Salt

Salt – livsnödvändigt, smakar inte så gott ensamt, förhöjer smaken på mycket annat, farligt, läkande.

Salt är en del av vårt liv. Det finns i havet, i mängder. Vid havet finns det i luften vi andas, på fönsterrutorna, ja, överallt. När man bor i närheten av havet innehåller varje vind salt. Det är ingen idé att tro att man kan hålla fönsterrutor rena och klara.

Vi använder salt i maten, ofta tillsammans med olivolja. Flingsalt är så vackert!

Äldsta dottern andas in salt när hon inhalerar hypertont koksalt (som havsvatten i styrka) för att få lättare kunna hosta loss det som sitter ivägen i lungorna. Ibland kan isotont koksalt lindra (samma styrka som i kroppen i övrigt).

Nu behöver yngste sonen smörja sitt trasiga skinn. Och så dyker salt upp igen. Som mjukgörande och fuktighetsbevarande i salva. Dyr som skrutt, men kanske värd att pröva?

Vi visste ju sedan länge att livet vid havet lindrade. Vi märkte tidigt att dotter blev bättre när vi var vid havet. Även om stugan var råkall. Sonens utslag var puts väck hela sommaren och han praktiskt taget bodde i havet även när vi andra satt insvepta i filtar.  Salt!

Mor Maria

 

En gammal vän frågade om jag sett Maria i Uppsala domkyrka. Hon som står bakom högaltaret, vid Gustav Vasas sängkammare (ja, eller Vasakoret ska det väl heta egentligen?). Jo, men inte tänkt så mycket mer på det än just då och att jag tänkt läsa närmare vad konstnären tänkt och som stod skrivet på lappen man kunde ta med sig… Som blivit liggande i en väska någonstans.

 

Nå, hon berättade sin bild av Maria, som hon står där, lite i skymundan, men ändå mitt i centrum.  Jag kan och ska inte återberätta just den, MEN det ena gav det andra. Hennes berättelse växte vidare hos mig. Idag vet jag inte var hennes berättelse slutar och min börjar. Så tack! L för att jag fick dela din Mariabild så att den fick växa vidare hos mig. Jag ser fram emot att få fundera vidare med dig någon gång om Maria. 

Och nu vidare till Maria. Mamma Maria, som fick leva med utmaningen att föda fram Jesusbarnet i människogestalt. Här ska vi inte fastna hos jungfru Maria, det finns det så många andra som gör utan kvinnan, modern, mamma Maria, som står där, lite vid sidan av i Uppsala domkyrka. 

Med Maria, mamman, kan vi dela moderskapets glädjekorn men också våndor. Hon står där, lite i skymundan. Undrar vad hon tänker. Hon som fick stå bredvid och se sin son stå i allas centrum. När han hyllades men också se hur han utsattes för allas hån. Hur kan ett modershjärta överleva att se sin son lida så som han gjorde på korset? Maria vet, hon var där. 

Kvinnan, mamman Maria, som står där i Uppsala domkyrka. För mig står hon där som en bild av alla mammor. Hon står där med en undran och kanske en känsla av att inte alltid räcka till. När det barn man fött till världen har ont, känner smärta och sorg, får kämpa med sin tillvaro, då finns hon där tillsammans med mammor runt om i världen. Ni vet, när det inte räcker att blåsa eller sätta på ett plåster. När man önskade att man hade ett trollspö och bara kunde trolla bort det onda, det besvärliga. Men det går liksom inte. Utan man får bara stå där, bredvid och se på, känna med. Även om man inte kan bära ISTÄLLET för någon annan så bär man i sitt hjärta. För mig är det en styrka att se Maria, som hon står där. Som en pärla i ett oändligt pärlband genom rum och tid. 

Så titta på mamman Maria. Se henne som en stilla lovsång till alla mammor, både biologiska och funktionella. Som en styrka – vi kan alla bli lite slitna och grå, men ändå stå där, kvar, bredvid, med undran, men också förundran.

Advent!

Just första advent är en av de mest traditionsfyllda helgerna för vår familj. När barnen var små ägnades lördagen åt städning och fixa fram stjärnor och ljusbågar. Prick klockan fyra for alla runt i huset och tände i alla fönster, samtidigt som kyrkklockorna ringde in till helgsmål över Kalvsjön. Sedan fika och kanske brasa i kakelugnen.  Det första ljuset i adventsljusstaken tändes. Från stereon ljöd Öhrwalls Gaudete. Möjligen någon skiva med engelska carols. Glögg serverades, åtminstone när de små kommit till ro framåt kvällen.

Nu, när barnen blivit stora är det inte lika ritualbundet men fortfarande är det en särskild skimmer över lördagen före första söndagen i advent. Glöggdrickande och tända adventsstjärnor i förväg betraktas som tjuvstart. Jag tror att våra utflugna unga vuxna fortsätter i familjetraditionens anda men var och en utifrån sin verklighet och sina möjligheter. Men just denna kvälls lite magiska start på juletiden, ja eller egentligen adventstiden den finns nog ändå kvar.

Och här har vi nu äntligen fått upp alla ljusbågar och stjärnor, städat hjälpligt och fått på adventsmusik, men nu från Spotify. Fast Trollpappan säger att han allt ska lyssna på sin gamla Gaudete i vinyl på stereon senare, till fikat som nu fått flytta till senare i kväll. Några stjärnor är nya, det finns så oerhört många fina i affärerna. Men vår första adventsstjärna, i halm, inköpt under studieåren i Uppsala, den hänger fortfarande med. I våra smala, höga fönster passar den faktiskt perfekt. Lite sliten och medfaren. Det är helt okej. För den stora, fina, varmgula pappersstjärnan jag såg idag skulle faktiskt inte alls rymmas i vårt fina fönster. Vi HAR inga fönster som skulle kunna bära upp en sådan stjärna. Och så mycket adventsnörd är jag inte så jag bygger ett fönster som ska passa en adventsstjärna i två månader om året eller så. Så det så! Så den gamla, trogna stjärnan får hänga med ännu, förhoppningsvis många, år.

Och nu har vi pratat med alla våra barn idag. Nu är advent!

Framtidsvision?

Läste i dag i en blogg, Dagblogg ”Mitt projekt”  daterat 25 nov -09, om en möjlig framtidsvision för oss, Trollpappan och mej. Inte så att vi bara sitter här och väntar på barnbarnen, inte alls, vi har fullt nog som det är idag. Men en dag – om vi får uppleva nåden att lära känna våra älskade barns möjliga barn. Då – då ska vi uppleva omvärlden igen ur barnens perspektiv, av ren och skär egoism. Njuta av dem varje sekund! Och detta, våra kära ungdomar, ska ni inte alls känna som någon som helst press, utan enbart en stilla förväntan av möjlighet i föräldrahjärtan. Och jag är inte säker på att det enbart gäller en Trollmamma utan även Trollpappan kommer att bli svår att hålla borta från intressanta utflykter och upplevelser.

Flyttcirkus

Inte vi, inte alls. Men våra ungdomar är just nu inne i en mer intensiv flyttperiod. I viss mån kan dessa flyttar samordnas, men det kommer att behövas en hel del logistik innan alla landat på nästa fas i boende. Ni vet ‘hela havet stormar’? Lite så är det just nu, alla bär runt sina grejor. Efter jul (för några i februari) tystnar musiken och då ska alla åtminstone ha sina prylar på rätt ställe just då. Om det inte visar sig att de burit väg med någon annans flyttlådor så att de måste byta grejor… Och jämförelse med leken ska inte göras fullständig för tanken är att alla ska ha ett hemma och en säng när flyttkarussellen är över – för denna gång.

Bara för att göra det lite mer spännande tänker vi möbla om lite hemma också, men då handlar det mest om att byta plats på bokhyllor och därmed böcker. Byta datorplats mot symaskinsplats etc. Så lite kaos ska vi allt ha här också. Men samma adress!

Cystic Fibrosis Awareness Week

Detta är den första European Cystic Fibrosis Awareness Week, 9-15  november. Det är då vi alldeles särskilt ska sprida kunskap och medvetenhet om den medfödda och livslånga sjukdomen cystisk fibros. Runt om i världen lever människor med denna sjukdom. I Sverige är det nu ungefär 650 människor som har cystisk fibros om jag minns rätt. Av dem är många vuxna. Förr, för inte så länge sedan, var CF en barnsjukdom, medelöverlevnaden var mycket låg. Idag är den förväntade medelöverlevnaden 50 år. Så det är en hel del år man ska LEVA med sin sjukdom. Därför är det oerhört viktigt med forskning men också att kunskap och medvetenhet om sjukdomen cystisk fibros är stor så att man kan leva ett så optimalt liv som möjligt.

Vill du veta mer om cystisk fibros så surfa vidare till Riksförbundet Cystisk Fibros faktasida om CF, där finns bra och uppdaterad information. På Growing people kan du också läsa mer.

Fibbe, en kramgo’ CF-nalle

Gamla minnen

Sedan i söndags har jag möjlighet att lyssna på all slags musik via Spotify – än en gång Tack! J för att du gav mej en invite. Nu frossar jag i gamla minnen. Senast är sjuttitalsmusikalen Godspell. Tyvärr har jag inte hittat den svenska versionen varken på spotify eller på youtube, men det finns fler engelska versioner som är suveräna de också.

Här får ni ett litet smakprov – den som vill lyssna mer får bege sig själv till youtube eller spotify…

Så mycket minnen det för med sig. Ljudminnen sitter djupt. Det känns så oerhört välbekant, varje strof och harmoni. Bara att följa med. Men stackars familjen undrar vad jag håller på med, om jag fått sjuttitalsnojja alldeles.

Vet vi vad vi menar – egentligen?

Vi svänger oss med många ord och begrepp, inom arbetsterapi liksom i många andra sammanhang. Men ofta är vi kanske inte helt säkra på vad vi menar eller vad begreppet betyder, om vi tänker efter, ordentligt. Vissa ord och begrepp blir ”inne”, typ politiskt korrekta. Ett sådant ord är delaktighet som används inte minst inom handikapprörelsen och skolans värld.

 Jag ska göra en begreppsanalys av något väl valt begrepp. Som jag förstår det innebär det att försöka ta reda på hur ett ord/begrepp används och ska/kan förstås. Ett begrepp jag länge brottats med är delaktighet. ALLA vet vad det betyder, eller hur? Men menar vi exakt samma sak. Och när jag använder det som arbetsterapeut har då begreppet samma betydelse som när jag pratar ICF (International Classification of Disability, Functioning & Health / WHO)?  När jag söker på begreppet får jag också fram hur det används inom samhällspolitik och om brottslighet. Alltså har begreppet många olika nyanser och innebörder. Vet vi då egentligen vad vi menar, både du och jag, när vi använder ett så välutnyttjat begrepp? Om vi åtminstone har en förståelse för att ett begrepp kan ha lite lika innebörd i olika sammanhang har vi kommit en liten bit på väg…

Så nu ska jag ge mig i kast med delaktigheten. Det gäller bara att inte drunkna! För risken är uppenbar om jag känner mig själv…

Och ni som eventuellt är nyfikna på ICF kan kolla någon av de båda bifogade länkarna där ICF länkar till Socialstyrelsens hemsida och WHO till WHOs engelska hemsida om ICF.

Höstmys

Nu är det höst ordentligt. De få löv träden fortfarande har kvar är guloranga. Sannolikheten är stor att jag måste börja vägen till jobbet, dvs tåget, med att skrapa bilrutan från is. Höstterminen har passerat halvtid. Jul och jultraditioner börjar antydas. Nåja, en del antydningar är rätt så grova, typ ”måste-bara-öva-på-spelläxan-julsång”. De stora ungdomarna har köpt sina biljetter hem till jul. Några fler lökar, denna gång snödroppar, är nerpetade i jorden.

Och ett säkert hösttecken hemma hos oss är att vi tänder i vår fina kamin – ofta! Den värmer så gott! Och det sprakande ljuset är så vilsamt.

Skygglappar

Hur gör man när någon väljer att inte se och ta till sig uppenbara problem? Man kan ju alltid utgå från vem som ”äger” problemet och ta sig ur genom att säga att någon annan är ”ägare. Men om det nu råkar vara den rättmätige ägaren som ”äger” problemet men tredje part får hantera konskvenser av problemet. Då blir situationen mer komplex.

Då får man försöka att strukturera situationen och se vilken del av det komplexa problemet man själv kan hantera och förhålla sig till det. Resten får man helt enkelt lämna. Man kan faktiskt bara ta ansvar för sig själv (och sin närmaste familj). Resten får man lämna därhän. Var och en har ett ansvar för sin egen situation, åtminstone utifrån sina förutsättningar.

Men det är kämpigt att hamna i situationer där man blir sekundärt drabbad av ett problem som någon annan inte orkar eller vill se. Ibland är livet en dans på rosor – taggigt.