Gott nytt år alla vänner!

Snart, snart är det 2012. Året 2011 sparas undan till historien. Och vi tar sikte mot året som kommer.

För ett år sedan skrev jag om 2010, som ett år av ”samma”. Detta året har inte varit ett sådant år, utan varit klart mer turbulent. Grundstenen är fortfarande stabil, men det har helt enkelt varit ett händelserikt år, lite här och där.

I januari förlovade sig vår äldsta trolldotter. Lycka! Någon vecka efteråt passerade jag så livets mittstolpe, när jag fyllde 50. Detta firades i flera omgångar, med final i fest för familj och vänner. Våren fortsatte i hög hastighet och kulminerade runt nästa trollunges student. Ungefär samtidigt fick jag besked om att jag fick en fast anställning i kommunen. Hur det nu är så är det bekvämare att vara tillsvidareanställd än vikarie när man som kvinna inte längre är så helt ung och attraktiv på arbetsmarknaden. Krass verklighet. I juni for vi så, trollpappan och jag, till Panicale för att fira att vi varit gifta i 30 år. Några dagars vila och återhämtning inför en hektisk sommar. Under sommaren lärde vi alla, mer eller mindre, känna teaterns värld, genom vår yngste trollunge. Spännande och lärorikt! Detta innebar ju också att lära känna nya människor, samtidigt som jag återupptagit kontakt med en del vänner sedan länge tillbaka. Mysigt! När hösten kom var vi bara en liten ”normalstor” familj kvar hemma. Våra två äldsta trollungar har blivit färdiga med sina utbildningar under året och tagit steget ut i vuxenyrkeslivet. För den yngste har dansen tagit fart, vid sidan av teatern. Ännu en trollunge har under hösten provat ut studentmössa och börjat planera studentklänning. Nu har vi varit återsamlade för några dagars julfirande i trollfamiljen, innan det är dax att ta sikte mot 2012 och nya äventyr.

Något som gjort 2011 lite speciellt har varit att vi mött svår sjukdom, död och begravning, både i vår absoluta närhet och bland vänner. Så även om just vår trollfamilj är intakt så har året kostat på. Allt från påminnelsen om att vi alla är dödliga, att livet är en gåva vi har liksom lite till låns, som erfarenheten av att hamna längst ut på släktgrenen. Sin kulmen  nådde året under sommaren. När vi först lyssnade till De hjältemodiga på orgel vid en 15-årings begravning, för att senare samma dag lyssna till en annan 15-åring sjunga en solostrof i De hjältemodiga på Teatervindens premiär. När trollfamiljens morfar dog efter en lång tids sjukdom, omgiven av barn och barnbarn, omslöts vi av gamla vänner men även nyfunna i en teaterglänta där liv och död, verklighet och fantasi, gick hand i hand.

Så nu ser vi fram emot ett nytt år! 2012!

Gott nytt år, alla vänner!

Melodikryss

På lördagmorgnar löser vi ofta och gärna melodikryss. Det är inte så ovanligt att även trollungarna kommer upp och deltar åtminstone lite sporadiskt. Men idag har vi förmånen att få vara tre generationer runt melodikrysset, eftersom även vår bonusmormor är här. Det var hon som invigde mig i melodikryssets nöjen för nästan evigheter sedan. Långt innan vi blev en trollfamilj (fast just jag var väl en trollunge då). Hon ska vidare till nästa västkustfamilj om en stund, men vi kom tidigt överens om att det inte på något sätt gick att åka tidigare än att vi hann lösa melodikrysset färdigt först!

Och nu är det ju så att för att lösa det ultimata melodikrysset så är det allra som bäst att vara flera, och gärna med olika ålder och musiksmak. Då klarar man både Pink Floyd, Edith Piaf och Sara Varga utan att ens anstränga sig. För att inte tala om Adele…

Änglar

Hemma hos oss har vi gott om änglar så här års. Överallt. En och annan blir kvar även hela året, när någon glömmer eller missar att plocka undan änglarna, när allt annat juligt åker upp på vinden igen. I granen har det alltid hängt änglar. De åren vi haft en mer hemslöjdsinspirerad gran dominerade halmänglar och andra röda änglar. Nu har vi sedan ett antal år en glittrig gran och då är många av änglarna vita, guldiga och glittriga. Just denna julen har dessutom de röda fått flytta ut till växthuset, för att sprida lite julkänsla där, tillsammans med olivträd och citronträd. Visst har vi en och annan tomte så här års, men det står också grupper av änglar lite här och var. Så står det lite spelande änglar på pianot. Och några andra trinda soliga på en byrå. Vi är nog helt enkelt lite änglatokiga och värst blir det så här i juletider. Dessutom kan alltid änglarnas skara utökas med någon ny, fin ängel. Nu när inte längre trollungarna kommer hem med så många änglar från pyssel i dagis & skola. Men vi har gjort en och annan pepparkakeängel iallafall.

Och jag glömde ju nästan några av våra helårsänglar. Terrakottaängeln från Orvieto, som hänger vid ytterdörren. Träängeln David som hängt på vår vägg och överlevt en och annan flytt under sina år. Mormorsängeln som tappat en vinge.

Visst finns det änglar!

Terracotta-Maria

På väggen till vårt röda hus har vi hängt upp några terrakottatavlor, som vi släpat hem från Italien. Egentligen hade jag ju velat ha en stor, fyrkantig terrakottatavla med Jesusbarnet, Maria&Josef, lite änglar och lamm och så. Och allra helst ska den ju sitta inmurad i husväggen. Funkar inte så bra när man bor i trähus som vi. Men sen är det också så att de inte är så överdrivet billiga och så väger de en del också. Inte helt enkla att ta med hem från Italien. Men istället hittade vi denna oval med Jesusbarnet och Maria. En vanlig dag hänger den på vår husvägg, vid altandörren vid matplatsen, ut mot vår lilla gata. För att välkomna besökare. Nu är det så att den inte är helt förtjust i alla slags vindar. Speciellt inte de som viner runt husknuten och liksom tar sats. Då skälver den till. Så för att den inte ska ramla ner och gå i kras får den vila inne såna här ovädersdagar. Och då kan jag ju titta lite närmare på den.

Men om det nu är så att den kommer att ramla ner och gå i kras någon ovädersnatt så får jag väl ändå fundera på hur jag ska kunna fixa en sådan större, fyrkantig, med extra allt på. Och på något sätt borde den ju gå att förankra även om vårt hus inte är ett italiensk murat hus, någonstans i Umbrien. Men just nu gläds vi åt denna finna terracotta-Maria, som just nu vilar på bordet framför Betlehemskrubban, i väntan på att vinden ska lugna ner sig lite.

Storfamilj & jul

Så är vi samlade igen, hela trollfamiljen, för några jullovsdagar. Vi som under hösten börjat sakta vänja oss vid att bara vara fyra personer hemma, är nu åter i gamla vanor, med trollungar överallt i huset. Och till skillnad från när de flesta bodde här på heltid och därmed hade varsin egen säng, eget rum och egen dörr att stänga om sig, så är nu gränserna mer flytande. Diskmaskinen får verkligen visa färg, den får sällan vila. Skohyllan svämmar över. Kylskåpet som bågnade före jul är nu ekande tomt. Diskussionerna och skratten väller fram. Det står sängar (mer eller mindre obäddade) och väskor överallt. Viss kö till dusch behöver ibland upprättas.

Några tillbringar dagarna som soff- eller fåtöljdekorationer. Lite promenad har det blivit, men vädret har inte helt varit i fas med oss. Andra av oss försöker skriva på uppsatser eller andra inlämningsuppgifter. Köksbordet är mer till för datorer och böcker än mattallrikar. En och annan stickning tas fram. Husets nätverk protesterar lite emellanåt, när alltför många försöker vara aktiva samtidigt. Hela trollfamiljen fångades på ett foto, ute i det korta dagsljuset framför finaste växthuset. Gårdagskvällen slutade med spelhåla. En av trollungarnas nya julklapp, ett sällskapsspel, invigdes. Tävlingsinstinkten väcktes hos de flesta. Skumtomtelådan är definitivt tom.

Imorgon bitti börjar vi åter skingras igen. De tre äldsta trollungarna återvänder till sina egna hemma. Men som tur är så stannar en av trollungarna ett litet tag till. Hon som är här hemma och hälsar på för första gången sedan hon flyttade ut på egen hand i livet i början av hösten. Så då hinner vi få lite mer tid när lugnet lagt sig. Att hinna se på film och sticka. Lösa en och annan världsgåta. Liten tur till Malmö & Les Miserabes. Innan trollungen återvänder till sin studenttillvaro och vardagen återkommer för den lilla trollfamiljen.

Glasögon-ångest

Idag har jag varit hos optikern och kollat in nya glasögon. Nu är det så att mina ögon hela tiden förändras. Det verkar inte som om de förstår att det är meningen att synen ska sluta försämras när man blir vuxen, utan jag behöver med jämna mellanrum nya starkare glas. Bara att gilla läget. Så därför måste jag byta ut glasen någon gång emellanåt. Typ när det blir för svårt att läsa skyltar på stan eller så. Och det är det nu. Dessutom vill jag ju allra helst ha hunnit byta ut mina glasögon tills jag ska till Malmö och titta på Les Miserables om någon vecka. För att verkligen kunna se vad som händer på scenen. Jag vet ju att när jag väl bytt ut mina glasögon är det så oerhört läckert att se allting runtomkring så skarpt.

Men det är en hög tröskel att ta sig över innan jag ordnar med nya glasögon. Det är bökigt och motigt att gå till optikern och utstå synundersökningen. Ögonen får jobba hela tiden. Bäst si eller så? Vilka bokstäver kan jag läsa? Och är det bäst om det är lite skarpare eller lite mörkare? När jag väl är färdig med detta får jag veta att glasögonen absolut behöver bytas ut. Ja, rentav, att de borde bytts ut för ett tag sedan. De flesta andras ögon brukar lugna ner sig när de blir vuxna. Men tydligen har inte mina fattat det. Så då måste jag bli tittad och mätt i flera omgångar. Mitt stackars högeröga vill oftast inte utstå denna behandling utan börjar flaxa iväg lite. Högerögat är helt enkelt inte alltid så samarbetsvilligt. Jag vet det. Men det blir liksom mera tydligt där i optikerns rum. Sedan är det dags för nästa pärs. Nya bågar. Eftersom de gamla oftast är slitna och dessutom kommer att behövas som reservglasögon. Vet ni hur trist det är att prova bågar utan att samtidigt kunna ha sina vanliga glasögon på sig? Vilken färg? Tillräckligt stora för att få plats med de glas jag behöver? Och jag måste ha såna där ”näs-grejor” för att kunna ha glasögon precis där jag vill ha dem på näsan (beslut efter lång och envis kamp med ett antal optiker genom åren…) Diskreta eller mer läckra? Nu har jag ju kommit till det stadiet i livet att jag inser att dessa glasögon är den del av mig och då kan de gärna få sticka ut lite. Men hur mycket? Till slut har vi, jag och optikern lyckats plocka ihop en lagom provhög som jag fått med mig hem i ett fodral. Så nu kan trollpappan och alla trollungarna ägna kvällen åt att välja. Ska blir intressant. Men lila, svart och ceriserosa har jag valt bort. Det är liksom inte jag. Men ett par läckert gröna fick slinka ner i fodralet. Tillsammans med mer vanliga blå och något rött par.

När jag väl kommit så långt får jag med hem en liten lapp med ungefärliga prisalternativ. Inte så kul! Glasögon är inte på något sätt gratis. Speciellt inte när de behöver kunna bryta ordentligt och dessutom vara progressiva. Sen ska det dessutom bli en någorlunda stor titt-yta kvar i dem när de slipats klart. Gamla, konservativa mineralglas eller nyare, mer utvecklade plastglas? Ytterligare ett beslut som måste tas.

Imorgon återstår den sista pärsen. Att slutligt komma överens med optikern var på min näsa just jag vill ha mina glasögon och se till att de kommer att slipas rätt efter det. Så att även högerögat får jobba iallafall lite någon gång ibland.

Så om någon vecka, förhoppningsvis, kommer jag att kunna ge mig ut i tillvaron med nya, snygga glasögon och titta på ALLT som händer runtomkring mig. Läsa minsta lillaste skylt. Samtidigt som jag helt enkelt får glömma prislappen tills nästa gång det bara inte går att skjuta denna utmaning framför mig längre. Och om jag och optikern lyckats riktigt bra denna gång kanske jag till och med kommer att kunna läsa med båda ögonen, åtminstone lite då och då. Eller så får jag helt enkelt gilla läget och inse att högerögat är bättre på andra saker än att just fokusera på nära håll… Så länge det samarbetar annars så får jag väl vara nöjd ändå. Egentligen.

 

Annandag & storfamilj

Så har det återigen varit dax för vårt traditionella västkustska julkalas. Denna gången var det min bror med familj som stod för värdskapet. I år var alla familjerna representerade eftersom ostkustborna tog sig över till västkusten på juldagen, de också. Kul! Nu är det ju så att dessa annandagskalas inte längre är de små tillställningar som de var från början. Då var det vi tre syskon, som hamnat på västkusten av olika anledningar (läs kärleken).  Vi valde att träffas denna dag för att få lite familjegemenskap, när vi nu ändå bodde i samma om än annan del av landet. Några respektive och ett antal trollungar fick också vara med. Ett år följdes av flera och vartefter de yngre bildade familj har vi turats om att hålla i detta nu rätt så omfattande projekt. Och ibland kommer som sagt de som blivit kvar på ostkusten över hit och deltar de med. Eftersom nu vi andra inte valt att återvända till ostkusten utan trivs väl här vid västerhav.

Många är vi numera när vi träffas. Bara kusinskaran uppgår till 15 personer. I år var vi drygt 25 personer. Utmaning för en familj på normalt fyra personer. Det inser vi. Men samtidigt är det så oerhört roligt att vi kan fortsätta att träffas år från år. Vi som ju ändå växte upp som en så splittrad familj från början. Och där traditioner av släktkalas varit tämligen ovanliga. Framförallt inte gemensamma.

Så förhoppningsvis kommer dessa julsläktkalas på annandag jul fortsätta ett antal år framöver. Med varierat antal deltagare, beroende på familjesituation. Och om de nu unga vuxna fortsätter att komma, när de bildar familj, det återstår och se. Nästa år är det vår tur att ordna annandagskalaset. Jag ser redan fram emot detta!

Julträd

En av trollungarna har julpyntat i växthuset. Olivträdet och citronträdet har fått sällskap av en hel skara julänglar. Det var nog bara den slumrande kastanJen som inte hade fått någon allra så liten ängel hängande. Nu är nog alla nöjda. Julgran inne och juloliv i växthuset.

Julros

Julens vackraste blomma är julrosen. Knoppar som tränger sig upp. Vit, ren, enkel och tålig. Som julens budskap. Motvikt eller komplement mot den glittriga, praktfulla julen vi möts av överallt.

Inte så att jag inte vill ha vår härliga, varma, röda gemenskapsjul. Den behövs också. Det är bara det att ibland är det bra att påminnas om varför just vi firar jul.

Jul

En viktig del i våra jultraditioner är gudstjänsten i vår lilla kyrka på julaftons förmiddag. Där får vi uppleva julens budskap i ett julspel, som gestaltas med själ och hjärta. Detta är inte ett julspel som övats in noggrant, utan det genomförs varje år, med de resurser som står till buds. Viss framförhållning behövs, såtillvida att det behöver finnas kläder på plats och kantorn vet ungefär vilken änglakör hon har att spela till. En elbas vid namn Saffran behöver också tas med. Vill du läsa mer om just detta juldrama så klicka vidare på länken längst upp i texten. Där berättade jag utförligt i ett blogginlägg för några år sedan. Vise männen är samma trogna skara, och en herde har övertagit Josefs mantel. Årets Jesusbarn medförde en Maria. Och en av de äldre kyrkvärdarna anmälde sig som stolt herde! Någon trollunge tog dock den säkra vägen in för att undvika herdeuppdrag (de är ju barn till mig, så det kanske bara är så att en del ärvs vidare…) Änglakören ”is still going strong” men just i år fanns inte så många små vitklädda dansande änglar att tillgå av lite olika anledningar, så en änglatrollunge från änglakuren fick framföra ängelns budskap till herdarna på ängen.

Så vi har återigen fått vara delaktiga i julens budskap. Visst kan det vara fint med välregisserade och välinövade julspel också. Men detta är, återigen, ett så underbart sätt att få gestalta julen. Innan vi ger oss ut i verkligheten igen för att äta julmat, umgås, dela julklappar och för en del, köra julrallyt mellan släkten.

2011 års version av julens budskap i Herting. Änglakören fick inte plats i bild, dessutom stod de i motljus och det gillar inte min mobilkamera…