Uppsalapromenad

I början av förra veckan tog jag ju en morgonpromenad genom Uppsala, staden där jag föddes men också bott i i flera omgångar. Nu är det fler av trollungarna som bor där, vilket gör att jag ofta har anledning att återkomma lite då och då. När jag väl vaknat till på min morgonpromenad tog jag lite av det jag såg med mig hem. Nedslag i just min Uppsalahistoria.

Botaniska trädgården, som ligger uppe vid slottet. Den har liksom bara funnits. Men vid ett tillfälle var vi där och såg en teaterföreställning. Fler av våra körkompisar spelade teater den sommaren. Lysistrate – kan kanske tyckas passé idag med allt prat om jämlikhet och så, men har ändå ett viktigt budskap. Kvinnorna som kärleksstrejkade för att få slut på krig. Solig sommarkväll och teatern spelades upp på trappan mellan kolonnerna.

Nedanför slottet, mot Ackis finns en liten rätt så brant gångstig. Ackis är det stora sjukhuset. Där föddes jag. Där jobbade trollmormor Eva i ett antal omgångar. Där dog trollmormor Eva. Där föddes en av trollungarna. Där har en annan av trollungarna sin sjukvård idag. Många minnen är det. Från just denna gångstig har jag ett litet speciellt minne från en ljuspromenad Allt ljus på Uppsala för några år sedan, då här hängde lampskärmar med ljudinstallationer som spelades upp när man gick förbi.

I stadsparken lekte jag som liten. Ett av de minnen jag tror att jag har kvar från just lekplatsen är ett stort gammalt träd som man fick klättra på. Även om stadsparken hela tiden utvecklas så finns det en djup förankring bakåt. Det gamla lekträdet är borta, men här har man bevarat ett annat klart gammalt träd.

Denna nya installation hittade jag mitt på den lilla ön i en damm. Rostig, full med blommor. Lite oväntat och det gillar jag. Ett annat blomminne som borde vara preskriberat vid det här laget är när vi plockade tulpaner här en natt för oerhört många år sedan. I studentyra tror jag visst att det var.

Denna staty heter Systrarna. Jag tror att jag kommer ihåg den också genom alla år. Den känns så välbekant. Bakom skymtar dammen med Lycksalighetens ö.

Utanför stadsparken, nedanför slottet ligger nöjeslokalen Flustret och Svandammen. Där, vid Svandammen alltså, har vi (inte jag, men några andra) blivit jagade av en ilsken svan en majmorgon. Hit gick man för att mata svanar och änder, så det har nog även jag gjort. Inne på Flustret har jag nog aldrig varit, men det var dit de gick i filmen Repmånad, när de skulle ut på lokal.

Kastanjer på väg att slå ut. För mig är just kastanjerna på våren ett starkt Uppsalaminne. Mäktiga. Höga. Enorma blommor. Och Fyrisån det livgivande vattnet som Uppsala är uppbyggt kring. Men det är nog renare idag än när jag var yngre.

Fyristorg. Raggarnas tillhåll. Där en korvgubbe stod med låda på magen, ni vet (Owe Thörnqvist). Men boutiqen i förgrunden fanns när jag var ung också. Jag har köpt kläder där några gånger. Någon mer feminin klänning eller så. Lite längre upp på Drottninggatan fanns en glasskiosk som sålde mjukglass med chokladströssel och bananlikör i mitten. Superläckert för en glassälskare som jag.

Gamla torget. Hit gick vi varje lördag till Centralbadet. På internatskolan var det obligatoriskt bad varje lördag. En kvarleva från det att skolan var enbart för pojkar för att de förhoppningsvis skulle duscha åtminstone en gång i veckan. När vi gick där var det gammalt och slitet, fullt med mögel i taket. Så för att bli någorlunda fräsch efter ett besök på badhuset fick man duscha så fort man kom hem. Effektivt? Och på restaurangen här i hörnet, Villa Romana, åt vi vår lunch på jubileumsdagen förra helgen. Tyvärr gick det inte att sitta ute, alldeles för kallt.

Upplandsmuséet med kvarnen och fallet. Plats för forsränning varje år på valborgsmässoafton. I bakgrunden åt höger syns Fjellstedtska skolan, alldeles i mitten St Olofsbron, där jag mötte Trollpappan en gång för länge sedan. Upplandsmuséets hus spelade bostad för den vidrige biskopen i Fanny & Alexander.

Domkyrkan med sina mäktiga torn. Här döptes jag en påskdag för 51 år sedan. Av farbror Figge. Studentprästen Figge. En oerhört färgstark person. Jag kan fortfarande höra honom samtala med oss barn vid familjegudstjänsterna i Mikaelskyrkan, som senare blev hans ”hemmakyrka”. Domkyrkan i sig har annars varit för mig mycket kopplat till körsång och musik. Efterklangen är lååång. Allt ljud blir så stort och mäktigt där inne.

Vi sjöng i kör i flera år. Övade gjorde vi varje vecka, i en stor körsal med flygel i detta hus alldeles i skuggan av domkyrkan. Alla minnen som finns runt denna körsång har jag fortfarande inte packat upp på länge. Det får bli en annan gång. Annars drunknar jag nog.

Fjellstedtska skolan där jag bodde med mina föräldrar när jag föddes, men också där jag tillbringade mina tre gymnasieår. Då bodde jag högst upp, under taket, men i olika rum varje år. Rummen valdes i åldersordning så ju äldre man var desto finare rum. Men jag valde medvetet att bo längst upp alla år. Det passade mig precis. Gav lite lagom med utrymme, inte minst avstånd till vuxna. Klassrummen låg på andra våningen (förutom naturkunskapssalen som låg lite till höger en till trappa upp). Matsal, TV-rum och gymnastiksal låg på bottenplan.

Idag finns en brygga längs Fyrisån alldeles nedanför Fjellstedtska skolan. Där kan man sitta en stund, eller bara strosa längs åkanten. När vi gick på skolan var där bara en åkant och en häck. Möjligen med en öppning så att vi kunde ta oss ner på Fyrisåns is mitt i vintern. Det är klart mycket  trevligare här idag.

När jag låg denna bro strax söder om Fjellstedtska skolan, över Fyrisån. Den gata som idag heter St Olofsgatan hette då naturligt Järnbrogatan. När gatan moderniserades och breddades plockades bron ner och hamnade i något kommunalt förråd. Tills den för ett tiotal år sedan fick komma fram i dagsljuset igen och fick komma till användning som gångbro över Fyrisån, strax norr om Fjellstedtska. Det är en fin och vacker bro. Järnbron.

Så närmade sig min promenad sitt slut och jag kom tillbaka till en av trollungarnas lägenhet, vid Waldenströmska studenthemmet på Luthagen. Utanför denna lilla park, där man kan ta sig en liten glassfika på en soffa, men också duka upp med grill om andan faller på. En liten minioas i staden iallafall.

Ett litet, litet smakprov på vad man kan stöta på en alldeles vanlig måndagmorgon och vilka tankar det kan locka fram.

Valborgsmässoafton

Med mina Uppsalarötter är Valborgsmässoafton en dag som inte går stilla förbi. Oavsett aktivitet har dagen genom åren oftast inneburit någon form av vårlig markering. Som liten minns jag Valborgsmässoeldarna i mellansverige som enorma vårkasar. Eld mot skyn, när vinterns skräp försvann. Som vuxen inser jag ju att storleken på dessa vårkasar förmodligen inte var så imponerande, men för mig då var det så.

De år jag tillbringade i Uppsala som ung vuxen var Valborg studenternas traditionsfyllda startskott av våren. Ett totalvalborgsfirande, i mer än 24 timmar (jo, dessa tredygnshistorier som finns idag hade vi inte fantasi till) har jag bara gjort en gång, om jag minns alldeles rätt. Champagnefrukost, sillunch, spring (nåja, lufs) i Carolinabacken, vårfest, valborgsmässonatt, morgonpromenad genom stan till i Svandammen, koll av demonstrationstågen (dvs framförallt av de kompisar som marschspelade i någon orkester) tills vi slutligen samlade ihop oss på en biograf – om jag inte minns fel var det Sällskapsresan. Ett par år har det varit vårbal på slottet. Vårsånger från OD eller någon annan kör fyllde också ljudrummet.

Färdiga med utbildningar lämnade vi Uppsala och insåg att Valborg inte alls är så stort i andra delar av landet. Om man nu inte hamnar i eller omedelbar närhet av någon annan studentstad. Vårkase, i bästa fall en medelstor rishög, vårsånger av någon kyrkokör och vårtal hälsade våren framåt kvällen när vi kom från en alldeles vanlig arbetsdag. Ibland åkte vi tillbaka till Uppsala för att ändå få känna in vårens ankomst lite mer handgripligen, om än i något lugnare former. När så goda vänner fick sin förstfödde på just Valborgsmässoafton så blev fokus en familjefest.

När trollungarna växte upp så har vi fortsatt den lite ambivalenta inställningen till Valborg, som en studentikos hälsning av våren till en tämligen vanlig helgkväll med möjligen lite extra aktivitet. Men oftast har studentmössorna kommit fram vid tresnåret. Om gemensam lunch ätits så har det varit sill involverat, om än inte snaps. Behovet av att uppsöka vårkase eller vårtal har oftast inte varit så stort, men visst, har det funnits någon eld i vår närhet så har det varit trevligt. Sedan är det ju så att som tonårsförälder, som vi ju varit många år, kan ett visst fokus på nästa generation möte av våren behövas. Nu har vi ju dessutom puttat ut de flesta ur boet just till Uppsala där de förmodligen möter våren i sann studentikos tradition.

I år möter vi våren med vänner, som också de har rötter i Uppsala. Någon champagnefrukost kommer det inte att bli, men säkerligen någon sillbit till lunch. Det skulle förvåna mig mycket om inte studentmössorna dammas av inför tresnåret och någon vårsång klingar ut från vår altan. Förhoppningsvis kommer det att faktiskt bli en vårdag idag så att vi kan sitta ute och möta våren med alla sinnen. Äldste trollungen hittade redan igår skivorna med vårsånger från Uppsala så dagens musikval kommer säkerligen att bli enligt tradition (ja, annars blir det via Spotify). I köket kommer den äldste trollungen att regera, tillsammans med en av sina vänner. Trollpappan får hålla sig till grillen på sin nya grillplats. De yngsta och hemmavarande  trollungarna tycker inte att en ultimat Valborgsmässoafton firas hemma med oss, utan fest med kompisar är deras mål för kvällen. Vår!

För det är ju just det som Valborg handlar om. Att möta våren. Med studentikos yra, vårsånger, Ronjas vårskrik, pirret i kroppen när naturen vaknar till liv igen, vårstädning, undan med det gamla skräpet. När allting vaknar till liv igen efter vår långa, gråa vinter.

Välkommen vår!

Dansa

Med vår yngste trollunge har dansen tagit plats i vårt liv. Långt över vår fantasis möjligheter. Visst, några av de äldre trollungarna har också dansat några terminer eller så. Men han ville dansa! Först fick han stå i kö ett bra tag. Till slut fick jag ett ras när det verkade som om han aldrig skulle komma fram för helt plötsligt fanns det inte tillräckligt många nybörjare i hans ålder i kön för att man skulle kunna bilda en grupp. Men så fick han iallafall börja. Han och en grupp flickor, mest iklädda rosa och tyll. Efter något år fick han byta grupp. Fortfarande flickorna i klar majoritet, men nu var klädseln mer varierande. Mer mjukisbyxor och stora tröjor. Nu har han dansat i typ sju år. Otaliga gånger har vi suttit i publiken och tittat på olika dansföreställningar. För några år sedan hände något. Dansen fick ett driv till. Kraven och tempot ökade. Fortfarande en feminin värld, men vartefter tar han sin egen plats. Dans fem-sex dagar i veckan. Väskorna med danskläder hopar sig i hallen. Siktet mot gymnasiet har dans i fokus.

På söndag är det internationellt Dansens dag. I vår lilla stad kommer de att dansa i Falkhallens blackbox på eftermiddan. Trollungen kommer att dansa med tre av sina danssammanhang, om jag förstått det hela rätt.

Vår lilla informella upptakt på Dansens dag blev ett besök på ett dansarnas Mekka – Dansbutiken i Göteborg. En hel vägg full med rosa (nåja) dansskor. Och gott om rosa tyll. Det är en mycket feminin värld. Men visst fanns det en del som inte var blekrosa eller i flickstorlek också. Så trollungen kom ut därifrån med en kasse (knallrosa) med knäskydd (svarta!) som han behövt ett tag.

Sedan fortsatte vi (efter att jag irrat bort oss ett par gånger, filkörning är en utmaning!) till Balettakademin i Göteborg, där vi såg Danslinjen år 2s föreställning Hörs man inte, finns man inte. - Vad händer när samhället utesluter en grupp – och den gruppen råkar vara din? En av trollungarnas vänner dansade. Så fascinerande att se. Duktiga var de. Budskapet de framförde var också starkt. Om acceptans!

 

Mojje

När Mojje kom i rutan hade våra trollungar i princip hunnit bli så stora så jag satt inte så ofta med dem framför TVn. Det fanns liksom en hel del annat att göra och dessutom hade de ju oftast annat sällskap av äldre syskon. Mojje blev bara ett begrepp som flöt förbi i ljutkaoset någon gång emellanåt. Tills vi hamnade på första CF-galan, jag och en av trollungarna, tillsammans med många andra våren 2008. Popcorn-frilla tror jag att det var. Och alla sjöng med. Hög stämning och dottern sjöng med, mellan skratt och host, när han drog igång på scenen. Två år senare var Mojje åter med. Ett kärt återseende. Han fick fart på hela Chinateatern. Själv satt jag ju med min förväntan på kvällens höjdpunkt, Björn Skifs. Men Mojjes spelglädje drog verkligen med. I år igen var Mojje med när artister spelade för livet. Trots att kvällen knappt kommit igång fick han hela Cirkus att sjuda. Snacka om allsång! Landet där man böjer bananerna är ju ”självskriven”. Efter ett hårdsrockpotpurri av barnvisor fortsatte han med en sång om mammor som pruttar. Så fullständigt vardagliga texter,   i ren Moraträskanda (dvs mitt perspektiv). Men så oerhört medryckande. Hela Cirkus skrållade och sjöng med hjärta, själ, kropp och – självklart – lungor. Tänk er – strikta doktorer och personer i diskret kostym. Tillsammans med Mojje i kornblå träningsoverall (eller så, det var inte just det som var fokus där och då). Var ligger landet där man böjer bananerna?

På mitt favoritfriskispass är Mojje signalen på att 45 minuter av slit är slut och nedvarvningen börjar. Upp med händerna få se om ni har armsvett ljuder genom lokalen. Så befriande. När svetten verkligen dryper efter tre kvarts pulspass. Finns det någon del av kroppen som INTE svettas? Samma känsla i kroppen av tillfredsställelse varje gång.

Sen är det ju så utmanande att någon sjunger om något så självklart men ändå tabubelagt som att svettas. För åtminstone i den värld jag växt upp i är svett fullständigt obefintligt. Och finns det så pratar man iallafall inte om det. Möjligen som något udda men icke önskansvärt hos tanter i klimakteriet. Visst, på teatern förra sommaren blev svettiga kläder en naturlig konsekvens att hantera. För det går inte att byta mygga hos borgmästaren utan gräva under hans genomsvettiga skjorta. Tjuven Lifs syntetskjorta var inte heller speciellt torr när den skulle hängas upp efter kvällens insats. Men det var en speciell och väldigt skyddad värld. Men Mojje – han skrålar högt och ljudligt mitt i finsammanhanget om svett! Som ju faktiskt är tämligen naturligt hos de flesta människor,

Den dag det kanske finns en nästa generation trollungar hoppas jag verkligen att Mojje fortfarande är i full aktivitet. Då kommer jag att stå där och sjunga med för full hals. Allrasombäst är Mojje att uppleva tillsammans med andra. Risk finns att små trollungar kommer att tycka att detta gamla troll är lite pinsamt. Men jag kan bjuda på det. Det är helt okej. För det finns en sådan medryckande glädje i detta. Mojje, å så jag gillar!

Vägskäl

Ibland hamnar man i vägskäl när man måste välja vilken väg man ska gå. När det inte finns någon möjlighet att gå åt båda hållen samtidigt. Eller åtminstone hitta någon form av kompromisslösning. Sånt är helt enkelt livet. För vi människor är inte delbara. Att vara just människa, en individ, innebär just det, en helhet, odelbar – in divid.

Att välja då kan vara svårt. Inte minst när båda vägarna innebär något man så gärna vill göra. Ett sätt är att försöka hitta alla för och emot. Prioritera bland allt detta. Se vad som väger tyngst eller ligger varmast om hjärtat. När man sedan synar detta kanske valet blir lite tydligare, även om det inte alltid är lätt eller smärtfritt.

När vägen är vald så kan det ändå kännas som en lättnad. För valet i sig kostar också på, likaväl som förlusten av något man ville göra.

Som föräldrar blir vi ibland åskådare, på mer eller mindre avstånd, vid många olika slags vägskäl. För inte minst som ung eller ung vuxen kryllar det av små och stora vägskäl. När det inte både går att äta upp kakan och ha den kvar. Då är det ”bara” att hoppas och stötta så att val av olika vägar och stigar blir så välgenomtänkta som möjligt.

Så har en av trollungarna idag ställts inför ett av många val där det inte gick att hitta något sätt att få olika vägar att stämma överens. Efter mycket tanke bestämde han vilken väg det fick bli. Trots att han så gärna velat gå den andra vägen OCKSÅ. Om det bara funnits någon vettig möljighet. Starkt av honom att hantera det. Stolta föräldrar. Även om vi så innerligt gärna sett att han sluppit välja bort.

Samtidigt har ju våren inneburit så många andra större vägskäl, där nu ett och annat börjar falla på plats så när jag gav en liten fråga om ett val av aktivitet nästa fredag blir det alldeles stopp. Varför går det inte alltid att göra allt? Aftonbladet ELLER Expressen? Både och? Men hur det nu är. Han är en människa, en individ och som sådan inte delbar. Alltså får han välja även där. För det kommer inte att fungera att vara i Falkenberg, Halmstad OCH Göteborg precis samtidigt. Det är liksom fysiskt omöjligt.

Mångfaldens påsk

I veckan som gått har Glad Påsk haglat genom luften så gott som överallt. På många av våra whiteboardtavlor har det skrivits Glad Påsk vartefter man gått hem för helg. Påskägg, påskgodis, påskliljor och påskmat. Blomsterlandet skickade ut ett reklamblad om påsken som vårens och ljusets ankomst. Jo, man fick backa lite efter att bl a Moruti opponerat sig. Det finns fortfarande inte så få människor i världen som firar påsk av andra anledningar också. För många kristna är påsken även en religiös högtid, till minne av Jesu död på korset och det ultimata lyckoruset, livsfaktorn, uppståndelsen. Mycket kan man tycka om detta. Men det är ändå en och annan människa runt om i världen som fortfarande ser detta som en verklighet och som söker påskens totala sammandrabbning mellan mörker och ljus. Vid nattvardsbordet på skärtorsdagen finns vi i ett sammanhang med människor över hela jorden, men också i ett historiskt sammanhang. Det är en upplevelse jag får dela med många, en delaktighet i ett större sammanhang. En enorm festmåltid som gett djupa avtryck i livet. Som till och med finns med som en symbol i vinterns uppsättning av Les Miserables i Malmö, med de tolv stolarna på scenen med Jean Valjean i mitten med Dan Ekborgs kropp.

I vår familj finns den kristna påsken tydligt närvarande, även om traditioner fått anpassa sig till verklighet och sammanhang vartefter. Så idag kommer vi att lyssna på Jesus Christ Superstar, som så många gånger tidigare. Mina tankar går till mor Maria vid korset. Först i morgon kommer påskpyssel och påskgodis fram. Men det är inte som när jag var liten, att man överhuvudtaget inte fick träffa någon, förutom i kyrkan, på långfredagen.

För mig är det helt okej att inte alla gör exakt samma saker på påsk. På samma sätt som att vi hanterar jul och många andra högtider olika. Jag är helt övertygad om att vi ryms allihopa i verkligheten. Att mångfalden inte farlig, utan kanske till och med berikar. Det handlar bara om att acceptera att det kan finnas olika sätt att hantera verkligheten.

Och aldrig är påskliljor så mäktiga som när de lyser upp efter en tid av mörker, dött gräs, isande kyla. Så på söndag kommer vi att ha ett stort fång påskliljor på middagsbordet, även om de än så länge knappt orkar upp ur vinterns döda gräs utanför vårt hus.

Hålig tröja

Det tog en stund innan jag fattade. Yngste trollungen konstaterade krasst att han nu hade ännu fler hål på sin tröja. Så att nu får väl det bli en autition-tröja. Jaha! Men jag som förståndig (!) trollmamma vill ju att min trollunge ska se hel och ren ut när han visar upp sig. Hur tänkte han? Vi hade tidigare haft en diskussion om hans svarta mjukisbyxor som han hävdade var rena även om de hade visa färgskiftningar. Slitna efter att ha använts visade det sig. Nå, eftersom han hade mycket annat att berätta innan han slutligen dåsade bort en stund i bilen så lät jag min undran om tröjan vara. Tills det gick upp ett ljus även i mitt huvud. På audition kan man få  en nummerlapp fastsatt med säkerhetsnålar. Säkerhetsnålar gör hål i trikå. Så enkelt är det. Då kanske det rentav är klokt att använda samma tröja vid sådana tillfällen så att inte alla hans tröjor kommer att ha hål… Den kanske rentav kan bli en turtröja. Fast undrar om det finns en bortre gräns för hur många hål den får ha innan det faktiskt inte går att visa sig i den och ändå bli trodd som en seriös person. Och jag har fått möjlighet att lära mig ytterligare någonting om en tillvaro som varit mig fullständigt främmande. Men man är aldrig för gammal för att lära sig nytt. Vilken guldgruva till ny kunskap och nya erfarenheter som trollungarna är.

Ifrågasatt omnipotens

Ibland blir jag så fascinerad över bemötande från sjukvården. När man ger information som vid snabb kontroll med andra källor visar sig inte stämma. Det är klart att förr kunde sjukvården säga nästan vad som helst utan att behöva bli ifrågasatta. Vi har lärt oss sedan barnsben att doktorn vet bäst (allt?) och att man alltid ska göra vad doktorn säger. Även så är doktorn van att alltid veta mest och bäst. Man har inte behövt motivera sina ställningstaganden utan omgivningen ska bara gilla läget.

Men nu är det inte alltid så. Inom sjukvården finns det idag en hel del väl insatta patienter, som vet en hel del. Kunskap är inte tabu. Den är faktiskt öppen för alla. Inte minst genom internet har kunskapen dessutom blivit tillgänglig för många. Visst – allt är inte sant bara för att det står att läsa på internet. Men det finns ändå en möjlighet att ta till sig nyheter. Och även patienter kan vara källkritiska. Det äger sjukvården ingen ensamrätt på. Sedan är det också så att kommunikation mellan människor, vilket ju också det underlättas via olika sociala medier på internet, inneburit att möjligheten att jämföra vård ökat. Samtidigt som mantrat att sjukvården, framförallt läkaren, alltid har rätt, visat sig inte alltid så hållbart.

Så om patienter är läskunniga, källkritiska och kommunicerar med varandra måste nog sjukvården ha en viss ödmjukhet. Det går inte att bara säga något utan att ha på fötterna. Åtminstone får man försöka ha en viss ödmjukhet och inte komma med lättkontrollerade luddigheter som totala sanningar.

Som arbetsterapeut är det bättre att säga att jag inte kan förskriva t ex en speciell rullstol av den anledningen att den inte finns i vårt sortiment och att jag inte har tillräckligt med argument för att motivera det som enskilt ärende än att säga att det inte finns sådana hjälpmedel. För en väl insatt patient kommer att kunna kolla det hur snabbt som helst. Och stämmer inte det jag sagt utan patienten hittar just den typen av rullstol hos någon ny firma, så sjunker ju tilltron till mig snabbt.

