h1

En helg vi minns

07 november 2010

Nu är helgen där vi att tänka lite extra på dem som gått före oss. På Facebook har det åtminstone under någon månads tid cirkulerat ett ”inklistringsinlägg” om att tillbringa ytterligare en dag med någon som levt färdigt. Nu är jag lite skeptisk mot inlägg som jag bara ska klippa in i min egen statusrad. De blir lätt lite opersonliga.

Men visst finns det människor som jag mött och minns. Där döden gjort sig påmind. När jag insåg att vi människor faktiskt är dödliga och inte kommer att leva för evigt.

Första gången jag direkt mötte död var en äldre kvinna på ett vårdhem där jag jobbat ett par år. Vi hade skrattat ihop och jag hade varit med och vårdat henne. Sista sommaren var hon så trött och en dag tog orken slut. Nästan alla som känt henne hade semester, trist. Jag slängde mig på bussen ut till vårdhemmet. Hon hade dött en stund innan. Den gamla pensionerade föreståndaren hade själv gjort iordning henne. Hon var så fin, hade fått ro och smärtan släppt. Jag stannade till silverbilen kom och hämtade. En kanske meningslös gest av omtanke i döden. Men den var viktig för mig. Jag ville inte att hon skulle behöva vara så ensam.

Samma år hade två av mina klasskamrater dött, en av sjukdom och en i en olycka. Mitt på tröskeln till vuxenlivet gjorde döden sig så drastiskt påmind. Det enda vi vet är att det liv vi har är det vi har här och nu. För även när vi är så mitt i livet är vi faktiskt dödliga. Förra året var det 30 år sedan vår student och vi kunde minnas tillsammans. Lite äldre, påverkade av livet, gråhåriga eller tunnhåriga. De fattades oss fortfarande så påtagligt.

Min mamma dog efter en kort tids sjukdom, några veckor efter att jag fött mitt första barn. En sorg som alltid kommer att finnas kvar. Hon fattas mig faktiskt varje dag, även om det inte alltid är så tydligt. Vi andra överlevde, vaknade upp till nya dagar, utan en mamma och en mormor. I år har jag överlevt henne i ålder. Märkligt.

De vi kallar äldregenerationer dör och lämnar olika tomrum efter sig. Far- och morföräldrar, barnens farmor, äldre vänner.

I mitt jobb med människor med omfattande flerfunktionshinder händer det emellanåt att någon levt färdigt. De lämnar ofta spår efter sig i mitt hjärta, oavsett hur professionell jag är. Den lille killen som vi vårdade in mot slutet, tills han bara var en spillra. Kvinnan med det strålande leendet och tusen rävar bakom öronen, men ack så skör i det sista.

De senaste åren har jag lärt känna en hel del människor med svår kronisk sjukdom. Än så länge har ingen av dem jag mött själv dött, men jag inser att risken är uppenbar att det händer. För vi är alla dödliga, det är bara det att en del har mer att kämpa med innan. Men döden blir så tydligt en del av livet. Och de redan döda är en självklar del av livet.

Astrid Lindgrens hälsningsord med sin syster – döden, döden, döden. Jo, men allrasom bäst är när hon beskriver Mattis sorgevrål efter Skalle-Per.

Du fattas mig!

Så enkelt och rakt. Inga extra krusiduller där inte. Men när den värsta sorgen lagt sig finns alla minnen kvar. Stunder av glädje, gemenskap och andra glitterkorn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: