h1

Spegel, spegel…

11 oktober 2011

Igår läste jag i DN en kulturdebattartikel av Erik Gandini – En nation med personlighetsstörning. Gandini har bl a genom filmen Videocrazy försökt ge oss svenskar en möjlighet att ana det italienska samhället och kulturen.

För vår del är ju Italien framförallt naturen, maten, kulturen, miljön och det djupa historiska perspektivet. Men vi har även mött en trevlig gemenskap hos de människor vi mött, framförallt i Umbrien. Samtidigt går det inte att förhålla sig till Italien utan att beröras av familjens betydelse, på gott och ont, kolossen katolska kyrkan och den italienska politiken personifierad av Berlusconi och hans TV-värld.

I denna artikel lyfter han fram narcissismen som förklaringsmodell. Narcissos, ynglingen som förälskade sig i sin egen spegelbild. Inte bara i Italien utan även i västvärlden i allmänhet. Inte minst i TV-sammanhang och idoldyrkan. Se mig för här är jag! Allt ljus på mig. Narcissism är när fokuserandet på det egna jaget blir en besatthet.

Hur ska vi kunna stötta våra barn och unga vuxna att bli starka och trygga i sig själva, men samtidigt undvika att de faller i narcissismens dike? Inte minst vi som är föräldrar till unga vuxna kulturutövare? Där handlar det ju om att visa upp sig för andra. Var går gränsen för att jag vill agera som uttryck eller för att påverka andra mot när drivkraften blir att synas själv i centrum – allt ljus på MIG?? När man upphör att vara en lagspelare eller i ett sammanhang och istället drivs av att äga scenen i totalcentrum? Då andra bara blir en kuliss till mig? Som det sunda i när det lilla barnet agerar framför spegeln, via dansaren vid spegelväggen, mot när den vuxne ser sig själv som världens mitt – och som i Berlusconis fall – det ger en rättighet att hantera omgivningen precis som det behagar än,utan någon som helst intention till samspel? Visst – det är ljusårs skillnad. Men jag tror att vi måste våga prata om narcissismens dike för att se och försöka förstå när det sunda blir osunt.

För vi vill ju så oerhört gärna se på våra älskade barn och unga vuxna när de visar upp vad de kan. Och att de ska vara så oerhört stolta över de gåvor har. Att de med trygghet kan säga – Se mig, här är jag, och jag kan!

Annonser

One comment

  1. […] siffran är ungefär samma dag för dag med viss variation om jag stuckit ut hackan lite, som med Berlusconi, eller kanske berör, som med Tillbakablick. Så fortsätt gärna att läsa och ger ni som sagt […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: