h1

Krasslig

03 februari 2012

Det är sällan jag ger upp. Envis till tusen, faktiskt ibland tyvärr, så brukar jag kämpa på, ibland klart över gränsen för det som är vettigt. Någon sa en gång när en av våra trollungar var sjuk att jag väl fick komma in till sjukhuset med henne om/när jag inte orkade längre. Vad då inte orka? Alternativet fanns i prinicp inte. Kämpa! Envis är mitt andra namn!

Idag har jag faktiskt åkt hem från jobbet innan arbetsdagen var alldeles slut. Okej, jag väntade tills vi får flexa ut. Jag hade tänkt jobba en stund till, det hade jag. Men vid lunch började jag frysa alldeles för mycket. Och ansiktet brände som om jag solat i evighet. Trodde att jag kylt ner mig alldeles i morse när jag försökte få bort all is från jobbilen med mikroskopisk isskrapa samtidigt som jag pratade i mobilen med kollega. Ni vet – simultankapacitet… Matlådan var inte speciellt lockande och god. Lite värmande kaffe kunde tyvärr inte hjälpa upp. Väl uppe vid mitt skrivbord rullade jag in mig i filt och satte på extraelementet för fullt. Några kollegor kom och konstaterade att så kallt var det inte i mitt rum. Egentligen. Insåg att jag kände mig överkörd av en ångvält dessutom. Välkända tecken, tyvärr, även om det var länge sen sist. Bara att gilla läget. Så jag packade ihop det jag borde ägnat mig åt på eftermiddagen, ställde in ett planerat telefonsamtal (bra att mail finns när en del jobbar helg och andra kontorstid vardagar), tömde det värsta på skrivbordet (på måndag kommer mitt nya, riktiga skrivbord), låste in journalhögen och hällde i mig ytterligare en kopp värmande kaffe innan jag fick skjuts till tåget hem.

Nu har jag sovit på soffan under två filtar ett par timmar, fryser fortfarande, försökt äta lite, känner fortfarande att jag har en kropp och framförallt en och annan led och ett huvud.  Och trollpappan pysslar om mig för fullt. Så nu får jag väl bädda ner mig i en fåtölj framför TVn tills det är dax att sova natt. Förhoppningsvis inser kroppen att den bara ska skrämmas lite så att jag är tillbaka på banan senast måndag. För mitt tålamod med att vara sjuk och hemma är inte alltid så stort.

Fast jag kommer nog inte att behöva gå ut i permafrosten utomhus denna helg. Jag kan sitta här inne framför kaminen och mysa i godan ro. Bredvid mitt olivträd och ett tyvärr just nu något slokande citronträd. Utan dåligt samvete alls att jag borde vara ute och gå i det vackra vädret. Dax att gilla läget.

Annonser

2 kommentarer

  1. Ta nu hand om dig Agneta du är inte någon ungdom längre..låt feberyrorna härja fritt och gör minsta möjliga för att krya på dig snabbare..kramkram


  2. Tack Maritta! Idag ska jag bara sega, framför kaminen och TVn, insvept i en filt. Ingen som helst tanke på att sticka näsan utanför dörren alls.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: