Ännu flera Uppsalavantar

Nu har jag stickat färdigt nästa par Uppsalavantar. Blå denna gång. De första två paren, röda, fina, är borta. Någonstans längs tågets väg mot Skåne och Danmark har de hamnat. Dessa får jag bara se till att hålla i ordentligt. Nu får det helt enkelt vara nog med slarv. På tåget hem idag satt jag och höll i mina vantar hela vägen. Men jag måste nog hitta en annan strategi. Det blir lite bökigt i längden att plocka upp tågkort, bläddra i någon tidning eller hantera telefon & Ipod med vantar på.

Hur som – det är faktiskt fortfarande roligt att sticka dessa finaste vantar. Jag tänker att jag ska sticka ett par röda till – också. Sedan får det nog bli lite paus i vantstickandet så att jag kan sticka lite andra saker också. För nu när jag börjat sticka igen kan jag nog inte sluta. Handkraft!

Titta på vantarna – ser ni kajorna som flyger runt domkyrkotornen? Och det fina rosettfönstret? Mina finaste, finaste vantar!

Dödlig

I dagarna, för över trettio år sedan, dog en ung man efter en tids sjukdom. Några år innan gick vi i samma gymnasieklass. Vi stod alla på tröskeln till vuxenlivet. Och så kom en dödlig sjukdom, utmanade och vann över livet, utan att egentligen ge någon sportslig chans. Kvar fanns familj och vänner. På begravningen, fredagen den 13 februari klockan 13 var kyrkan fylld till bristningsgränsen. Många av oss kämpade febrilt med att förstå. Hur kan döden ta någon som precis på väg ut i livet? Vi som var var så unga. För visst är man odödlig när man är ung? Livet är evigt? Vår tilltro till ungdomens livskraft fick sig en rejäl törn. Det enda vi vet är faktiskt livet här och nu. Mer vet vi inte. Kanske läge att vara rädd om det?

På sommaren efter, innan vi knappt hunnit förstå (fast kan man förstå att någon måste dö typ 20 år gammal?) fick vi veta att ytterligare en av våra klasskamrater dött i en större trafikolycka. Tillsammans med sin fästmö. Men livet då? Vi som var så unga och skulle leva i evighet?

Vi hade inga mer klassåterträffar efter den sommaren. Det blev liksom inte av. Förrän vi träffades 30 år efter studenten. Tyst minut för dem som inte längre fanns kvar. Skaran döda hade nu utökats med ytterligare en av killarna i klassen. Fast när man är runt femtio är det ju inte fullt lika onormalt. Och vi hade ju redan insett att som människa är vi dödliga. Men visst fattades de. Och många minnen blev det när vi ägnade en stor del av kvällen åt att frossa i fotopärmar och diabilder.

Liv och död. Så nära. Inte så att vi ska gå och vara rädda för att dö varenda minut. Men det jag bar med mig från åren efter studenten var den tunga insikten om att som människa är och förblir jag dödlig. Det liv jag har att förvalta borde jag vara rädd om. Här och nu. Sedan är det väl inte alltid så lätt att leva upp till det. Men den tvärsäkra känslan av att vara ung och odödlig, omnipotent, den kommer aldrig tillbaka. Livet här och nu!