Jag tror/vet att sjukvården måste skärpa sig och möta patienterna som likvärdiga människor. Läskunniga, kompetenta, ja, kanske till och med mer specialkunniga om just sin sjukdom än sjukvården alltid har möjlighet att vara, som ju måste vara insatta i så mycket. Och en nyhet som någon tar till sig kommer att kunna spridas snabbt. Med vindens/internets hastighet. Då gäller det att sjukvården har en ödmjukhet att kunna säga att man faktiskt inte vet allt utan att man kan försöka ta reda på mer istället för att bara hålla sig undan utveckling.

Usch, översitteri och omyndigförklarande är det väärrsstta jag vet!! (ja, till och med här kan en teaterreplik vara användbar i omarbetad form för att hantera frustration. Tack Teatervinden!)

Artister som spelar för Livet

Nu är det bara två veckor kvar till 2012 års version av Artister Spelar för Livet. En gala för cystisk fibros. Måndagen 26 mars tar vi oss till Cirkus i Stockholm. Än så länge finns det biljetter kvar. Så om du vill vara med om en fantastisk kväll med fantastiska artister, samtidigt som de pengar du betalar hjälper till att göra skillnad för människor som lever med sjukdomen cystisk fibros, så är det hög tid att köpa biljett.

Babben Larsson som konferencier, Lill-Babs, Martin Stenmarck, Andreas Lundstedt, Jessica Folcker, Henrik de la Cour, John Houdi och ytterligare artister ställer upp en kväll så att CF-galan Artister Spelar för LIvet än en gång kan genomföras.

Så återigen – om du vill vara med om att göra skillnad, samla in pengar till forskning för cystisk fibros, samtidigt som du kan få en fantastisk upplevelse ( vi vet, vi som varit med om detta tidigare år) – köp biljett till Artister Spelar för Livet! 26 mars på Cirkus i Stockholm.

Trollmormor Eva

För 27 år sedan igår dog trollmormor Eva. Efter tappra försök att utmana livet tog sjukdom och död över. Hon hade alldeles nyligen blivit mormor för första gången. De sista promenaderna gick med barnvagnen ut till sköterskeburen på avdelningen för att visa upp barnbarnet. Sen ringde hon på klockan så att de fick komma in och beundra underverket istället när orken inte längre räckte och behövdes till annat. I hennes väskor och kassar, det som vi sedan bar hem, fanns diverse stickade babykläder. Att dö mitt i livet. Och med en allldeles ny liten människa blev det så oerhört tydligt att sorg och glädje gick hand i hand.

27 år och jag kan fortfarande sakna. Att ha någon som morsar just mig, möjligheten att lära känna henne som vuxen, som mormor till våra trollungar, någon (hon var läkare själv) att skicka ut när sjukvården satt sig på oss om dotterns kroniska sjukdom. Vi går till graven ibland. Men just där är inte saknaden som störst. Det är bara en plats, en sten, lite grus, en torftig jordremsa att plantera i. Jag kan sakna när jag i somras var med yngste trollungen på Teatervinden. Hon älskade fantasi. Jag tror att hon verkligen hade uppskattat att få se honom där. Jag kan sakna när vi köpte tyg till balklänning och studentklänning. Färg och tyg vi valde hade hon säkert jublat över. Jag kan sakna när vi firade förra årets student och vinkade ut henne i livet. Så stolt hon hade varit. I mycket gulnad studentmössa. Jag kan sakna när jag går genom gatorna i Uppsala med äldsta trolltösen, som just lärt sig sticka. De hade delat lusten till stickning. Jag kan sakna när jag besöker trollungen som bor i Stockholm. Så gärna hon hade kommit på besök till Rörstrandsgatan. Eller gått med och tagit en espresso på något mysigt ställe eller så. Jag kan sakna när jag lyssnar på äldste trollungen och hans funderingar över yrkeslivet. Han som ju ändå fick träffa henne, om än aldrig så kort. Jag kan sakna när jag njuter av musik och kulturupplevelser. Hon hade säkert gärna följt med både till Les Misérables och Carmen.

Jag får vara glad över att jag fick ha 24 år med henne. Och att vi har minnet kvar. Och det vi bär med oss varje dag. Inte minst glädjen till musik och kultur (det är där musikallusten kommer ifrån – trollungar), glädjen i hantverk som stickning och sömnad, glädjen till litteratur, glädjen till kvinnokraft, glädjen till kunskap, glädjen till humor, glädjen till att kunna stå på egna ben.