h1

Vårdhemsvärld

04 februari 2012

I förra inlägget skrev jag om en kvinna på ett stort stort vårdhem. Idag är dessa stora vårdhem helt borta sedan de avvecklades under 90-talet. Det vårdhem jag jobbade på ett antal år hann fira 100-årsjubileum innan det helt las ner. Idag finns där en ekoby istället. När vårdhemmen var som störst fanns i princip ”allt” där. De var tämligen självförsörjande öar i en hård värld. De som bodde där och som hade någon möjlighet bidrog med olika former av arbete efter sin förmåga. För en del var det mer en form av sysselsättning, ett sätt att hantera vardagen. I ett stort hus fanns flera textilsalar, bl a en vävsal full med vävstolar. Flera av dem som arbetade där kunde vara oerhört duktiga på att väva. Kanske inte så bra på att klara sig själva i andra sammanhang, men just detta kunde de. Den personal som arbetade där var också ofta duktig på att hitta rätt aktivitet för rätt person. Och att göra det bästa av det var och en kunde. Som att montera broderi efter broderi på skivor och göra tavlor av det. Det fanns även en träverkstad och lokaler där man höll på med legoarbete, dvs montering av t ex klänypor eller paketering av påsar till något ”vanligt” företag. Om ni nu undrar över hur klänypor hamnade på pappremsan i påsen eller hur alla skruvar hamnade i rätt påsar på IKEA. Innan de väl förmodligen är helt automatiserat nu.

Nu kanske någon tycker med dagens perspektiv att detta var ett sätt att utnyttja människor. Men så var det då. Runt om i Sverige fanns stora vårdhem. Där bodde människor av många olika anledningar. För att anhöriga inte kunde eller vill ta hand om, ibland för att man inte trodde att man fick ha sin utvecklingsstörde anhöriga kvar hemma eller för att personen skulle få det bättre på ett sådant här vårdhem.

Jag jobbade på ett sådant vårdhem åren innan de första avvecklingsdiskussionerna kom igång. En del hade jobbat där länge, andra var unga som jag. Men jag är övertygad om att vi verkligen försökte göra det bästa utifrån de förutsättningar som fanns. Att ge den guldkant på tillvaron vi kunde. Som att avbeställa landstingsmaten en helg och istället göra fläsk med löksås. Och läsk och lättöl (fast det hade visst smugit sig in några folköl i en back – katastrof!). Köpa fina och bekväma kläder i vackra färger. Velour var populärt, inte måste man ha tantklänningar i crimplene (eller vad det hette) bara för att det var mer lättvättat och tanter skulle ha såna klänningar förr? Vi odlade i rabatterna och stickade mössor till dem som behövde. Att krypa upp med någon en stund och fundera över dagen. Ta bussen ner på stan, köpa fläskkorv, potatis och läsk, laga hos mig innan det var dags för buss tillbaka (belöning för att någon inte kliat på sina bensår så att de hunnit läka). När jag slutade för att gå vidare i tillvaron saknade jag de människor och människoöden jag lärt känna där. Visst var den fruktansvärt konstlad miljö, men det var det vi kunde göra då, utifrån de förutsättningar vi hade. Och jag måste vara övertygad om att de som bodde där inte bara hade ett dåligt liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: