h1

Augustilunch i Rom

19 september 2009

Vi har varit och tittat på en trivsam film häromkvällen, bara alldeles så där som avslut på en intensiv arbetsvecka. En liten mysig italiensk film. I filmens mitt en ungkarl, som, inte alldeles ovanligt i Italien, bor kvar hemma hos sin mamma, i sitt gamla pojkrum. Mycket i hans tillvaro kretsar kring att hålla mamman nöjd och belåten. Helt plötsligt får han ytterligare tre äldre kvinnor att ta hand om över ett dygn. Nu slår han nästan knut på sig själv för att försöka göra dem alla tillfreds. För att hålla ångan, eller är det modet? uppe så häller han i sig icke föraktliga mängder vitt vin. När dygnet börjar gå tillända har till slut alla lyckats samlas runt ett och samma matbord och han börjar pusta ut. Men damerna är inte nöjda än – äntligen enade förmår de honom, med en inte oansenlig muta, att ordna en festmåltid, för att fira Jungfru Marie himmelsfärd, eller kanske väl så mycket fruktbarhetsgudinna, eller rentav modern??

Italienare är ett säreget folk. Just detta att söner förväntas bo kvar hemma hos sin mamma – hur ska det då bli möjligt med en fortsättning av generationerna? Varför föder vi barn om det bara är för vår egen skull? Är det det ultimata sättet att hylla modern att stanna kvar hemma och vårda henna till ”dödagar”? Så vill iallafall inte jag bli hyllad som moder. Det är mysigt när barnen kommer hem en vända men jag känner mig isåfall mer hedrad när de flyger ut ur boet på sina egna vingar för att fortsätta livet.  Men så är jag inte italienare heller även om jag trivs i Italien som land.

För mig blir det snarast patetiskt med den sextioårige sonen, som fortfarande sover i en smal pojksäng i sitt ljusblåa rum, men lövtavlan från skolan (typ arboretum?) på väggen.

Men att gå på bio så här som ett avslut på en intensiv jobbvecka – det uppskattar jag!

augustilunch i rom

Annonser

2 kommentarer

  1. Men du har ju flera barn – nån kan ju stanna hemma och ta hand om mor, i a f kan ju nån komma hem och laga lunch på ferraugusto. Det är väl det minsta…


  2. Jag önskar samtliga mina barn ett eget liv, med egen käresta och egna små trollungar i sin tur, som de kan ösa sin kärlek över. Men de får gärna komma till sin gamla trollmamma (och trollpappa) någon gång emellanåt. Och finns det tillfällen att äta mat tillsammans är det ju aldrig fel. Men jag hoppas innerligt att ingen av dem kommer att leva sitt liv bara för min skull, även om jag har många barn 🙂 Livsödet för hemmasöner och hemmadöttrar känns inte alltid så upplyftande. För hur skulle det bli om alla stannade hemma så? Livet skulle ta slut väldigt fort!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: