When you’re down and troubled
And you need some loving care
And nothing, nothing is going right
Close your eyes and think of me
And soon I will be there
To brighten up even your darkest night

You just call out my name
And you know wherever I am
I’ll come running to see you again
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I’ll be there
You’ve got a friend

If the sky above you
Grows dark and full of clouds
And that old north wind begins to blow

….

You’ve got a friend

Ain’t it good to know that you’ve got a friend
When people can be so cold
They’ll hurt you, and desert you
And take your soul if you let them
Oh, but don’t you let them

…..

You’ve got a friend

På något sätt verkar den ha överlevt. Främst i våra musikminnen, men även de yngre känner igen den. Kanske för att texten är så central. Du har en vän. Hur hårt livet än är mot dig så finns dina vänner. De som kommer när du ropar. Men texten har som så ofta en dubbel botten. Det finns en vän som alltid ställer upp.  Även om vi sekulariserade svenskar inte alltid tänker så och förstår.

Hur som, för mig är det ett musikminne som är så djupt i min kropp och min själ. Att få dela den med vänner var starkt! Jag gillar att dela detta musikminne med vänner!

Carole King i You’ve got a friend

På youtube finns även live-versioner. Men det är denna som jag har i mig. Där min kropp kan varje ackord, varje fras, varje nyans.

Mitt i ett sådant halvskrivet kollegieblock hittade jag några sidor med tankar för dagen. På en av kurserna jag läste så började vi varje föreläsningsdag med en stunds inflygning. Tanken var att landa just där, i studierna. Lämna vår vanliga vardagsverklighet för en stund och inte låta den tränga på hela tiden. För visst är det så att ibland är det svårt att fokusera på här och nu, inte minst när man som jag läser vidare vid sidan av jobb. Allt som händer hemma, både i familj och på jobb, tar energi. Och självklart behöver familjen ta plats. När jag är på jobbet ska jobbet ta plats. Men ska studier bli effektiva så behöver jag även där vara fullständigt närvarande. Så tanken med att starta studiedagar med en stunds inflygning är inte så dum. Att skriva och reflektera av sig det som snurrar runt i hjärnan. Så att det sedan går att lägga undan för en stund. För att just då ge plats för studier.

Kanske är det något vi skulle använda oss av mer. En stunds reflektion, gärna nerskriven, så att det sedan går att lägga undan irrande tankar, när vi behöver fokusera på annat.

Vad jag skrev om då kanske inte är så intressant idag, fem år senare. Men det handlade om smått och stort. Sorg som drabbat en nära vän till en av trollungarna, oro över vår kroniskt sjuka trollunge, en annan trollunges funderingar över väsentligheter, att en trollunge fyllde år och jag var inte hemma!, något som tagits upp på en föreläsning dagen innan, funderingar på om tåget skulle fungera så att jag kom hem i rimlig tid – trots snö, nästa examinationsuppgift – hur fixa den, om betydelse av erfarenhet och funktionshinder som påverkar. Alltså en vanlig vardagsverklighet för en trollmamma som envisas med att läsa mer.

Så nu återstår framförallt det lilla dilemmat att välja. Aftonbladet eller Expressen? Nåja – PC eller Mac? Så nu tänker jag be mina vänner att tala om för- och nackdelar med PC resp Mac. För jag har vänner som är mycket övertygade Mac-användare (för att inte använda ordet fanatiska) samtidigt som andra anser att PC är bäst. Sedan kan jag slå mig ner och fundera vad jag tycker är viktigast. Innan jag till slut bestämmer mig. Hoppas bara att min gamla trotjänare håller tills dess… För säkerhets skull är det nog dags att fixa en färsk backup snart. Om datorn ger upp innan jag gett den pension efter trogen tjänst.

När den italienska inspirationen kom in i familjen blev jag dock lite nyfiken på cappuccino&latte. Espresso i all ära, men det är en utmaning av styrka. Däremot är en riktigt skummig cappuccino, eller kanske en latte, helt okej. En helt annan dryck. Så fortfarande svart ”svenskt” bryggkaffe, men gärna en cappuccino när det ska vara lite extra. Eller när jag behöver en energikick. Kanske tur att våra trollungar växt upp innan det blev högsäsong för lattemammor.

Så fredag kväll, hemma från jobbet. Cappuccino i glaset. Livet är gott!

Men framförallt får vi genom denna gala en möjlighet att göra skillnad för människor som lever med den livslånga, kroniska sjukdomen cystisk fibros. För genom denna gala sprids medvetenheten och kunskapen om denna sjukdom till allt fler, samtidigt som vi samlar in pengar till forskning kring sjukdomen.

