Gamla minnen

Sedan i söndags har jag möjlighet att lyssna på all slags musik via Spotify – än en gång Tack! Janne för att du gav mej en invite. Nu frossar jag i gamla minnen. Senast är sjuttitalsmusikalen Godspell. Tyvärr har jag inte hittat den svenska versionen varken på spotify eller på youtube, men det finns fler engelska versioner som är suveräna de också.

Här får ni ett litet smakprov – den som vill lyssna mer får bege sig själv till youtube eller spotify…

Så mycket minnen det för med sig. Ljudminnen sitter djupt. Det känns så oerhört välbekant, varje strof och harmoni. Bara att följa med. Men stackars familjen undrar vad jag håller på med, om jag fått sjuttitalsnojja alldeles.

Vet vi vad vi menar – egentligen?

Vi svänger oss med många ord och begrepp, inom arbetsterapi liksom i många andra sammanhang. Men ofta är vi kanske inte helt säkra på vad vi menar eller vad begreppet betyder, om vi tänker efter, ordentligt. Vissa ord och begrepp blir ”inne”, typ politiskt korrekta. Ett sådant ord är delaktighet som används inte minst inom handikapprörelsen och skolans värld.

 Jag ska göra en begreppsanalys av något väl valt begrepp. Som jag förstår det innebär det att försöka ta reda på hur ett ord/begrepp används och ska/kan förstås. Ett begrepp jag länge brottats med är delaktighet. ALLA vet vad det betyder, eller hur? Men menar vi exakt samma sak. Och när jag använder det som arbetsterapeut har då begreppet samma betydelse som när jag pratar ICF (International Classification of Disability, Functioning & Health / WHO)?  När jag söker på begreppet får jag också fram hur det används inom samhällspolitik och om brottslighet. Alltså har begreppet många olika nyanser och innebörder. Vet vi då egentligen vad vi menar, både du och jag, när vi använder ett så välutnyttjat begrepp? Om vi åtminstone har en förståelse för att ett begrepp kan ha lite lika innebörd i olika sammanhang har vi kommit en liten bit på väg…

Så nu ska jag ge mig i kast med delaktigheten. Det gäller bara att inte drunkna! För risken är uppenbar om jag känner mig själv…

Och ni som eventuellt är nyfikna på ICF kan kolla någon av de båda bifogade länkarna där ICF länkar till Socialstyrelsens hemsida och WHO till WHOs engelska hemsida om ICF.

Höstmys

Nu är det höst ordentligt. De få löv träden fortfarande har kvar är guloranga. Sannolikheten är stor att jag måste börja vägen till jobbet, dvs tåget, med att skrapa bilrutan från is. Höstterminen har passerat halvtid. Jul och jultraditioner börjar antydas. Nåja, en del antydningar är rätt så grova, typ ”måste-bara-öva-på-spelläxan-julsång”. De stora ungdomarna har köpt sina biljetter hem till jul. Några fler lökar, denna gång snödroppar, är nerpetade i jorden.

Och ett säkert hösttecken hemma hos oss är att vi tänder i vår fina kamin – ofta! Den värmer så gott! Och det sprakande ljuset är så vilsamt.

Skygglappar

Hur gör man när någon väljer att inte se och ta till sig uppenbara problem? Man kan ju alltid utgå från vem som ”äger” problemet och ta sig ur genom att säga att någon annan är ”ägare. Men om det nu råkar vara den rättmätige ägaren som ”äger” problemet men tredje part får hantera konskvenser av problemet. Då blir situationen mer komplex.

Då får man försöka att strukturera situationen och se vilken del av det komplexa problemet man själv kan hantera och förhålla sig till det. Resten får man helt enkelt lämna. Man kan faktiskt bara ta ansvar för sig själv (och sin närmaste familj). Resten får man lämna därhän. Var och en har ett ansvar för sin egen situation, åtminstone utifrån sina förutsättningar.

Men det är kämpigt att hamna i situationer där man blir sekundärt drabbad av ett problem som någon annan inte orkar eller vill se. Ibland är livet en dans på rosor – taggigt.

 

Mångfald

Vi lever i en tid av strävan efter det perfekta livet och det perfekta samhället. Var och en förväntas dra sitt strå till stacken och leva upp till idealet. I torsdags, i en artikel i Aftonbladet om fosterdiagnostik , att nu aborteras mer än hälften av de barn där föräldrarna får veta att väntar barn som har Downs syndrom. Samtidigt pågår en suverän ICA-reklam, men som många förfasar sig över i blogginlägg. Om Jerry, en charmig kille med tydliga drag av Down syndrom.

Vad är det det för ett samhälle vi strävar efter? Att alla ska vara exakt likadana perfekta kopior? Att allt som avviker ska sorteras bort? Var ska vi dra gränsen? Abortera ofödda barn är vedertaget idag, men vad gör vi med dem som blir sjuka eller skadas i olyckor och som inte blir perfekta igen? Och vem är det egentligen som ska definiera perfekt? Vem har rätt att bestämma över någon annans liv – att det inte är värt att levas?

Jag vill leva i ett samhälle av mångfald – där ALLA människor ryms och betraktas som fullvärdiga samhällsmedlemmar. Och då måste vi acceptera att även människor med det vi uppfattar som större eller mindre skavanker får plats.

Man säger att det innebär ett liv i lidande. Hur vet vi det? Är det så enkelt att alla så att säga perfekta människor lever ett liv utan lidande, med god hälsa och de som har någon form av fel lider sig genom livet? Det är en bild som jag inte alls känner igen. Jag har mött många människor i livet som upplever att de har ett gott liv, en del med världens lyckligaste leende på läpparna samtidigt som jag också mött människor i stor sorg och lidande. Men är det något jag erfarit så är det att mängden lycka resp lidande inte på något som helst sätt motsvaras av hur perfekt man uppfattas av samhället. Det är en stor livslögn att perfekt liv, hel kropp etc innebär lycka och avsaknad av lidande och vice versa.

Styrka i alla människor som vågar trotsa trenden och visa verklighetens mångfald. Som mamman som berättar såunderbart om livet med sin son med Down syndrom. Och jag ser fram emot fler avsnitt av ICAs reklam med praktikanten Jerry.

Mångfald – det perfekta samhället där ALLA får plats, med olikheter och livsglädje!

Dagar med flyt och andra dagar….

Vissa dagar har man flyt på jobbet. Det känns som om man har uträttat en hel del. Tydlighet och kontroll är ord som glimtar fram. Andra dagar känns tillvaron som någon slags spel. Man puttar ner en docka/anka/gubbe och vips så ploppar det upp en docka/anka/gubbe på något annat ställe. Är man inte tillräckligt snabb så ploppar det upp två dockor/ankor/gubbar istället…. Febrilt försöker man putta ner dem innan de tar övertaget helt. När man går hem så är högen som ska låsas in klart större än den som hämtades ut på morgonen. Mängden post-it lappar framför/runt datorn/tangentbordet är gigantisk. Man (ja, dvs jag) gör tappra försök att göra glädjekalkyl av tiden i morgondagens almanacka. Någon föreslår att man ska stänga av telefonen. Men vad händer då? Innebär inte det att infoflödet bara ändras till annat sätt eller annan tidpunkt? Det handlar inte om att det man gör är misslyckat eller fel. Mer att man inte hinner undan med det ena innan man avbryts av nästa och nästa och nästa… Envisas man med att avsluta något blir det köbildning runt omkring hjärnan. Det är liksom inte lagom balans.

Jag trivs med det jag gör – det gör jag verkligen! Många gånger känner jag att jag gör nytta. Att det jag kan ordna med gör skillnad. Det är bara det att jag ibland behöver stöna över dessa dagar av ploppande dockor/ankor/gubbar. Då ärendehögen mest liknar ett kaotiskt oöverstigligt berg. Annars kanske jag inte skulle uppskatta flyt-dagarna ordentligt heller. Så det är bara att gilla läget, angripa post-it-lapparna målmedvetet och försöka återskapa struktur, ordning och (åtminstone en chimär av) kontroll!

Ruggig höst

Idag har det varit en alldeles ruggig höstdag. Grått, mulet, blött i luften. Egentligen inte dagsljus alls på hela dagen. Jag var ute och åkte lite i jobbet. På eftermiddagen ett möte i ett murrigt personalrum. Inte upplyftande. Efter en stund kändes det som om vi var lika trötta och höstslitna de flesta av oss som var där. Lite svårt att entusiasmera, vara positiv, komma med utmaningar, visa på möjligheter…  Bara att gilla läget och hoppas att vi är mer pigga och alerta nästa gång. När jag kom tillbaka till jobbet satt några av mina arbetskamrater med varsin kaffekopp. Det var nog räddningen för denna arbetsdag, så att jag orkade ta tag i dagens skrivbordsarbete.  Om det ska fortsätta vara så här murrigt ute får vi nog fixa iordning lite stämningshöjare om så bara lite ljus, mysstunder och annat som kan motverka rugget omkring oss.

Den här solrosen hade vi behövt idag som solig glädjespridare!

Vilsam helg

I helgen har vi (åtminstone en del av oss) haft en vilsam helg hemma. Vi har ätit god mat, lyssnat på  och spelat musik, stickat&broderat, plockat undan sommaren i trädgårn, promenerat vid havet, läst böcker, eldat i kamin, tänt ljus, pratat med de som inte är hemma i telefon… Alltså bara varit. Stor son har varit hemma, vilket också varit gott.

Viktigt med sådana här stunder av andrum emellanåt.

Så här är det! Eller…?

Vi satt igår kväll och lyssnade på olika musikstycken och associationerna ledde oss, via musik ur filmen August Rush till en gitarrist, Andy McKee:

Vi vet ju precis hur man SKA spela gitarr, eller hur? Ena handen håller ner olika strängar på gitarrens hals, den andra handen drar/slår på strängarna över hålet på gitarrens mage. Så SKA det vara, det VET JU ALLA! Men här gör man musik av gitarren på andra sätt. Strängarna är fortfarande centrala, men han får ut så mycket mer ljud av gitarren. Kul och intressant att se att det finns olika sätt att göra saker på och inte bara ett sätt som är DET ENDA RÄTTA!

Och så är det nog med mycket här i livet. Det finns inte bara ETT ENDA SÄTT som olika saker kan utföras på utan många olika. Och ingen kan säga att precis så här ska det vara och du gör fel! Det kanske bara är ett annat sätt att göra saker på. Istället för att kritisera och förfasa mig får jag gå tillbaka till mig själv och fundera på om det kanske inte går att lösa saker på andra sätt. Detta är inte minst viktigt när man arbetar med människor med funktionsnedsättning. Man kan genomföra saker på så oerhört många olika sätt och inget sätt är mer RÄTT än något annat. Huvudsaken är att resultatet blir det man förväntar sig. Här handlar det om musik, annars kan det handla om att läsa en bok som ljudbok eller med punktskrift, dansa i rullstol eller på sina fötter, laga mat. Ja, det mesta som vi utför går oftast att utföra på lite olika sätt, bara vi tillåter oss att tänka efter och tänka fritt. Och oftast är det inte farligt att göra saker på lite olika sätt. Så en enkel liten musiksnutt som ur August Rush kan säga oss mycket mer än att vara en söt, trivsam film.

Val i livet

Hur är det, har vi val att göra här i livet eller är det så att mycket/det mesta av det som händer oss sker utanför våra handlingsramar? Att vi utsätts för både det ena och det andra av ödet/slumpen/andra? Vi väljer om vi vill köpa Aftonbladet eller Expressen (jovisst, det finns andra liknande val). Ingen tvingar oss att köpa Aftonbladet om vi hellre vill ha Expressen eller kanske ingen tidning alls. Även om vi brukar köpa Aftonbladet och har gjort så i evigheters evigheter. Det kanske till och med är så att våra föräldrar köpte Aftonbladet så det är bara att fortsätta. Eller? Detta ska INTE ses som något inlägg i någon debatt om specifikt Aftonbladet eller Expressen utan enbart om valmöjligheter.

Ofta gör vi som vi brukar därför att vi alltid gjort så eller det kanske bara blir så. Men har vi något eget ansvar i det vi gör och har vi något val? Valet kanske inte alltid är så attraktivt. Det kan vara enklare att stanna kvar i en obekväm situation än att välja att ta sig ur eftersom det kan innebära att man måste göra andra avkall istället. I andra situationer kan man åtminstone välja att göra det bästa av situationen, typ ”gilla läget” även om man inte kan välja bort. Som svår sjukdom. Om inte annat kan man välja att försöka kämpa, göra det bästa av situationen. Visst lättare sagt än gjort, men det händer emellanåt. Jag menar inte att man är skyldig till sjukdomen, inte alls, men man kan vara ansvarig för hur man försöker förhålla sig till livet.

En variant är den som klagar på att livet blivit som det blivit pga föräldrars val/möjligheter/agerande och LÅTER det sedan färga ens liv. Man behöver då inte heller ta ansvar för sitt liv utan kan tryggt falla tillbaka på att det är föräldrarnas fel, man har INGET VAL. Men hur är det egentligen? Finns det inga valmöjligheter alls? Hur mycket ansvar har jag för min egen tillvaro? Och är jag beredd att ibland hamna i en obekväm situation för att jag väljer att agera på ett visst sätt?

Valmöjlighet kan också innebära att man väljer att inte utnyttja en valmöjlighet. Det är ju också ett val, men ett aktivt handlande, inte bara att det blir så för att någon annan utanför mina handlingsramar utsätter mig för detta.

Är det för ansvarsfullt att se sina val och inte ta konsekvenserna av sina valmöjligheter? Enklare att lägga ansvaret på andra faktorer utanför det egna handlingsutrymmet? Vara ett offer för omständigheterna? Synd om…

Vilka val har du? Utnyttjar du dina möjligheter till val? Vågar du välja?

Sist här, kom ihåg Kierkegaard:

Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.