Under takåsen

Flera gånger under de senaste dagarna har jag fått Italienkänsla i kroppen. Mycket handlar om ljudminnen. Trots att jag bott många av mina livsår på landet är jag fullständigt okunnig på fågelläten. Men all det ljud av fåglar som fyllt tillvaron de senaste dagarna har fått mig att känna Italien gång på gång. Fågelsången som fyller rymden. Förstärkt av den kvardröjande doften av varm sten i morgonkylan. All blomstrande grönska. Min själ flyttas till en liten medeltida stad i Umbrien i Italiens inland. När jag kommer upp på morgonen och slår upp fönsterluckorna ut mot dalen. Men också från tidig morgon i en lägenhet uppe under taket ett litet stenkast från Spanska trappan i Rom.

När jag på morgnarna denna vecka öppnat upp fönstret på vid gavel i mitt arbetsrum på jobbet, på vindsvåningen många trappor upp i det gamla tegelhuset, kom samma känsla. Morgonkyla, solvärme, sten, fågelsång. Italien. Fast jag är på mitt alldeles vanliga jobb en alldeles vanlig dag på våren långt från semester och Italien.

Och om fem månader och en dag är jag där igen. Italien!

 

Rosmarin

Vi brukar alltid ha en eller annan planta rosmarin i krukor runt om huset. Förra året grävde jag även ner en rosmarinbuske bland stenarna alldeles bredvid huset. Just den ser alldeles torr och död ut nu när våren och solen tittat fram, men en av rosmarinerna som stått i växthuset ett tag har helt plötsligt fullt med blå blommor. Trots att den fortfarande ser lite torr och vissen ut efter vintern så har en del grenar tagit fart. Hoppas nu att det inte är sista sucken innan den ger upp utan att den fortsätter att frodas i sommar, så att det blir gott om rosmarinkvistar till grill och annan matlagning. För rosmarin har en fascinerande doft och smak.

Jag minns starkt en sen kväll när vi kom till Panicale i Italien. Vi kom samtidigt med en regn- och åskskur, men när vi vågade oss ut i mörkret så doftade det så starkt rosmarin när vi gick utanför stadsmuren. Italien! Tyvärr är det svårt att ha färsk rosmarin inne året runt. Den trivs liksom inte i vårt svenska torra inomhusklimat. Men nu börjar rosmarinsäsongen. Och någon gång ska jag ha en liten vinterträdgård där jag kan ha våra örter året runt. Rosmarin!

 

Barfota

Så kom våren med stormsteg. Igår satt vi ute,  länge, men med filtar och en hel del god vilja. Idag har solen strålat och värmt oss hela dagen. När jag började plocka fram dynor och boa in för dagen på altanen fick jag en känsla av Italien i kroppen. Lite morgonseg orkade jag inte leta rätt på skor. Bara fötter på skuggsval sten. Alldeles innan solen börjat värma upp stenen, men det är tillräckligt varmt i luften för att det ändå känns gott.

Sedan har skorna fått vila sig mest hela dagen. Även om de rosiga rosa fick ut och lufta sig lite när trollungen skulle skickas iväg på skolresa. Så jag har strosat barfota i gräs och på träaltanen. Framåt lunch hade solen värmt upp stenaltanen. Årets första barfotadag. Faktiskt lite oförväntat. För det är ju bara någon dag sedan som det var vinterstövlar på. Frihet. När gränsen mellan ute och inne bleknar. Barfota. Känslan av svalt gräs under fötterna. Eller solvarm sten. Sliten träaltan. Barfota utan strumpor och skor. Det blir sommar i år också.

 

Snö

Från säker källa kan jag informera om att det även är snö i medelhavsområdet. Närmare bestämt i Panicale i Umbrien. Trollpappan pratade igår kväll med vår guddotters Nonna, som bor högt uppe på en bergssluttning i Panicale och de hade rejält med snö utanför huset. Förmodligen är de ännu mindre anpassade till snö än vi är här på västkusten. För att ta sig upp till hennes hus med bil gäller det att satsa ALLT! Det går absolut inte att tveka, för då orkar inte bilen ända upp. Och om det nu är en massa snö och halt, då lär det väl vara i princip tämligen svårgenomförbart. Då blir det promenad till fots som gäller. Inte så lätt för den som inte är så ung längre. Även om de under övriga året klättrar upp i olivträden vid behov. Men det är säkert mäktigt vackert när solen skiner på de snöklädda bergen, med den gamla staden som strävar upp mot skyn och olivlundarna längs sluttningarna.

Vi har ju bara varit där när det inte är snö och vinter, så några egna foton har jag inte. Istället har jag hittat en kul bild på en snögubbe framför fontänen på det lilla torget, hämtad från en turistsida. Just det torget där bar Gallo ligger, dit vi brukar gå för att ta oss en espresso eller cappuccino, en grappa eller ett glas vin, eller en glass eller så.

Snö i Panicale, på torget vid fontänen

Vägen upp till Farmen med utsikt över dalgångarna nedanför Panicale. Bilden gör inte riktigt lutningen och höjden rättvisa…

Gott nytt år alla vänner!

Snart, snart är det 2012. Året 2011 sparas undan till historien. Och vi tar sikte mot året som kommer.

För ett år sedan skrev jag om 2010, som ett år av ”samma”. Detta året har inte varit ett sådant år, utan varit klart mer turbulent. Grundstenen är fortfarande stabil, men det har helt enkelt varit ett händelserikt år, lite här och där.

I januari förlovade sig vår äldsta trolldotter. Lycka! Någon vecka efteråt passerade jag så livets mittstolpe, när jag fyllde 50. Detta firades i flera omgångar, med final i fest för familj och vänner. Våren fortsatte i hög hastighet och kulminerade runt nästa trollunges student. Ungefär samtidigt fick jag besked om att jag fick en fast anställning i kommunen. Hur det nu är så är det bekvämare att vara tillsvidareanställd än vikarie när man som kvinna inte längre är så helt ung och attraktiv på arbetsmarknaden. Krass verklighet. I juni for vi så, trollpappan och jag, till Panicale för att fira att vi varit gifta i 30 år. Några dagars vila och återhämtning inför en hektisk sommar. Under sommaren lärde vi alla, mer eller mindre, känna teaterns värld, genom vår yngste trollunge. Spännande och lärorikt! Detta innebar ju också att lära känna nya människor, samtidigt som jag återupptagit kontakt med en del vänner sedan länge tillbaka. Mysigt! När hösten kom var vi bara en liten ”normalstor” familj kvar hemma. Våra två äldsta trollungar har blivit färdiga med sina utbildningar under året och tagit steget ut i vuxenyrkeslivet. För den yngste har dansen tagit fart, vid sidan av teatern. Ännu en trollunge har under hösten provat ut studentmössa och börjat planera studentklänning. Nu har vi varit återsamlade för några dagars julfirande i trollfamiljen, innan det är dax att ta sikte mot 2012 och nya äventyr.

Något som gjort 2011 lite speciellt har varit att vi mött svår sjukdom, död och begravning, både i vår absoluta närhet och bland vänner. Så även om just vår trollfamilj är intakt så har året kostat på. Allt från påminnelsen om att vi alla är dödliga, att livet är en gåva vi har liksom lite till låns, som erfarenheten av att hamna längst ut på släktgrenen. Sin kulmen  nådde året under sommaren. När vi först lyssnade till De hjältemodiga på orgel vid en 15-årings begravning, för att senare samma dag lyssna till en annan 15-åring sjunga en solostrof i De hjältemodiga på Teatervindens premiär. När trollfamiljens morfar dog efter en lång tids sjukdom, omgiven av barn och barnbarn, omslöts vi av gamla vänner men även nyfunna i en teaterglänta där liv och död, verklighet och fantasi, gick hand i hand.

Så nu ser vi fram emot ett nytt år! 2012!

Gott nytt år, alla vänner!

Änglar

Hemma hos oss har vi gott om änglar så här års. Överallt. En och annan blir kvar även hela året, när någon glömmer eller missar att plocka undan änglarna, när allt annat juligt åker upp på vinden igen. I granen har det alltid hängt änglar. De åren vi haft en mer hemslöjdsinspirerad gran dominerade halmänglar och andra röda änglar. Nu har vi sedan ett antal år en glittrig gran och då är många av änglarna vita, guldiga och glittriga. Just denna julen har dessutom de röda fått flytta ut till växthuset, för att sprida lite julkänsla där, tillsammans med olivträd och citronträd. Visst har vi en och annan tomte så här års, men det står också grupper av änglar lite här och var. Så står det lite spelande änglar på pianot. Och några andra trinda soliga på en byrå. Vi är nog helt enkelt lite änglatokiga och värst blir det så här i juletider. Dessutom kan alltid änglarnas skara utökas med någon ny, fin ängel. Nu när inte längre trollungarna kommer hem med så många änglar från pyssel i dagis & skola. Men vi har gjort en och annan pepparkakeängel iallafall.

Och jag glömde ju nästan några av våra helårsänglar. Terrakottaängeln från Orvieto, som hänger vid ytterdörren. Träängeln David som hängt på vår vägg och överlevt en och annan flytt under sina år. Mormorsängeln som tappat en vinge.

Visst finns det änglar!

Terracotta-Maria

På väggen till vårt röda hus har vi hängt upp några terrakottatavlor, som vi släpat hem från Italien. Egentligen hade jag ju velat ha en stor, fyrkantig terrakottatavla med Jesusbarnet, Maria&Josef, lite änglar och lamm och så. Och allra helst ska den ju sitta inmurad i husväggen. Funkar inte så bra när man bor i trähus som vi. Men sen är det också så att de inte är så överdrivet billiga och så väger de en del också. Inte helt enkla att ta med hem från Italien. Men istället hittade vi denna oval med Jesusbarnet och Maria. En vanlig dag hänger den på vår husvägg, vid altandörren vid matplatsen, ut mot vår lilla gata. För att välkomna besökare. Nu är det så att den inte är helt förtjust i alla slags vindar. Speciellt inte de som viner runt husknuten och liksom tar sats. Då skälver den till. Så för att den inte ska ramla ner och gå i kras får den vila inne såna här ovädersdagar. Och då kan jag ju titta lite närmare på den.

Men om det nu är så att den kommer att ramla ner och gå i kras någon ovädersnatt så får jag väl ändå fundera på hur jag ska kunna fixa en sådan större, fyrkantig, med extra allt på. Och på något sätt borde den ju gå att förankra även om vårt hus inte är ett italiensk murat hus, någonstans i Umbrien. Men just nu gläds vi åt denna finna terracotta-Maria, som just nu vilar på bordet framför Betlehemskrubban, i väntan på att vinden ska lugna ner sig lite.

Bling-bling i vintermörket

Nu har jag pimpat mitt växthus. Det blev så fint så! Och när jag ändå var ute i kylan så passade jag på att sätta upp boll-girlangen i pergolan också. Den som vi passade på att plocka ner förra veckan så att den inte skulle blåsa bort alldeles. Att ha ljuspunkter och bling-bling som lyser upp mörkret gör det hela lite lättare. Julmys! Vintermys!

Och när jag strosade runt där ute i kylan och rusket så fick jag tillbaka lite minnesglimtar från nattvakt i Teatervindenskogen, som lystes upp med både mer diskreta ljusslingor och så en ljus-slinga i olika färger, rött, grönt, gult, blått. Nästan som ljusslingan runt den polsk-katolsk-inspirerade julkrubban i kyrkan långt inne i skogsbygd för ett antal år sedan.  Ett annat sådant bling-bling-minne som nu poppar upp är min svågers vinrankeslinga, där det går att ändra ljusflödet, så att man kan välja blinkande istället för diskret fast sken. Jag skulle kunna tänka mig en sådan i mitt växthus också. Kanske totalt smaklöst, men å så fullständigt galet bling-bling!

Men än så länge är jag mer stillsam med pimpandet runt vårt hus.

Överst växthuset, sedan ljusbollarna i pergolan. Också en massa nattsvart mörker…

Söndag kväll

Söndag kväll hemma hos oss innebär att de flesta av oss laddar upp för veckan som kommer, samtidigt som Trollpappan arbetat klart sin arbetsvecka och har så att säga ”fredagkväll”. Måndagar för honom är och har ofta varit veckans mest stabila lediga dag. Så när söndagkvällen kommer varvar han ner. Söndagmiddag istället för fredagsmys. Prästfamiljers verklighet i ett modernt vardagssamhälle.

Så nu har vi ätit finmiddag, med gott vin och avrundat med italiensk ost & fikonmarmelad. Almanackorna är framme för att försöka få grepp om veckan som kommer. Ett bra sätt att starta en jobb-  & skolvecka på, men också ett sätt att varva ner inför ledig dag. Det gäller att anpassa sig till förutsättningarna.

Morgon

Och så är det dax att starta upp en ny dag. Inomhus närmar sig kaminläge med stormsteg. Imorse var det bara drygt 20° när jag kom upp. Under 20°  och det är dags att elda. Kanske måste bära in lite ved idag?

Morgonlatten är nästan urdrucken. Inte lika suveränt god som denna cappucino, som dracks en sommarmorgon på Bar Gallo vid torget i Panicale. Men helt okej start på dagen ändå.

Morgonens stress har varit att min dator sjunger klagosånger. Idag har den tagit över en halv timme med strul att väcka liv i. Inte okej! Just nu har jag i och för sig tillgång till en av trollungarnas datorer, som jag kan köra statistikprogram på, eftersom min dator redan tidigare vägrat att befatta sig med just det programmet. Var är det magiska trollspöt som håller liv i och fräschar upp gamla trotjänare? Ja, kanske faktiskt ger datorn ett evigt liv? Jag gillar faktiskt min dator. Jag känner mig inbodd med den. Vet hur den funkar (ja, när den inte strular) och vet precis var och hur jag har alla mina grejor. Tangentbordets rörelser sitter i fingrarna. Igår kväll satt jag tappert och försökte knappa in siffror på det obefintliga tangentbordet på den andra datorn, tills händerna förstod att det inte fanns några tangenter att använda till just det just där…

Men nu är det dags att ta tag i tillvaron. Först plugga statistik en stund, sedan melodikryss och sedan plugga mer statistik, hela dagen. Om jag inte kan övertala mig till något litet avbrott lite då och då.