Så nu återstår framförallt det lilla dilemmat att välja. Aftonbladet eller Expressen? Nåja – PC eller Mac? Så nu tänker jag be mina vänner att tala om för- och nackdelar med PC resp Mac. För jag har vänner som är mycket övertygade Mac-användare (för att inte använda ordet fanatiska) samtidigt som andra anser att PC är bäst. Sedan kan jag slå mig ner och fundera vad jag tycker är viktigast. Innan jag till slut bestämmer mig. Hoppas bara att min gamla trotjänare håller tills dess… För säkerhets skull är det nog dags att fixa en färsk backup snart. Om datorn ger upp innan jag gett den pension efter trogen tjänst.

När den italienska inspirationen kom in i familjen blev jag dock lite nyfiken på cappuccino&latte. Espresso i all ära, men det är en utmaning av styrka. Däremot är en riktigt skummig cappuccino, eller kanske en latte, helt okej. En helt annan dryck. Så fortfarande svart ”svenskt” bryggkaffe, men gärna en cappuccino när det ska vara lite extra. Eller när jag behöver en energikick. Kanske tur att våra trollungar växt upp innan det blev högsäsong för lattemammor.

Så fredag kväll, hemma från jobbet. Cappuccino i glaset. Livet är gott!

Men framförallt får vi genom denna gala en möjlighet att göra skillnad för människor som lever med den livslånga, kroniska sjukdomen cystisk fibros. För genom denna gala sprids medvetenheten och kunskapen om denna sjukdom till allt fler, samtidigt som vi samlar in pengar till forskning kring sjukdomen.

Ett enkelt sätt att bidra är att SMSa CF. Följ länken här så får se hur du kan göra skillnad snabbt och smidigt.

Och köp biljett till Cirkus i Stockholm måndagen 26 mars. Biljetter finns på ticnet.se.

För så oerhört kul om vi fyller alla platserna på Cirkus. Vi som varit med om de två tidigare CF-galorna vet att det kommer att bli en alldeles magisk kväll. Värd att upplevas. På plats!

Men tills dess får de stanna här inne hos oss i stugvärmen.

Information handlar om en sändare. Någon vill delge ett visst budskap. Form, struktur och arena påverkar. Mottagaren förväntas (oftast iallafall) ta emot budskapet. Vems är ansvaret att informationen går fram hela vägen? Genom alla led? Hur många gånger har jag inte hört – Det hade jag ingen aning om! Beror det då på att informationen inte sänts? Eller att form, struktur eller arena inte passat? Eller att mottagaren helt enkelt inte tagit emot informationen?

Sändaren kan slå sig till ro med att man iallafall informerat.

Mottagaren kan hävda att den aldrig fått någon information.

Vem har rätt?

Eller är det så att det inte finns något ensamt ansvar utan att var och en, både sändare och mottagare, har ett visst ansvar att hantera information? Formulera information på ett tydligt sätt? Se till att informationen finns på en hanterbar arena? Ha koll efter adekvat information på möjliga arenor?

För det är väl inte så att jag som sändare inte bryr mig om informationen når fram, så länge jag bara gör mitt jobb – skickar iväg informationen? Eller är det så att jag som mottagare förväntar mig att få informationen serverad på silverfat. Rakt i gapet. Färdigtuggad? Så att det bara är att svälja?

För min egen del anser jag att jag är läskunnig och tillräckligt kompetent att kunna ta till mig information som finns tillgänglig på överenskomna arenor. Om jag inte hittar förväntat information där har jag både viss sökvana och mål i mun så att jag kan ta reda på. Jag vill att min tid ska användas på ett konstruktivt sätt och det betyder att jag inte vill bli matad om och om igen med information som jag redan borde tagit till mig på annat sätt. Eftersom jag gått i skola ett antal år borde jag förväntas vara läskunnig, åtminstone till viss del.

Innan man använder meningar som Det hade jag ingen aning om och Någon Annan borde ha informerat mig om detta borde man tänka efter själv om man hanterat informationsutbytet rimligt ur eget perspektiv.

Oavsett om man heter Håkan Juholt och inte har koll på hur hyresvillkor för tjänstebostad eller en alldeles vanlig arbetstagare.

Men det fråntar inte på något sätt sändare från att göra informationen tillgänglig och hanterbar.

Delat ansvar!

Så nu har jag flyttat in mina träd i lekstugan och satt på värmen lite grann, för att se om jag kan få jorden i krukorna att hålla sig över nollan. Annars får de väl i värsta fall flytta in till oss tills det blir bara allra så lite vårvärme i luften. I såna här lägen skulle en pensionärskuvös eller gammal inglasad veranda vara till lite nytta. Men nu har vi ingen sån, så då får vi göra det bästa av det.

För min del är det så att jag längtar efter denna snö varje vinter. Jag har ju växt upp och bott det mesta av mina första 25 år i mellansverige och där vi faktiskt hade snö så gott som en någorlunda period varje vinter. Snön är det jag behöver för att orka igenom denna annars så mörka period, när det bara är svart, svart, svart. Jag är liksom van vid att det ska snöa åtminstone lite varje vinter.

Visst snö måste skottas undan. Det blir halkigt och knaggligt när det kommit snö. Men snö yr så mysigt. Mycket mer trivsamt än regn. Och snön liksom dämpar världen. Det blir mer ombonat, tystare, mjukare. Men framförallt är det ljuset.

Mina träd och kryddväxter är inte helt glada i snön. Eller framförallt är det kylan som kommer med snön, som de inte uppskattar. Kanske kan de lära sig att den inte är så farliga och går att uthärda om man lever sin tillvaro vid västerhavet?

Så nu passar jag på att  njuta för fullt, så länge den nu ligger kvar. Snö!

För Laleh är inte alltid självklart lättlyssnad, även om hon är en sådan enorm naturkraft. Det kan behövas en stund att ta till sig. Lyssna in, höra vad hon sjunger. Men så jag ser fram emot detta. Hösten lovade så oerhört många fler upplevelser från denna stormvind.

Och i slutet av april ska jag åka till Halmstad och lyssna på Laleh live!

Jag letade något fint kort på honom från när han var liten. Det finns ju (självklart! han är vår förstfödde) massor. Kort där han bygger med lego och bygger kojprojekt. Det ena mer storstilat än det andra. Kort där han tar hand om och beskyddar små syskon och andra mindre vänner. Kort där han sitter i traktorn på Stenborydet eller kör med någon av sina mycket mindre traktorer. Kort där han följer i trollpappans fotspår. Och så alla kort där han gör musik. Jag valde ändå ett från alldeles nyligen. Storebror, som musikalisk ledare och pianist, samtidigt som han coachar en av trollungarna i ett konsertprojekt. En av mina nyare favoritbilder på vår äldste trollunge.

Grattis älskade, store, vuxne trollprins!

Kan vi inte bara nöja oss med att det var olika förutsättningar för olika generationer. Vi gjorde det vi trodde var bäst och modernast – just då?

För egen del hade jag blöja med snibb, inte cellstoff, eftersom min mamma ville vara modern och arbetsbesparande. Inköpta på Svanen i Uppsala, dit hon hade gångavstånd. Själva har vi använt tygblöjor med ullbyxor till våra trollungar. Dock textilbyxor istället för ullbyxor ibland, när vi ville lyxa till det lite. Ett söndagsnöje när jag var liten var familjerally. Typ tipspromenad i bil. Nog tämligen otänkbart idag. Men helt okej då, i slutet av i slutet av 60-talet. Och trollmormor Eva älskade att köra sin bil. Idag åker vi en del kollektivt och jag cyklar när det funkar. Däremot kör jag bil på jobbet. Svårt att cykla ut på hembesök med en rullstol i cykelkorgen, eller på släp efter cykeln. Vi kör numera en miljöklassad dieselbil, men visst har vi haft äldre bilar med tveksam avgasrening. Vi sopsorterar en hel del men har inte kompost, eftersom vi inte orkar sköta den efter alla konstens regler och inte heller vill bjuda in mördarsniglar till vår trädgård. Att jag samlar aluminiumkopparna till värmeljusen för återvinning har jag nog skrivit om innan. Då insåg trollpappan att vi långt ifrån var ensamma om det. Vi dricker vatten ur kran eller sodastreamvatten (vars kolsyrepatroner visst importeras från tyskland) men visst händer det att vi någon gång köper flaskvatten. Än så länge kan vi inte sopsortera kaffekapslarna, men förhoppningvis kommer vi att kunna göra det framöver. Men jag vill gärna kunna dricka det ändå. Våra hushållsmaskiner är bra mycket mer energisnåla idag, men de används förmodligen kortare tid än förr. Minns det lilla gulaktiga kylskålet i huset vi hyrde. Där det knappt rymdes två mjölkpaket. Eller den enorma frysen i huset i skogen. Som förmodligen var en kvarleva från urminnes tider. Högsäsongen för engångsmuggar, engångsbestick är förmodligen över. Åtminstone hos oss  är de sällsynta.  Men jag minns att de var en självklarhet när jag var ung. Vi har en uppsättning plasttallrikar som alltid följer med på utflykter. Den har vi använt under många år. Vi köper ofta närproducerad mat. Men inte till vilket pris eller vilket kvalitet som helst. Och ibland vill vi helt enkelt ha någonting annat.

Idag gör vi det som fungerar bäst nu. Visst har vi varit mindre miljömedvetna tidigare. Och förmodligen kommer kommande generationer att säga samma om de som är unga idag. När de blir äldre. Men att allt var bättre eller sämre förr – det köper åtminstone inte jag.

Varje tid har sitt!