h1

Mor Maria

11 december 2009

En gammal vän frågade om jag sett Maria i Uppsala domkyrka. Hon som står bakom högaltaret, vid Gustav Vasas sängkammare (ja, eller Vasakoret ska det väl heta egentligen?). Jo, men inte tänkt så mycket mer på det än just då och att jag tänkt läsa närmare vad konstnären tänkt och som stod skrivet på lappen man kunde ta med sig… Som blivit liggande i en väska någonstans.

Maria i Uppsala domkyrka

Nå, hon berättade sin bild av Maria, som hon står där, lite i skymundan, men ändå mitt i centrum.  Jag kan och ska inte återberätta just den, MEN det ena gav det andra. Hennes berättelse växte vidare hos mig. Idag vet jag inte var hennes berättelse slutar och min börjar. Så tack! L för att jag fick dela din Mariabild så att den fick växa vidare hos mig. Jag ser fram emot att få fundera vidare med dig någon gång om Maria.

Och nu vidare till Maria. Mamma Maria, som fick leva med utmaningen att föda fram Jesusbarnet i människogestalt. Här ska vi inte fastna hos jungfru Maria, det finns det så många andra som gör utan kvinnan, modern, mamma Maria, som står där, lite vid sidan av i Uppsala domkyrka.

Med Maria, mamman, kan vi dela moderskapets glädjekorn men också våndor. Hon står där, lite i skymundan. Undrar vad hon tänker. Hon som fick stå bredvid och se sin son stå i allas centrum. När han hyllades men också se hur han utsattes för allas hån. Hur kan ett modershjärta överleva att se sin son lida så som han gjorde på korset? Maria vet, hon var där.

Kvinnan, mamman Maria, som står där i Uppsala domkyrka. För mig står hon där som en bild av alla mammor. Hon står där med en undran och kanske en känsla av att inte alltid räcka till. När det barn man fött till världen har ont, känner smärta och sorg, får kämpa med sin tillvaro, då finns hon där tillsammans med mammor runt om i världen. Ni vet, när det inte räcker att blåsa eller sätta på ett plåster. När man önskade att man hade ett trollspö och bara kunde trolla bort det onda, det besvärliga. Men det går liksom inte. Utan man får bara stå där, bredvid och se på, känna med. Även om man inte kan bära ISTÄLLET för någon annan så bär man i sitt hjärta. För mig är det en styrka att se Maria, som hon står där. Som en pärla i ett oändligt pärlband genom rum och tid.

Så titta på mamman Maria. Se henne som en stilla lovsång till alla mammor, både biologiska och funktionella. Som en styrka – vi kan alla bli lite slitna och grå, men ändå stå där, kvar, bredvid, med undran, men också förundran.

Annonser

2 kommentarer

  1. […] är det en av de finaste söndagarna på året, tycker iallafall jag. Söndagen är tillägnad Maria, hon, den unga kvinnan som fick äran OCH bördan att bli mamma till Jesus. I svensk allmänkyrklig […]


  2. […] har skrivit om Maria förut, om mor Maria, om Marias söndag, och om den sörjande Maria , om den Maria jag söker mig till. Och […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: