Silvertejp?

Nej, allting går verkligen inte att laga med silvertejp. Det finns uppenbarligen gränser för silvertejpens förträfflighet.

Tiljans skor gick att laga med silvertejp. Vårt första växthus hade säkert mått bra åtminstone ett tag till med silvertejp. Silvertejp har till och med en egen Facebooksida. Just nu undrar Trollpappan om hans rakapparat månne går att laga med silvertejp? Troligen inte men silvertejp ÄR användbart till både det ena och det andra.

Men ett flygplan ska man nog inte laga med silvertejp. Ryanair försökte. Det gick inte så bra. Flygplanet fick ge upp och vända tillbaka igen. Just denna lilla episod får mig att komma ihåg en flygresa från Johannesburg i Sydafrika sommaren 1982. Vi var på väg hem efter en månads resa i detta mäktiga land. Trötta och fulla av intryck. När alla kommit igenom alla pass- och visumkontroller och satt sig tillrätta i den stora jumbojeten så hände något när de skulle dra bort en av de stora trapporna. Någonting på en av flygplanets dörrar gick sönder. En hel del funderingar och diverse män av olika dignitet samlades runt dörren. Till slut kom en liten tekniker med en gigantisk silvertejpsrulle i handen. Han tejpade ihop dörren på insidan. Kändes inte helt bekvämt. Trasigt flygplan – silvertejp? Trollpappan menade att om personalen vågade flyga så borde nog vi våga det också… Vad var alternativet? Kliva av i Johannesburg, utan visum och annan flygbiljett hem? Hur som – vi kom hem helskinnade till ett Sverige i värmebölja, efter ett antal timmars förseningar här och där. Men silvertejp??

Tippen

Ikväll har vi kört en vända till tippen. Eller rättare sagt, återvinningscentralen, som i vår lilla stad heter Sandladan. På det hyrda släpet fanns både ett och annat som blivit över med åren. De sista resterna av det söndertrasade gamla växthuset, den havererade torkvindan, diverse gamla teckningar och skolpapper som trollungarna sorterat ut när de röjde i sina minneshögar i början av sommaren, packmaterialet till det nya växthuset, några utslitna trädgårdsstolar som jag lagat femtielva gånger.

Och så en gammal svartvit TV. Inköpt av trollungarnas farfar för 100:- på en loppis för många år sedan. Vi har haft den som köksTV länge, trodde att den skulle få utgå när det blev digitalTV, men bilden blev bättre än någonsin. Fortfarande svart-vit, javisst! Men om man bara lät bli att kolla på fotboll och liknande så var det okej. Faktiskt lite kult! Ett antal digitalboxrar har den förbrukat. Men nu var det dags. Den fyller helt enkelt inte längre sin funktion. Eftersom den inte längre hade någon användbar digitalboxer längre, så får den helt enkelt vandra vidare. Vi får helt enkelt följa med i utvecklingen. Gammal svartvit kult-TV som knappt har några kanaler och definitivt inte går att koppla ihop med datorn. Det blev faktiskt bara ytterligare en teknisk dammsamlare.

Så farväl, trotjänare, men nu kunde vi inte längre hålla oss kvar i det förgångna. Bara för att. En pryl är faktiskt bara en pryl. Lite tomt är det. Och så småningom får vi fundera på vad vi vill ha istället. Om vi behöver något annat istället.  Men just den här gamla TVn har gjort sitt. Så bunden får man inte vara vid prylar så att man inte kan skiljas från dem när de inte längre fyller åtminstone fyller någon annan funktion än att samla damm och vara i vägen.

SJ – var god dröj…

Trollpappan har varit ute och åkt tåg i helgen. Han skulle till Karlstad på en begravning i släkten. Eftersom vi ihärdigt försöker klara oss med en bil i vår familj numera efter många år med STOR bil plus en bil till, så försöker vi åka kollektivt när det fungerar, inte minst på längre sträckor om vi inte kan fylla bilen och dessutom behöver bilen dit vi ska.

Att ta sig från södra delen av Västkusten till Värmland med tåg förutsätter ofta ett och annat tågbyte, inte minst om man inte har all världens framförhållning. Och ofta är man ju inte ute med 90 dagars marginal till just begravningar… Hur som, han hittade en biljett, med några lämpliga byten och skulle hinna fram i bra tid, för att kunna bli upplockad av sin bror, för vidare färd mot släktkyrkan utanför Karlstad. Första tågbytet gick galant. Men sedan, när det blev firma SJs tur, då gick det inte längre som på räls…. Han insåg efter en stund att han skulle missa nästa tågbyte. Efter lite tanketurer fram och tillbaka så fick han tag på sin bror, som justerade sin bilfärd från ostkusten. Pga att firma SJ hade svårt att hålla sin planerade tid fick dessutom tåget göra ett extra stopp på en lämplig station, förmodligen med ytterligare försening som följd. Resten av färden mot Karlstad genomfördes med firma Moruti, som då önskat att jag bloggar lite här om firma Morutis driftsäkerhet i relation till firma SJs.  Brödernas storasyster, släktens ålderkvinna, plockades upp på en annan station, planenligt, och de kom i god tid till begravningen.

Så här, Moruti, firma SJ klarar inte att leverera på utsatt tid, firma Moruti kan både leverera OCH anpassa sig till förutsättningarna. Tack!

Hemresan med bl a SJ gick bättre och på lördagkvällen kunde vi så hämta upp Trollpappan på stationen, efter ett dygns träff med syskon och kusiner. Och envisa som vi är, vi kommer nog även fortsättningsvis att försöka använda oss av kollektivtrafik lite då och då. Det måste fungera! Men tyvärr kanske vi får fundera när det finns fasta tider att passa, trist men ibland får man gilla läget. SJ är inte speciellt driftsäkert.

Okunskap eller dumhet?

Återigen har en person med makt uttalat sig efter att begått en blunder, ”det hade jag ingen aning om” . Vi har hört det förut. Bara med lite olika ordval från gång till gång. Rimlighetsbedömning? Ska en så viktig person verkligen behöva bry sin viktiga hjärna med sådana futiliteter?

Om jag, vanlig vardagsmänniska, skulle förhålla mig till omvärlden så, skulle ett ”det hade jag ingen aning om” aldrig accepteras. Och om jag i min profession skulle uttala mig på det viset, att jag inte har koll på de regelverk som berör mig, får jag nog stå till svars för det.

Det här handlar inte om partifärg utan en maktfullkomlighet. Tillräckligt långt upp i systemet så står man över de villkor som gäller för vanliga människor. Eller? Usch!

Maktfullkomlighet är det värsta jag vet!!!

Vatten

Genom Uppsala rinner Fyrisån, livsnerven. När jag var yngre var inte Fyrisån så lockande. Skräpig, smutsig? allmänt otrevlig. Han som sedan blev min svåger dök rakt ner i ån vid något tillfälle, men det var mest för att imponera på några tjejer.  I övrigt var ån något man tog sig över när man behövde till andra sidan. Möjligen att åka skridskor på någon enstaka idrottslektion, om ån frös tillräckligt mycket vid rätt tillfällen.

Idag är det ett i huvudsak vackert vattendrag som delar Uppsala i två halvor, men det finns många broar över. Längs Fyrisåns kanter kan man promenera, men också slå sig ner på någon brygga eller stenbänk för att fundera över livet eller ta sig en liten picknick eller så. På Valborgsmässoafton fylls ån av diverse mer eller mindre flytfärdiga farkoster, för att ta sig ner till kvarnfallet i någorlunda skick. Kvarnfallet som brusar friskt, om än inte så energiskt som havet.

Från Sankt Olofsbron in mot stan

Kvarnfallet, utan forsrännande studenter, en vanlig höstdag i oktober

Blixten

I helgen har vi haft besök av en liten bilspecialist och hans delvis tandlösa storasyster. Mycket har kretsat kring en liten röd plastbil benämnd Blixten. Hade ingen aning om att vi ägde denna Blixten förrän denne lille man besökte oss i somras och då gjorde en fullständig inspektion och genomgång av vår något avslumrade bilpark. När han kom hit igår kommenderades bilarna fram, men ingen Blixten. Efter en stund kunde någon storkusin hitta Blixten på en hylla i uthuset. Förmodligen på väg ner i billådan efter förra besöket. Nöjd bilspecialist. Under eftermiddagen försvann Blixten igen. Det var okej, man kan leka med andra bilar en stund också. Till slut var dock balansen i tillvaron åter när det visade sig att Blixten var parkerad i ett av långtradarnas släp, den som fortfarande har båda luckorna kvar… Inatt har Blixten sovit mellan stor och liten pojke i husets pojkrum. Efter en långdragen frukost är Blixten nu åter förd, nu av bilspecialisten själv, till vila i billådan för att där vegetera inför nästa besök av vår lille bilspecialist. Och mina stora barn som meddelat att vi kunde slänga bilarna, för de har lekt färdigt med dem… jojo, ibland kan de behövas igen.

Havet!

Sommaren är nog inte riktigt slut än. Havet är fortfarande varmt, ja eller iallafall helt okej, nästan 19°. Jag har gått en lång promenad i vattenbrynet längs Skrea strand, suveränt skönt. Så här års finns det ju dessutom gott om plats vid havet eftersom de flesta sommargästerna åkt hem. Havets lugna brusande när vågorna slår in mot stranden är så oerhört rogivande.

Så här års tar de inte bort tång, men om man väljer att gå i vattenbrynet istället för uppe i sanden så märker man inte av det heller eftersom det blåst så mycket de senaste dagarna att de värsta tånghögarna ligger längre in… Och det finns ju de som menar att tång är nyttigt också. Men just den här tången skulle jag inte vilja vältra mig i.

Havet – en obändig naturkraft, men också hälsokälla!

Sommarmorgon

Aldrig är man nöjd, eller? Jag hade sett fram emot min lediga dag, den första på länge om man räknar bort helgerna, som ofta är inmutade. Vi skulle kasta oss in i något städprojekt – jag och döttrarna. Och så skiner solen från klarblå himmel och det bara skriker UT OCH NJUT AV SOLEN! Vi som har havet så nära och allt. Det är bara att tänka om. Packa en strandväska och ta sikte mot havet. Alltid finns det någon bok som borde läsas. Och något sudoku att lösa… Kanske kan vi hinna med något litet städprojekt också. Men litet snopet är det allt.

Här kan man äta en utmärkt sommarfrukost!

Åter på banan…

Har varit borta från bloggvärlden ett (bra) tag. Orken räckte inte till… Men nu gör jag ett ryck igen. Bloggen är ju ett sätt att bli av med lite tankar och infall, men kanske också en möjlighet att få lite respons. Eftersom jag själv gärna läser bloggar, inte minst av andra med liknande erfarenheter, så får jag ge mitt strå till stacken. Men i första hand – ett sätt för mig att sortera intryck, tankar, känslor. Större än så är inte ambitionen.
Så ni som eventuellt läser, välkommen hit! Vill du kommentera så känn dig fri.

Och?

Denna utsmyckning finns på den sprillans nya järnvägsstationen i Falkenberg. Undrar mycket vad konstnären vill säga med den. Falkenberg har en tradition av konstverk mitt i verkligheten genom fler år av Sculptura-utställningar som fortfarande lämnar spår i staden. De har orsakat både rabalder och funderingar, men är en del av vår vardagstillvaro. Men denna blir jag inte klok på. Ett gammalt minne som glider upp till ytan är det om kråkorna i Tierp, de som flyger upponer för att inte behöva se eländet (om någon undrar var Tierp ligger så är det en liten ort i norra Uppland).  Jag tror att Totte Wallin (musiker på typ 70-talet) sjöng om kråkorna i Tierp, det var iallafall så jag hörde om det.  När min mamma flyttade till Tierp i början av 80-talet skojade vi om denna lilla ort och för att visualisera detta fenomen lät vi Snobbens ”kråka” Woodstock” (??) hänga upp och ner i kökslampan ett tag. Det finns nog kort på det, men inte i digitalt format utan i någon låda undanstoppad någonstans.

Men inte är det väl kråkorna i Tierp som konstnären här velat påminna oss om. Eller ska vi tolka det som att Falkenberg är så eländigt att till och med pingvinerna flyger upp och ner här för att slippa se oss? Skulle vara trevligt om denna konstnär kunde ge oss någon liten fingervisning om vad han/hon tänkt och ännu mer de som valt att placera just den som ett av mycket få utsmyckningar på den nya järnvägsstationen ( i väntsalen för södergående tåg).