Ett enkelt sätt att bidra är att SMSa CF. Följ länken här så får se hur du kan göra skillnad snabbt och smidigt.

Och köp biljett till Cirkus i Stockholm måndagen 26 mars. Biljetter finns på ticnet.se.

För så oerhört kul om vi fyller alla platserna på Cirkus. Vi som varit med om de två tidigare CF-galorna vet att det kommer att bli en alldeles magisk kväll. Värd att upplevas. På plats!

Men tills dess får de stanna här inne hos oss i stugvärmen.

Information handlar om en sändare. Någon vill delge ett visst budskap. Form, struktur och arena påverkar. Mottagaren förväntas (oftast iallafall) ta emot budskapet. Vems är ansvaret att informationen går fram hela vägen? Genom alla led? Hur många gånger har jag inte hört – Det hade jag ingen aning om! Beror det då på att informationen inte sänts? Eller att form, struktur eller arena inte passat? Eller att mottagaren helt enkelt inte tagit emot informationen?

Sändaren kan slå sig till ro med att man iallafall informerat.

Mottagaren kan hävda att den aldrig fått någon information.

Vem har rätt?

Eller är det så att det inte finns något ensamt ansvar utan att var och en, både sändare och mottagare, har ett visst ansvar att hantera information? Formulera information på ett tydligt sätt? Se till att informationen finns på en hanterbar arena? Ha koll efter adekvat information på möjliga arenor?

För det är väl inte så att jag som sändare inte bryr mig om informationen når fram, så länge jag bara gör mitt jobb – skickar iväg informationen? Eller är det så att jag som mottagare förväntar mig att få informationen serverad på silverfat. Rakt i gapet. Färdigtuggad? Så att det bara är att svälja?

För min egen del anser jag att jag är läskunnig och tillräckligt kompetent att kunna ta till mig information som finns tillgänglig på överenskomna arenor. Om jag inte hittar förväntat information där har jag både viss sökvana och mål i mun så att jag kan ta reda på. Jag vill att min tid ska användas på ett konstruktivt sätt och det betyder att jag inte vill bli matad om och om igen med information som jag redan borde tagit till mig på annat sätt. Eftersom jag gått i skola ett antal år borde jag förväntas vara läskunnig, åtminstone till viss del.

Innan man använder meningar som Det hade jag ingen aning om och Någon Annan borde ha informerat mig om detta borde man tänka efter själv om man hanterat informationsutbytet rimligt ur eget perspektiv.

Oavsett om man heter Håkan Juholt och inte har koll på hur hyresvillkor för tjänstebostad eller en alldeles vanlig arbetstagare.

Men det fråntar inte på något sätt sändare från att göra informationen tillgänglig och hanterbar.

Delat ansvar!

Så nu har jag flyttat in mina träd i lekstugan och satt på värmen lite grann, för att se om jag kan få jorden i krukorna att hålla sig över nollan. Annars får de väl i värsta fall flytta in till oss tills det blir bara allra så lite vårvärme i luften. I såna här lägen skulle en pensionärskuvös eller gammal inglasad veranda vara till lite nytta. Men nu har vi ingen sån, så då får vi göra det bästa av det.

För min del är det så att jag längtar efter denna snö varje vinter. Jag har ju växt upp och bott det mesta av mina första 25 år i mellansverige och där vi faktiskt hade snö så gott som en någorlunda period varje vinter. Snön är det jag behöver för att orka igenom denna annars så mörka period, när det bara är svart, svart, svart. Jag är liksom van vid att det ska snöa åtminstone lite varje vinter.

Visst snö måste skottas undan. Det blir halkigt och knaggligt när det kommit snö. Men snö yr så mysigt. Mycket mer trivsamt än regn. Och snön liksom dämpar världen. Det blir mer ombonat, tystare, mjukare. Men framförallt är det ljuset.

Mina träd och kryddväxter är inte helt glada i snön. Eller framförallt är det kylan som kommer med snön, som de inte uppskattar. Kanske kan de lära sig att den inte är så farliga och går att uthärda om man lever sin tillvaro vid västerhavet?

Så nu passar jag på att  njuta för fullt, så länge den nu ligger kvar. Snö!

För Laleh är inte alltid självklart lättlyssnad, även om hon är en sådan enorm naturkraft. Det kan behövas en stund att ta till sig. Lyssna in, höra vad hon sjunger. Men så jag ser fram emot detta. Hösten lovade så oerhört många fler upplevelser från denna stormvind.

Och i slutet av april ska jag åka till Halmstad och lyssna på Laleh live!