn en gång till. Även om jag så innerligt gärna önskar att våra egna trollungar inte ska behöva göra om våra misstag en gång till. Men det funkar inte så. Lite grann kanske vi kan lära oss på vägen. Det mesta, eller egentligen allt, måste bli egentligen allt, måste bli egen erfarenhet.

Framförallt tror jag att om vi är stöttande föräldrar längs våra trollungars egna vägval så blir det valen så oerhört mycket tryggare än val som görs för att tillfredsställa någon annan eller för att ta avstamp från någon. Och stötta måste ju inte innebära att jag tar över och gör valet till mitt eget som förälder utan istället finnas där, med händerna på ryggen, men lämpliga stöttor där de behövs. Och en hamn att vila ut i. En plats att få reflektera över sina vägval. Utan fördömanden och krav.

Visst kan jag bli glad om jag ser att någon av trollungarna gör något som betyder mycket för mig. Som när de använder sina händer till att sticka&sy eller fixa något praktiskt. Men jag vill inte att de ska göra det för min skull utan för sin egen skull. Och visst får jag lite ångest när någon trollunge väljer en väg som är mig främmande. Som när vi får bekant oss med teaterns och dansens villkor. Eller hur det är att bo i ett gårdshus i en storstad. Samtidigt får vi ju tillfällen att lära känna det som för oss är nytt och okänt.

Så älskade trollungar. Jag hoppas att ni innerligt väl känner att vi verkligen vill stötta er i de val i livet ni gör. Det är inte oss ni ska tillfredsställa. Det är inte våra livsdrömmar ni ska genomföra. Det är era egna livsval ni ska göra, era egna livsdrömmar ni ska leva. Vi vill bara finnas här och se hur ni seglar ut i livet.  Lika stolta över er var och en.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: