I många sammanhang och inte minst i de flesta skolor finns det regler. Ofta kallas de trivselregler eftersom ordningsregler låter så strängt. Duktiga vuxenvärlden formligen skriker efter ordentliga regler så att barn och unga vet hur det ska gå till. Och jag upplever det nog som att efterfrågan på regler har ökat i takt med curling-debatten och nanny-programmen i TV. Åter till ursprunget efter 70-80-talens mer fria uppfostran? Barn (och unga) ska lära sig att veta hut?
Några sådana typiska regler är och har varit ”inte-mössa/keps-inne”, ingen MP3spelare på lektionen, inte mobiltelefon, inte surfa på fel sidor, inte tugga tuggummi. Jag tänker inte ha någon direkt synpunkt på det vettiga i dessa regler här. Det finns så många andra som har det så det behövs nog inte. Bara den lilla reflektionen att det tyvärr ofta kryllar av INTE med tanke på att man gärna vill att det ska framstå som trivsamma regler. Och just INTE är ett svårt ord för många.
Ytterligare en utmaning på trivselreglernas himmel är när regler av typen så här gör vi/gör vi inte enbart gäller barn och unga trots att de formuleras gemensamt och i vi-form. Som när det råder generellt förbud mot mobiltelefoner i skolan (dvs när vi skriver att här har VI inte mobiltelefon under lektionstid) kan väl inte en lärare sitta och prata med sin fru eller smsa under lektionstid? När elever inte får komma försent till lektionerna men lärare kan komma insläntrande och oförberedda länge efter egentlig lektionsstart? I så fall är det ärligare att vara tydlig och klar med att reglerna bara ska gälla för vissa typ barn och unga men inte för andra typ vuxna. Men kom ihåg att barn gör som vuxna gör, inte som vuxna säger.
Frågan är sedan vad som händer om regler inte följs? Vem har rätt att döma ut straff? Och vad menas med att en regel inte följs? Tillsägelse, kvarsittning, brev hem till föräldrarna? Vi fick visst avdrag i ordningsbetyget i milda fall, i värsta fall religerades man åtminstone för någon vecka eller så. Just dom konsekvenserna eller straffen är inte så gångbara idag i de flesta sammanhang. Vi/vuxenvärlden vill ju så gärna ha åtgärder så att de unga ska förstå att brott inte lönar sig….
En annan mer aktuell variant är att det inte händer någonting. Möjligen att någon vuxen försöker säga till och andra förfasar sig. Möss/kepsförbud på skolan men hur ska man få en tjurig tonåring-to-be att ta av sig kepsen? Eller att det är förbud mot MP3-spelare på lektionerna men vissa lärare godkänner det ändå, åtminstone till vissa resursstarka och/eller verbala elever? Men hur ska vi få någon att förstå att en regel gäller ibland, för vissa eller i vissa sammanhang om vi faktiskt menar allvar?
Å andra sidan blir det inte bättre när straff mäts ut i affekt lite godtyckligt beroende på hur mycket någon sovit innan eller på något annat sätt varit humörpåverkad. Om regler och/eller konsekvenser ändras längs resans gång. Eller när det gäller olika regler och konsekvenser för olika barn. När straff och konsekvenser börjar användas som hot och i andra sammanhang än man kommit överens om. Då blir jag bara så ledsen i hjärtat.
EN sak har jag lärt mig i arbetet med människor i behov av stöd OCH som förälder till en hoper barn. Konsekvens är A och O. Säg ingenting du inte är beredd att stå för. (Och nu ska jag lägga in en brasklapp – undantag kan alltid behöva göras, men då ska det vara just UNDANTAG!). För hur ska man få ett barn att förstå att av tio regler får jag bryta mot tre, men de andra sju är inte okej att bryta emot. Eller hur ska jag få ett barn att förstå att jag faktiskt menar att det är förbjudet att ha mössa inne om ändå ALLA har det?
Jag tror att vi måste skärpa oss och inte formulera fler regler än vi är beredda att hantera. Någon klok sa en gång att just 5 ordningsregler kan vara ett rimligt riktmärke som är möjliga att efterleva. Kanske det. Det viktigaste är att de är tydliga, klara, konsekventa och rimliga. På samma sätt som konsekvenser och eventuella bestraffningar (gillar inte just det begreppet här, men…) ska vara konsekventa, rimliga och stå i proportion till ”brottet”. För övrigt är jag en stark vän av konsekvenspedagogik. Om du gör… så händer… därför att….
Vissa regler är lättare att förhålla sig till – och de reglerna går ofta att förklara och få den mest egensinnig människa att förstå. Att hoppa på isflak är inte okej för att det innebär fara. Att mobba någon är inte okej för det innebär att man gör någon annan människa mycket illa. Det inte de reglerna jag ondgör mig över här. Utan alla andra mer eller mindre logiska och moderna trivselregler vi håller oss med.
Konsekvens är nog ledordet här. Rimlig relation kan bli en liten side-kick.
Artister Spelar för Livet
Donera
