Trollunge på bal

Så är det dax för näst yngsta trollungen att göra sig färdig för sin studentbal. Den rosiga aprikosfärgade klänningen har hängt klar (i princip) hela veckan eftersom den faktiskt premiäranvändes på vårbal i Uppsala förra helgen. Ny har de alldeles nyss åkt iväg, trollungen och hennes balsällskap.  Om ett tag ska vi cykla ner till Strandbaden och titta på alla fina balklädda studenter när de kommer åkande i sina fina bilar för att sedan visa upp sig  på väg in till balen.

Studentbalen är ju en av de sista etapperna på väg mot den stora milstolpen studenten. Ett minne för livet men också en form av avslut. Innan det är dags att ta sats ut i tillvaron och kasta loss hemifrån. Men ikväll är det här och nu som gäller. Vackra, stolta men också nervösa och kanske inte alltid helt bekväma i sina finaste kläder.

I över ett år har trollungen planerat sin klänning. En hel del frustration har gått åt för att få den färdig. Chiffong är vackert, läckert, men vidrigt att sy i. Även om jag faktiskt är riktigt imponerad själv över att det faktiskt gick att göra så bra när jag väl fick till det. Men en del tråd har jag gjort av med. Alla böljande aprikosrosa volanger blev precis som rosenblad. När hon rör sig så skiftar nyanserna. Alldeles levande. Jo, jag har sytt, men själva idéen, den kom från trollungen själv. Aprikosros.

Sten

Helgens sysselsättning är räddad. Trollpappan och jag har varit och köpt sten till att lägga i växthuset. Nu har vi plockat av all stenen och lagt den redo utanför växthuset. Först var trollpappan lite mer strukturerad och la sina stenar i en stapel. Jag jobbar lite mer rationellt och packade så mycket i skottkärran som gick att köra och sedan välte jag av det på lagom avstånd från växthuset. Efter en stund fortsatte även trollpappan med samma metod. Så nu är släpkärran tömd, ska snart lämnas åter och vi landar en stund inne med kaffe och melodikryss. En av trollungarna förbereder studentbalsfix med att göra smoothies. Den yngste trollungen har fortfarande inte synts till. Men det finns jobb till honom också, senare idag. Så han får väl sova sin skönhetssömn en stund till.

Sten, sten, sten. Och så en liten cykeltur för att kolla in årets studenter på väg till bal. Sen blir det nog lite mer sten…

Dansa

Yngste trollungen har under snart åtta år ägnat mer och mer av sin fritid åt att dansa. Ja, en del skoltid har det också blivit de senaste åren. Nu har han tagit riktning inför gymnasiet och kommer även där att dansa. Helgen som gick har dansen stått i fokus. Avslutningsföreställningar på vinterns danskurser. Barn i alla åldrar, från de allra minsta små, där mycket handlar om att få sin kropp att följa musikens rytm och i en viss struktur, som upp på tå eller hukande ner. De nästan vuxna ungdomarnas dans är mer krävande. Snabbhet, följsamhet, koordination, rytm, styrka, närvaro, svett. Och energi. Armar och ben på rätt ställe vid rätt tillfälle. För vår trollunge innebar det ett antal urladdningar under ett antal timmar, med kulmen i tre drygt timslånga föreställningar, där han var på scen nästan halva tiden. Efteråt en enorm klädhög tvätt. Och en urvriden men ändå nöjd trollunge.

Lite vemodigt var det nog för trollungen, men även för oss. Han har dansat med dessa danslärare i ett antal år. Nu säger han tack och drar förmodligen vidare ut i danslivet. Nya utmaningar väntar runt hörnet. Och vi, stolta föräldrar och vänner står bredvid och hoppas att få se honom dansa igen. I andra sammanhang. Vi har fått följa den lille trollungen som kämpade febrilt med att hänga med till den unge mannen som nu med total närvaro dansar med full energi. Vi har inte alltid hängt med i svängarna, men vi är så stolta över vår trollunge. Med de ungas språk – han ”äger”. När vi ser trollungen som dansar fram över scengolvet, ensam kille i en feminint nästan totalt dominerad värld. Då inser vi hur stark och trygg han är i sin övertygelse att dansa är livet. Då känns det helt okej att vårt allrumsgolv emellanåt förvandlas till danssal och de stora fönstren blir speglar. Då förstår vi varför vår trollunge troligen kastar loss från hemmet lite tidigare än vi tänkt för att leva sin dröm. Dansa!

Inte världens bästa bild – jag vet. Men det var den bästa jag lyckades fixa till. För han stod inte stilla så många sekunder åt gången. Och jag är inte så bra att få min nya kamera att göra som jag vill. Än. 

Saltfönster

Att bo nära västerhavet innebär att fönstertvätt är ett evigt Sisyfosarbete. Fönstren kan var hur fina och glasklara som helst. Så kommer det en liten stormvind och så är fönstren återigen prickiga av saltstänk. Jo, jag vet att om jag helt hoppar över fönstertvätten kommer de till slut att bli alldeles igengrodda av salt. Det är bara det att ibland är det kul att ha rena fönster vid någon festlighet eller så. Och för att det ska kunna inträffa så behöver jag allra helst tvätta fönstren sent kvällen innan en sådan festlighet. Som om jag inte har andra saker jag behöver göra då.

Nu rustar vi till studentfest om tre veckor. Både ett och annat ska hinnas med innan dess. Så därför tänkte jag att det vore bra att få detta med fönstren ur världen i tid denna gång. Jag började igår, men först blåste det is hela dagen, sedan började det regna och hagla. Tre fönster hann jag med. Innan. Jag tänker inte tvätta dom igen. Iallafall inte nu. I värsta fall får jag sätta en stor lapp på fönstren typ ”Jag är nytvättad, så det så!” möjligen följt av ”Har du synpunkter kan du tvätta mig alldeles själv!”. Men nu ska jag försöka fixa med resten av fönstren denna helg också. Så kan jag stryka dem från min Att-göra-innan-studenten-lista. Och så får jag väl innerligen hoppas att det inte kommer några fler stormvindar just här förbi de närmaste veckorna. Så att jag iallafall kan få lite känsla av nytvättade fönster några dagar. För just prickigt är inte min största passion, åtminstone inte som fönsterutsmyckning.

Nytvättat! Men fokus hamnade visst på den fina kaprifolen som verkligen skjutit fart i år.

Förstenad?

På internatskolans 150-årsjubileum berättade en äldre elev, nu pensionerad biskop, om sin tid på skolan. I sitt föredrag lästa han bl a några av dessa rader, som grep mig djupt. De är hämtade ur Olle Hedbergs bok Rymmare och fasttagare, som gavs ut 1930.

Att bliva vuxen är att bli förstenad.
Det skal, man slår omkring sitt inre, växer inåt,
fördjupas, hårdnar, och till sist
så dödar skalet det, som skulle skyddas.
Man blir en sten, en gråsten rund och slipad,
som rullar runt bland andra hårda stenar.
Om dessa stenar kunde tala . . . Vilken jämmer!
— Giv mig tillbaka vad jag fordom ägde.
Blås liv i denna döda massa.
Sätt hjärta i min hårda barm.
Låt blodet spela. Lossa min forstening,
låt undret ske, att liv kan växa fram.
Det fanns ju liv en gång, jag minns jag levde,
jag kände, tänkte, växte, var en man,
och i mitt hjärta hörde jag en stämma.
Låt stämman ljuda än. Hjälp mig att åter höra.
Slå sönder mig med hårda hammarslag, och låt
min ungdoms själ få stiga upp ur gruset.
Min ungdoms själ. . . Om gråsten kunde gråta.
Du Gud, o Öde, Livs-Mekanikus.
Ur djupet ropar jag till Dig, o Herre!
Giv mig igen mitt unga, röda hjärta!
Du ensam vet, hur detta har gått till.
En gång har Du blåst liv i mig i modersskötet —
av nåd gör det på nytt. Förkasta mig ej helt.
Skap Dig en avbild, Gud. Gör människa av stenen,
och låt mig leva, medan jag finns till.

Är det detta det handlar om att bli vuxen. Vi klär på oss ett skyddande, eller kanske stärkande skal för att bli betraktade som vuxna. Men riskerar samtidigt att skalet kväver och förstenar vårt inre. Vi blir som hårda stenar. Rullar runt mot varandra. Osårbara, jovisst, men… Jag vill inte vara en sten. Jag vill vara en levande människa. Då får jag kanske ta risken att få ett och annat sår. Visst är jag beredd att vara vuxen i det att jag tar mitt vuxenansvar i relation och familj. Självklart. Inte på några villkor vill jag vara tonåring hela livet igenom. Tonåren är en livsperiod som tack och lov är relativt tidsbegränsad. Men jag vill fortfarande känna mig levande och våga ha kontakt med de känslor och tankar som fanns i ungdomsåren. Liv! Priset för att bli vuxen kan inte vara att vi ska bli som hårda stenar där själen inte ens kan skymtas.

Hur ska jag då kunna fungera som en bra förälder om jag inte minns hur det var att vara just ung? När livet ständigt ställs på ända? Svart ELLER vitt? När odödligheten ligger som ett skimmer, även om jag vet att våra trollungar mött död även i unga år. Själv insåg jag att jag var dödlig i slutet av tonåren när två av våra klasskamrater dog med ett halvårs mellanrum, den ene av sjukdom och sedan den andra i en bilolycka.

Och återigen den lilla textraden – Gud vete hur mödrar lärt sig allt det de förbjuder sina döttrar…

Låt mig aldrig bli som en sten. Även om jag vet att jag använder och behöver mitt skal av integritet, så måtte det aldrig bli så tjockt att det kväver min själ.

Låt mig leva, medan jag finns till!

Vuxen? Jag? Kanske det…

För några veckor var jag tillbaka på min gamla internatskola. Det väckte många funderingar hos mig och kanske en del andra om vilka vi var då men också hur vi förhåller oss till denna ungdomstid idag. Bland annat väcktes tankar till liv (dock inte av mig) att en av elevernas gamla practical joke & protestsymboler borde få vara med på ett jubileum. På skolans FB-sida för gamla elever smiddes diverse planer på hur detta skulle hanteras. Det dök till och med upp en gammal symbolflagga, tillverkad av några elever. Och ingen som är inne på denna FBsida är under 49 år, eftersom skolan las ner 1982. Så alla vi som deltog i denna planering på ett eller annat sätt måste nog anses vara vuxna. Typ femtio eller äldre…

Under de år vi var elever på internatskolan fick vi ofta höra att de äldre, de vuxna, de som varit på elever på skolan långt före oss, skulle bli upprörda om de upptäckte denna symbolflagga och att det inte var okej med bus för det ville inte de äldre vara med om. Nu hör ju också vi till de äldre. De som vi unga skulle respektera och inte oroa. Men vi är fortfarande pigga på lite spex. Även om en del av oss ville hålla det hela lite lagom diskret eller så. Fullt förståeligt eftersom människor utanför denna lite snäva krets av elever på denna lilla nu nerlagda internatskola nog inte fullt kan förstå vitsen med denna symbol för just oss utan kanske skulle tolka den på ett helt annat sätt. Men betyder det att vi inte blivit så vuxna som åldern och hårfärgen tyder på? Eller är vi dåligt uppfostrade?

För vad är det att vara vuxen? Att vara tillräckligt strikt, uppfostrade och förståndig? Att ta avstånd från, ja rentav förneka ungdomsårens liv&leverne? Har jag betett mig så? Ja, det var väl när jag var ung och oförståndig? Eller ni minns nog fel, det kan inte ha varit jag?

Visst tror jag att jag är äldre, något mer förståndig och med en något ökad erfarenhet än i ungdomsåren. Men jag vill fortfarande kännas vid den jag var då. Och att det jag gjorde då gjordes i och för sig med grund i min ungdomssjäl och ska förstås i det perspektivet. Men jag hoppas att jag alltid kommer att ha kvar en kontakt med mig själv genom åren. Ni vet, Elvira Fattigan i Dunderklumpen. Inne i mig finns, även när jag är en gammal gumma, en vacker (nåja, mer vildvuxen) ung flicka, ett skrattande gungande barn, en nybliven småbarnsmamma, en ung vuxen ute på sitt första jobb som arbetsterapeut, en lätt gråhårig tonårsmorsa, JAG!

För om vuxen innebär att tappa kontakt med mig själv då vill jag inte vara vuxen och förståndig. Om jag inte längre minns och vågar stå för hur det var att vara ung. Jag vill fortfarande njuta av att gunga, att skoja, att ibland följa tokiga infall och damma av ungdomens oppositionslust. Även om jag inte skulle gå till jobbet iklädd en t-tröja med texten Jag tar ingen skit á lá Grynet/Elin Ek.

Var det så att äldre förr alla var så förståndiga och vuxna? Och att just vi inte förstått att det är så man borde bete sig som vuxen? Eller hade de som var äldre och vuxna kvar sina ungdomsår i sin själ också, bara det att vi inte såg det för vi var så rädda och intutade att respektera? Våra ungdomar idag kanske också tycker att vi är torra och trista, helt utan förankring och förståelse för ungdomsåren?

Gud vete hur mödrar lärt sig allt det som de förbjuder sina döttrar??

Mer kommer, men en annan dag, för nu ska jag ut och kolla in havet, njuta av solnedgången på Skrea Strand. Fast det är nog för kallt att vada barfota i vattenbrynet än. Det lilla enkla nöjet får jag allt spara ett tag. Så idag blir det nog ändå mer strikt med skor på fötterna. Lite vuxenpoäng alltså.

Fluff

Idag syr jag balklänning – igen. Nu till yngsta trolldotterns studentbal Aprikosfärgad chiffong i massor. Chiffong är rent vidrigt att klippa och sy i. Det bara glider åt alla håll och kanter. Mina symaskiner gillar inte heller att sy i chiffong. De börjar bli för gamla och slitna. Inte vågar jag muta dom med olja i nuläget heller eftersom jag är rädd för oljefläckar någonstans i allt det aprikosfärgade. Jag hoppas verkligen att chiffong inte längre är på modet när trollungarna ska gifta sig eller så. Å andra sidan ger ju övning färdighet så då kanske jag till slut känner mig bekväm med att sy i chiffong. Nåja, nu är det bara att sträva på. Värst blir nog ändå att fålla alla volanger. Mängden gråa hår på mitt huvud kommer att öka lavinartat. Varför inte smalt, strikt fodral istället? I något stabilt råsidentyg istället?

Men hur det nu är – visst är jag oerhört stolt över att ha förmånen och förtroendet att jag faktiskt får sy mina trollungars balklänningar. Så jag fortsätter att slåss med chiffongen. Förhoppningsvis finns en aprikosfärgad chiffongdröm att visa upp om några dagar. Och trollungen kan se ut som en aprikosfluffig dröm när hon dansar ut i natten.

Solig present

Yngste trollungen har varit på skolresa i Barcelona. Med sig hem hade han några presenter, till närmsta syster och oss föräldrar.
Jag fick en läcker solrosig kaffemugg med mosaikmönster. Muggen har grönt gummilock så att kaffet inte skvimpar ut och dubbla väggar för att hålla värmen. Han vet ju att jag letat efter en kaffemugg ett tag, men inte hittat någon som jag varit nöjd med och framförallt inte någon som jag tyckt varit värd att unna mig. Precis före jul så jag en lattefärgad på en kaffeaffär i Göteborg, men den var klart dyr och vem köper en present till sig själv alldeles före jul när fokus ligger på julklappar till andra.  Men den här muggen. Den är så oerhört mycket finare. Läcker, solig. Ingen dussinmugg. Mosaikmönstret gör den också lite speciell. Och det gröna locket passar mig. Tyvärr kommer jag inte att kunna ta med denna mugg till jobbet på länge. För tänk om den försvinner eller om jag slarvar bort den. Bäst att njuta av den hemma.

Tack älskade trollunge för den finaste kaffemuggen! Du vet hur man skämmer bort en mamma. Så glad jag blir när jag ser min fina mugg. Mycket kaffe och säkert någon roiboss kommer att drickas i den. Solrosmugg! Vilken glädje att få en så fin mugg!

Matlåda

Så har jag landat hemma igen efter min utflykt till Uppsala i dåtid och nutid. Här hemma råder definitivt nutid. Yngste trollungen kom alldeles nyss på att han imorgon har en superintensiv dag med lång skoldag med danspass fram till sen eftermiddag, sedan direkt vidare till Halmstad för en dansklass där. När den är slut så tillbaka till vår lilla stad för kvällspass på teaterskolan. Mat? Matsäck? Smörgås, räcker det? Snäll mamma ställer sig och fixar pannkakor. Innehåller iallafall lite mer än hans vanliga mackor. Och han har börjat inse att dans kräver mat. Ingen klok människa försöker köra bilen utan bränsle i någon form. Alltså måste även en relativ hårdtränande kropp få i sig något emellanåt. Så nu ligger ett berg av pannkakor på en tallrik, så att han kan fixa iordning sin matlåda imorgon bitti. Tillsammans med alla morgondagens träningsväskor som ska fixas iordning. För det har han heller inte gjort – än.

Och om någon undrar om han inte kan fixa pannkakor själv så – jo, det kan han visst. Men eftersom jag varit borta i tre dagar så tyckte jag att jag kunde skämma bort honom, lite. Och det var enklare att steka pannkakor ikväll än att försöka passa in någon annan slags matlåda imorgon i något hål mellan olika aktiviteter. Så rakt in i verkligheten hemma – just nu!

Valborgsmässoafton

Med mina Uppsalarötter är Valborgsmässoafton en dag som inte går stilla förbi. Oavsett aktivitet har dagen genom åren oftast inneburit någon form av vårlig markering. Som liten minns jag Valborgsmässoeldarna i mellansverige som enorma vårkasar. Eld mot skyn, när vinterns skräp försvann. Som vuxen inser jag ju att storleken på dessa vårkasar förmodligen inte var så imponerande, men för mig då var det så.

De år jag tillbringade i Uppsala som ung vuxen var Valborg studenternas traditionsfyllda startskott av våren. Ett totalvalborgsfirande, i mer än 24 timmar (jo, dessa tredygnshistorier som finns idag hade vi inte fantasi till) har jag bara gjort en gång, om jag minns alldeles rätt. Champagnefrukost, sillunch, spring (nåja, lufs) i Carolinabacken, vårfest, valborgsmässonatt, morgonpromenad genom stan till i Svandammen, koll av demonstrationstågen (dvs framförallt av de kompisar som marschspelade i någon orkester) tills vi slutligen samlade ihop oss på en biograf – om jag inte minns fel var det Sällskapsresan. Ett par år har det varit vårbal på slottet. Vårsånger från OD eller någon annan kör fyllde också ljudrummet.

Färdiga med utbildningar lämnade vi Uppsala och insåg att Valborg inte alls är så stort i andra delar av landet. Om man nu inte hamnar i eller omedelbar närhet av någon annan studentstad. Vårkase, i bästa fall en medelstor rishög, vårsånger av någon kyrkokör och vårtal hälsade våren framåt kvällen när vi kom från en alldeles vanlig arbetsdag. Ibland åkte vi tillbaka till Uppsala för att ändå få känna in vårens ankomst lite mer handgripligen, om än i något lugnare former. När så goda vänner fick sin förstfödde på just Valborgsmässoafton så blev fokus en familjefest.

När trollungarna växte upp så har vi fortsatt den lite ambivalenta inställningen till Valborg, som en studentikos hälsning av våren till en tämligen vanlig helgkväll med möjligen lite extra aktivitet. Men oftast har studentmössorna kommit fram vid tresnåret. Om gemensam lunch ätits så har det varit sill involverat, om än inte snaps. Behovet av att uppsöka vårkase eller vårtal har oftast inte varit så stort, men visst, har det funnits någon eld i vår närhet så har det varit trevligt. Sedan är det ju så att som tonårsförälder, som vi ju varit många år, kan ett visst fokus på nästa generation möte av våren behövas. Nu har vi ju dessutom puttat ut de flesta ur boet just till Uppsala där de förmodligen möter våren i sann studentikos tradition.

I år möter vi våren med vänner, som också de har rötter i Uppsala. Någon champagnefrukost kommer det inte att bli, men säkerligen någon sillbit till lunch. Det skulle förvåna mig mycket om inte studentmössorna dammas av inför tresnåret och någon vårsång klingar ut från vår altan. Förhoppningsvis kommer det att faktiskt bli en vårdag idag så att vi kan sitta ute och möta våren med alla sinnen. Äldste trollungen hittade redan igår skivorna med vårsånger från Uppsala så dagens musikval kommer säkerligen att bli enligt tradition (ja, annars blir det via Spotify). I köket kommer den äldste trollungen att regera, tillsammans med en av sina vänner. Trollpappan får hålla sig till grillen på sin nya grillplats. De yngsta och hemmavarande  trollungarna tycker inte att en ultimat Valborgsmässoafton firas hemma med oss, utan fest med kompisar är deras mål för kvällen. Vår!

För det är ju just det som Valborg handlar om. Att möta våren. Med studentikos yra, vårsånger, Ronjas vårskrik, pirret i kroppen när naturen vaknar till liv igen, vårstädning, undan med det gamla skräpet. När allting vaknar till liv igen efter vår långa, gråa vinter.

Välkommen vår!