h1

Högvarv

13 mars 2012

En liten tråd på FB väckte gamla minnen och kloka ord från en trollunge. Genom åren har vi lärt oss att vissa mediciner kan ha som bieffekt att det liksom kryper i kroppen, att man får svårt att slappna av, att det känns som att hjärtat fladdrar. Ett sätt att få kontroll är då att köra på i högvarv. Jag minns fortfarande en gång när vår då drygt ettåriga dotter stod och hoppade i vår säng i stort sett en hel natt. Sova var fullständigt orimligt. Då hade vi börjat ana ett samband. Medicinen vi skulle ge mot hostan kunde påverka annat än bara hostan. Fast inte försvann hostan helt heller. En annan gång, under en försämringsperiod, när vi körde på med mediciner var tredje timme för att hålla hostan på en hanterbar nivå så hörde vi bekymrat från baksätet i vår röda buss att det hoppade så konstigt i benen och bröstet. Som nästan vuxen ville hon rädda en festkväll med kompisar och laddade en extra medicindos innan hon skulle iväg. Efter bara en kort stund ser jag en lapp skriven med mycket darrig handstil – Ventoline-kick! Och hon som inte ens hunnit börja förfesta än. Ja, iväg for hon efter en stund, men jag fick hämta rätt så tidigt. Pirret gick liksom inte ur kroppen, men räckte inte till att orka festa i längden på… Häromveckan var hon visst på föreläsning efter att ha fått en dubbeldos av gammal goding i samband med sjukhusbesök (jo, hon har bättre grejor idag, Ventoline och Bricanyl göre sig (normalt) icke besvär…). Hur som, svårt att sitta stilla var det visst. Inte så bra på en föreläsning… Kanske inte så lätt för omgivningen att förstå heller.

Sedan blir det ju inte bättre av att den som är trött och sliten av en försämringsperiod eller infektion kan behöva ta till med vapnet att köra upp tempot lite extra för att orka, eller åtminstone hinna så mycket man kan innan man stupar.

Så med denna livserfarenhet sa vår kloka trollunge, med tanke på sin lillkusin med alltför liknande erfarenheter och trötta föräldrar:

Ja, det är ju inte så lätt för andra att orka med en när man mår som man gör, när man inte ens orkar med sig själv….

För visst är det så. Vi som lever runt omkring, VI har ju det när vi finns i närheten. Som skolpersonal under arbetstid, som föräldrar under hemmatid. Men sig själv har man ju hela tiden. Så om jag blir trött av att någon går på högvarv kan jag ju alltid trösta mig med att jag ju kan gå därifrån en stund och vila upp mig. Det kan man aldrig från sig själv…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: