Maria-dag

Idag har Maria namnsdag. Jag heter Maria, också. Och mina döttrar heter alla Maria, också. Många av mina vänner heter Maria.

Så grattis alla Maria på denna vår Maria-dag!

Maria, namnet bland namn. Maria, kvinna bland kvinnor.

Maria i Uppsala Domkyrka, närbild

Bilförar-vett

Ibland är jag så fascinerad över vissa bilförares totala brist på respekt och vett när det gäller att samspela i trafiken med personer som har en övningskörningsskylt på bilen. Hur man kör om och skapar rent livsfarliga situationer. Ligger demonstrativt nära. Det är som om övningskörningsskylten lockar fram det allra sämsta beteendet hos en del. Samtidigt som vettet verkar försvinna fullständigt. Om någon fått motorstopp i en korsning, i samband med en vänstersväng och håller på att starta bilen igen – hur smart är det då att köra om på vänstersidan? Uppenbar risk att man blir påkörd rakt i sidan? Förutom att det stressar enormt. Och alla som vräker sig om, trots mötande trafik och total brist på sikt, förutsätter att den bil som blir omkörd måste tvärnita för att släppa in så att det inte blir en kollision strax framför…  Och borde man inte som bilförare föregå med åtminstone lite gott föredöme och visa framtidens bilförare hur man bör uppföra sig i trafiken?

Usch, hänsynslösa bilister är det VÄRRSSTTA jag vet!!

Trollmormor Eva

För 27 år sedan igår dog trollmormor Eva. Efter tappra försök att utmana livet tog sjukdom och död över. Hon hade alldeles nyligen blivit mormor för första gången. De sista promenaderna gick med barnvagnen ut till sköterskeburen på avdelningen för att visa upp barnbarnet. Sen ringde hon på klockan så att de fick komma in och beundra underverket istället när orken inte längre räckte och behövdes till annat. I hennes väskor och kassar, det som vi sedan bar hem, fanns diverse stickade babykläder. Att dö mitt i livet. Och med en allldeles ny liten människa blev det så oerhört tydligt att sorg och glädje gick hand i hand.

27 år och jag kan fortfarande sakna. Att ha någon som morsar just mig, möjligheten att lära känna henne som vuxen, som mormor till våra trollungar, någon (hon var läkare själv) att skicka ut när sjukvården satt sig på oss om dotterns kroniska sjukdom. Vi går till graven ibland. Men just där är inte saknaden som störst. Det är bara en plats, en sten, lite grus, en torftig jordremsa att plantera i. Jag kan sakna när jag i somras var med yngste trollungen på Teatervinden. Hon älskade fantasi. Jag tror att hon verkligen hade uppskattat att få se honom där. Jag kan sakna när vi köpte tyg till balklänning och studentklänning. Färg och tyg vi valde hade hon säkert jublat över. Jag kan sakna när vi firade förra årets student och vinkade ut henne i livet. Så stolt hon hade varit. I mycket gulnad studentmössa. Jag kan sakna när jag går genom gatorna i Uppsala med äldsta trolltösen, som just lärt sig sticka. De hade delat lusten till stickning. Jag kan sakna när jag besöker trollungen som bor i Stockholm. Så gärna hon hade kommit på besök till Rörstrandsgatan. Eller gått med och tagit en espresso på något mysigt ställe eller så. Jag kan sakna när jag lyssnar på äldste trollungen och hans funderingar över yrkeslivet. Han som ju ändå fick träffa henne, om än aldrig så kort. Jag kan sakna när jag njuter av musik och kulturupplevelser. Hon hade säkert gärna följt med både till Les Misérables och Carmen.

Jag får vara glad över att jag fick ha 24 år med henne. Och att vi har minnet kvar. Och det vi bär med oss varje dag. Inte minst glädjen till musik och kultur (det är där musikallusten kommer ifrån – trollungar), glädjen i hantverk som stickning och sömnad, glädjen till litteratur, glädjen till kvinnokraft, glädjen till kunskap, glädjen till humor, glädjen till att kunna stå på egna ben.

Trollungefrukost

Söndag morgon – eller kanske snarare förmiddag om man ska vara mer korrekt. Två trollungar har just avslutat sin frukost. Den tredje och yngste har inte kommit upp än. Strax kommer någon att väcka honom, så att han inte sover bort sista dan på sportlovet helt och hållet. Och den fjärde trollungen ska strax hämtas vid tåget. Han har önskat lunch, inte frukost, innan han ska iväg och jobba med lovsångsbandet. Trollpappan jobbar. Just nu är det söndagsmorgonlugnt här. Själv hoppas jag att dagen även kommer att innebära en lång solskenspromenad längs havet. Solen skiner från en klarblå himmel. Det luktar vår ute, även om inte så mycket vaknat till liv i marken än. Den mesta snön har smält undan.  Jag har köpt de första fröpåsarna och ska se om jag hinner få ner dem i jord nu i början av veckan. Basilika, solrosor och stockrosor tänkte jag. Och bara nattemperaturen håller sig över noll någorlunda så får allt olivträdet flytta ut igen.

Men för att inte dagen ska försvinna innan den ens har börjat så är det nu hög tid att jag tar mig an disk och förbereder lunch till den store trollungen samtidigt som jag gör förbereder lite att äta ikväll, när alla jobbat klart idag. Så kanske det blir lite mer tid för promenad, långfika och tid att njuta av att vi är rätt så många hemma.

Blogg-tyst?

Den senaste veckan har jag inte bloggat så mycket som jag brukar. Jag har helt enkelt inte hunnit. Eller prioriterat, beroende på hur man ser det. Ny dator, sportlov, andra kvällsaktiviteter, stora trollungar hemma… Ibland räcker tillvaron helt enkelt inte till allt jag vill. Nu kanske någon tycker att det beror på att jag inte har något att skriva om heller. Må det. Idéer och upplägg är det inte alls slut på. Utan bara det att tid används på olika sätt. I tre dagar stod min nya dator innan jag till slut kände att jag hann packa upp den OCH njuta av det samtidigt. Den är så fin.

Vi har också gått in i fastan. Tiden fram till påsk. En tid att traditionellt avstå från något. I år är det visst lite inne att avstå Facebook till exempel. Varför just FB skulle vara bra att avstå från framgår inte riktigt. FB är inte alls nödvändigt. Tar möjligen lite tid. Eller att FB skulle vara en syndig sysselsättning och därför något att avstå från under fastan. Tror inte det heller. Inte alls. FB, internet, bloggar etc är inte mer syndigt än något annat. Det blir helt enkelt vad man gör det till. Dessutom är budskapet tydligt. Du ska inte avstå från något för att det ska synas inför andra. När tagelskjortans syfte är att visa upp hur duktig jag är som avstår, då får ju fastan ett annat syfte. Att visa hur duktig jag är på bekostnad av andra.

Så min partiella tystnad här har inte alls med fasta att göra. Helt enkelt bara vardagspusslet. Men jag kommer igen. Och vad och om jag avstår från något under fastan är en fråga mellan mig och Gud. Ingenting att skylta med.

I-landsutmaning?

Jag håller på att byta dator. Efter att ha använt PC i många år och dessutom samma bärbara trotjänare i fem år ska jag nu ge mig in i Macvärlden. Ett fullt medvetet val, men jag inser att det kommer att ta ett tag innan varje tangent och rörelse sitter i ryggmärgen. Jag vet att det kommer att kännas likadant med denna nya dator om ett tag, men först måste fingrarna lära sig hitta rätt. Övning ger färdighet – så är det. Men vägen dit kommer att vara en utmaning om än av lyxkaraktär.

När jag bytte mobiltelefon från att ha levt med SonyEriksson i ett antal år till en smartphone så tog det också ett tag innan jag fick flyt. Nu har jag det, oftast… Det gäller helt enkelt att kämpa på tills det sitter där. I varje rörelse, i fingrarna.  Om ett tag kommer jag att känna mig helt hemtam med Macen, som om jag aldrig använt något annat. Det handlar bara om att ha tålamod på vägen dit. Tills dess får jag boa in mig lite lagom i den nya så att jag kan hitta det jag använder mest lätt och smidigt. Kanske till och med skriva nästa blogginlägg från den?

Lära om och lära nytt! Tills fingrarna dansar lika snabbt i en Macdans som på min gamla slitna trotjänande PC.

 

Grattis store lille trollprins!

Så här på vårvintern duggar födelsedagarna i trollfamiljen rätt så tätt. Nu är det dax för vår allra yngste att ta ytterligare ett kliv uppåt på ålderstrappan. Från femton till sexton. Högstadiets slut närmar sig med stormsteg. Vi kan ana att det kommer att finnas en tid efter de värsta tonårsåren. Vår yngste hittar sin egen väg i livet. Dans är hans passion, men även teater ingår numera i det han ägnar sig åt. Vårt allrum förvandlas ofta till en danssal. Tur att vi satsade på stora fönster. När det är mörkt ute kan de fungera som speglar. Han är duktig på att umgås med småkusiner och andra mindre människor men är också bra på att vara en redig soffpotatis. I somras sjöng han i de Hjältemodiga så tårarna rann på oss annars så härdade föräldrar. Och Lilla Gubbens dans roade oss alla!

Du vår yngste trollunge – vi gläds över att vi har förmånen att få uppleva dig och följa dig en bit på väg ut i livet.

Grattis trollunge på 16-årsdagen!

Kroppen minns

Tidigare ikväll var jag på första Friskispasset på ett par år. Logistik, tid, prioriteringar och vardagsverklighet har inte riktigt varit i fas. Men nu var det dax! Jag trodde att jag skulle få börja alldeles från början. Att allt var som bortblåst. Glömt. Förgäves. Men efter några minuter så upptäckte jag att kroppen mindes det som hjärnan glömt bort. Om jag inte tänkte så mycket på vad jag gjorde så kunde jag hitta ett flyt i rörelserna. Och jag har rätt så dålig koordination. Behöver göra rörelser om och om igen för att de ska flyta. Framförallt om både armar och ben ska röra sig samtidigt. Nu bara fanns det där. Inte hela tiden förstås och framförallt inte när jag försökte tänka på vad jag gjorde.

Så kul! Det blev genast en extra sporre till att boka upp nästa Friskispass fort! Ser fram emot en ny vår!

Kärlekens lov

En av söndagens texter är Kärlekens lov. Om det allra mest centrala. Just denna söndag valde vi som dopsöndag för vår äldste trollunge. Det blev inte så eftersom hans trollmormor dog dagen efter så vi var hos henne. Men istället döptes en av våra andra trollungar denna söndag sju år senare. För tjugo år sedan i dag.

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det ska tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå.

……..

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Dessa ord skriver Paulus till de kristna i Korinth. Första Korinthierbrevet, kap 13. Om Guds kärlek till människorna. Han visar på den fullständiga, totala kärleken. Kärleken som övervinner allting.

Vår jordiska, mänskliga kärlek är en spegling av denna gudomliga kärlek. Kan vi älska någon så förutsättningslöst som Gud älskar oss? Vi kan iallafall sträva efter att försöka nå och förstå kärlekens centrum.

Kärlekens lov blir en form av begreppsanalys. Vad är kärlek? Varför kärlek? Vad är definitivt inte kärlek? Vad är nästan men inte riktigt kärlek? Det finns gott om andra känslor människor emellan. Som handlar om kärlek, men kanske inte fullt ut. Och sedan finns vänskap, makt, passion, besatthet, åtrå, behov av närhet och trygget.

Carmen sjunger om kärlek:

Kärlek låter sig aldrig tvinga,
som himlens fågel är den fri.
Inget kan den till lydnad bringa
nej, utan band vill den förbli.

Men när hon sedan fortsätter handlar det mer om passion, men också makt. Hennes kärlek går inte att fånga, den är fri. Men att vara älskad av Carmen, då blir känslan nattsvart och farlig. Makt!

Jag avslutar med några strofer från en sång som sjöngs på vårt bröllop, men också Trollmormors begravning:

Om än änglars språk jag talte men ej kärlek ägde.

Blott en ljudande cymbal jag vore.

Blott en malm som klingar.

Helig kärlek är Guds lag.

Kärlek har hans välbehag.

Sjung, min själ, Guds kärlek sjung och dig lyft mot höjden.

…..

Men består i evighet, Tron och hoppet, kärlekten.

Dessa tre, men störst bland dem, är den helga kärlek.

Erik Erling hade säkerligen den gudomliga kärleken i tanke när han skrev detta. Låt oss inte stanna vid detta. Vi lever livet här och nu. Kärlek! Kärlek i vardagen. Människor emellan. Låt Guds kärlek till oss bli en förebild. Kärlekens lov – den förutsättningslösa, centrala kärleken. Den som övervinner allt. Den som inte kräver och begränsar. Kärleken är!

Och sist, kanske den svåraste biten, åtminstone för mig – Älska dig själv, för du är värd det. Men det får bli en annan historia…

Olika perspektiv

För många är melodifestivaler och liknande evenemang inte helt politiskt korrekt att titta på. En del tycks uppleva det som en sämre sorts kultur helt enkelt. Nu tänker jag inte ha några synpunkter på det just här. Det finns så många andra proffstryckare som har det, så det räcker gott så. Likaså är det vad trollungarna blivit matade med under sina år på gymnasieskolans estetprogram. Tyvärr. Och lite lustigt, för går man vidare till en högre musikalisk utbildningsnivå har man till och med en egen melodifestival. Äldste trollungen var med och vann där ett år.

Nej, istället tänker jag bjuda på ett litet perspektiv på melodifestival från en snart 10-årig guddotters perspektiv. Jo, de hade varit och tittat i Göteborg förra helgen. Hon hade haft sin finaste glittertröja på sig. Bäst var Ulrik Munter, utan tvekan. Hon tycker att han ska vinna Sveriges uttagning. Och det kan hända att hon tänker sitta uppe och titta då när alla länderna tävlar, fast det blir sent. Hur som, hon röstade tre gånger på Ulrik Munter, kanske fyra. Smart tjej, hon fixade så att båda föräldrarna röstade minst en gång var. Och så röstade de på David Lindgren en gång också. Men hennes bonuskusiner, de hade röstat 20 gånger på Ulrik Munter och de har sett honom på riktigt. Med en nioårings perspektiv är Ulrik Munter bäst! Om David Lindgren, som ju vi här tyckte var fascinerande bra, hade hon annars inte mycket att säga. Det räckte alldeles bra med att tycka att Ulrik Munter är bäst.

Och som man ju kan förstå av detta lilla tankeutbyte, kan man dra slutsatsen att även vi haft viss koll på förra veckans omgång, även om vi inte såg precis alla inslag. Men David Lindgren vill jag se igen. Och jag får väl lyssna någon gång på Ulrik Munter så att jag kan utbyta en och annan tanke med guddottern om vilken artist som slår allra högst när man ska fylla tio år om några månader.

Fast ikväll är det Max Raabe som ljuder ur TVn. Än så länge. Tills jag tar mitt sticke och sätter mig i TVsoffan framför Bodyguard och Whitney Houston. Nostalgitripp! Men framförallt en magiskt suverän röst!