h1

Arbetsterapeut-lyx

05 september 2011

I mitt jobb som arbetsterapeut händer det rätt så ofta att jag ska justera och ställa in en rullstol så att den passar till just den brukare den är tänkt att användas av. Våra kroppar är ju alla rätt så olika, och det finns liksom inte färdiga rullstolar i alla storlekar, utan först måste jag hitta någorlunda rätt modell, bredd, längd, höjd på ett ungefär. Sedan när jag ska lämna ut rullstolen till brukaren fortsätter oftast en hel del justeringar. Diverse skruvar och muttrar måste lossas och skruvas fast igen. Arbetsställningen är väl inte alltid så strålande när man är på hembesök. Och rullstolar står ju oftast på golvet… Så det är inte så ovanligt att jag får krypa, ja rentav åla fram runt och under rullstolen för att komma åt. Ibland sitter skruvar och muttrar som fastlimmade (eller fastrostade??). Då krävs det en hel del kroppsstyrka och upp till det en del adrenalinkick! Ett och annat förklenande ord om karlar som inte tänker sig för när de konstruerar alternativ skruvar åt muttrar för hårt kan slippa ur min mun.

Till slut, när man skruvat och lirkat både lite här och där brukar resultatet inte vara alltför illa, om inte brukaren tröttnat dessförinnan förstås. Då får man komma igen en annan gång…

En annan utmaning är att det oftast kräver fler än två händer för att både hålla fast och skruva samtidigt. Så att det jag skruvar fast hamnar som jag tänkt mig. Dessutom skulle jag gärna vilja kunna titta hur det ser ut lite från avstånd, helst samtidigt. Sitter brukaren bra, rakt, ser det skönt och avslappat ut? Men hur det nu är så har jag bara två händer och mitt huvud sitter liksom ihop med dom på ett odelbart sätt. Mer än en gång har jag undrat varför vi inte konstruerades med åtminstone lite fler armar om det nu var tänkt att vi ska räcka till så mycket…

Så ett sådant arbetspass kan vara rätt så slitsamt, upp och ner från golv, rätt så mycket på knä på golvet, krypa ner under rullstolar för att kolla. Titta att det ser bra ut, tillbaka och justera, titta igen. Hålla hårt och stilla samtidigt som jag försöker skruva fast hårt. För att inte tala om styrkepasset innan när rullstolar ska in och ut ur våra bilar… Och inte minst på många äldreboenden är det varmt och ombonat, rentav lite syrefattigt. Så att folk inte fryser och så.

Men jag gör detta så gärna för jag vet ju att det är så viktigt att det blir bra gjort.

Men ibland så får vi en möjlighet att åka ut tillsammans med en hjälpmedelstekniker. Det är en sådan lyx. Då behöver jag bara titta och peka – skruva loss alla skruvarna där. Jag håller fast där jag vill ha ryggstödet så får teknikern skruva fast igen. Hårda muttrar lossas hur enkelt som helst. Kan du lossa där också? Någon annan kryper ner på golvet för att komma åt fullständigt omöjliga skruvar. Lyx! Dessa killar är enorma, för även om de ibland antyder att något är omöjligt, så lyckas de oftast lösa och fixa till det för eller senare. Idag var jag ute med en sådan rullstol, där de gjort underverk. Något jag ville ha ändrat, någon sa att det går nog inte, men hur det nu var – idag hade han med sig rullstolen fixad precis, eller till och med bättre än jag bett om. Och som sagt, dessutom gjorde han det allra mesta av slitjobbet. Så glad jag blev! Lyxkänsla!

Nu vet ju dessa tekniker att jag allrasomoftast fixar det mesta själv. Så när jag faktiskt ber om hjälp är de aldrig omöjliga. Och därför känns det så extra gott att bara kunna stå där och få hjälp med allt skruvande någon gång emellanåt. Lyx för en vanlig enkel arbetsterapeut!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: