h1

Trollmormor Eva

26 februari 2012

För 27 år sedan igår dog trollmormor Eva. Efter tappra försök att utmana livet tog sjukdom och död över. Hon hade alldeles nyligen blivit mormor för första gången. De sista promenaderna gick med barnvagnen ut till sköterskeburen på avdelningen för att visa upp barnbarnet. Sen ringde hon på klockan så att de fick komma in och beundra underverket istället när orken inte längre räckte och behövdes till annat. I hennes väskor och kassar, det som vi sedan bar hem, fanns diverse stickade babykläder. Att dö mitt i livet. Och med en allldeles ny liten människa blev det så oerhört tydligt att sorg och glädje gick hand i hand.

27 år och jag kan fortfarande sakna. Att ha någon som morsar just mig, möjligheten att lära känna henne som vuxen, som mormor till våra trollungar, någon (hon var läkare själv) att skicka ut när sjukvården satt sig på oss om dotterns kroniska sjukdom. Vi går till graven ibland. Men just där är inte saknaden som störst. Det är bara en plats, en sten, lite grus, en torftig jordremsa att plantera i. Jag kan sakna när jag i somras var med yngste trollungen på Teatervinden. Hon älskade fantasi. Jag tror att hon verkligen hade uppskattat att få se honom där. Jag kan sakna när vi köpte tyg till balklänning och studentklänning. Färg och tyg vi valde hade hon säkert jublat över. Jag kan sakna när vi firade förra årets student och vinkade ut henne i livet. Så stolt hon hade varit. I mycket gulnad studentmössa. Jag kan sakna när jag går genom gatorna i Uppsala med äldsta trolltösen, som just lärt sig sticka. De hade delat lusten till stickning. Jag kan sakna när jag besöker trollungen som bor i Stockholm. Så gärna hon hade kommit på besök till Rörstrandsgatan. Eller gått med och tagit en espresso på något mysigt ställe eller så. Jag kan sakna när jag lyssnar på äldste trollungen och hans funderingar över yrkeslivet. Han som ju ändå fick träffa henne, om än aldrig så kort. Jag kan sakna när jag njuter av musik och kulturupplevelser. Hon hade säkert gärna följt med både till Les Misérables och Carmen.

Jag får vara glad över att jag fick ha 24 år med henne. Och att vi har minnet kvar. Och det vi bär med oss varje dag. Inte minst glädjen till musik och kultur (det är där musikallusten kommer ifrån – trollungar), glädjen i hantverk som stickning och sömnad, glädjen till litteratur, glädjen till kvinnokraft, glädjen till kunskap, glädjen till humor, glädjen till att kunna stå på egna ben.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: