Myndighetsdag

Och så har vår mellandotter blivit myndig. Märklig upplevelse att ännu en av trollungarna blivit så att säga vuxen. Denna vår trollunge som är den enda av våra barn som har ”allt”. Storebror, storasyster, lillasyster och lillebror. Envis, med trollögon och ofta håret åt alla håll, innan hon lyckades tukta frisyren efter alla konstens regler. Hon gillar skor, gärna med riktigt höga klackar och väskor. Shoppa är ett favoritsysselsättning. Hon är en musiker ut i fingerspetsarna, hanterar allehanda klaviaturinstrument. Inte så stor på jorden, skymtar bara fram bakom flygel och andra klaviaturer men behärskar dem till fullo. Så proffsig hon är då! Och hon sjunger så att huden knottrar sig på oss. Cohens Hallelujah på skolavslutningen för några år sedan var så mäktig. I något år till får vi glädjen av att ha henne hemma hos oss innan hon styr sin kosa ut i världen. Så det finns många kvällar framöver att lösa världsgåtor på. Vår lilla, stora tös!

Gemenskap

Igår kväll var vi sexton runt bordet , ja, borden om man vill vara noga. Två familjer och alla var med som hade möjlighet. Stora syskon och yngre bröder. Stämningen var hög och ljudlig, maten god och riklig. Filodegsknyten, bubbel, skivad potatis i ugn, fläskkött av olika sort, vin och bubbelvatten, en och annan colafaska, salladsfatet jätte, till avslutning chokladmousse. Inte så märkvärdigt, men jag tror att alla fick något som de uppskattade. På förekommen anledning menar jag god mat men inte gourmetmat två gräslök i kors när jag skriver att maten inte var märkvärdig. Så behöver ingen fundera på om jag inte uppskattade maten. Fokus var lagd på gemenskap. I ena änden på bordet satt vi fyra som nu hör till den äldre generationen. Gott att se att dessa nu unga vuxna som träffat varandra regelbundet under åren fortfarande har glädje av varandra. Och att de som tillkommit under åren faller in i gemenskapen.

Nu kommer folk upp ur skrymslen och vrår för att samlas runt frukosten.  Espressobryggaren jobbar intensivt. Host & hack, fria frisyrer. T-tröjor & flanellbyxor i alla färger och mönster.  Matoset efter nattamaten cirklar fortfarande under taket. Några har sovit mer än på länge. Alla verkar ha hittat någonstans att sova. Finns det hjärterum så finns det plats. Gemenskap!

Dagens frisyridé!

Nya tag

Jag har precis börjat ännu en ny högskolekurs. Det är en kurs, som kan vara ”bra att ha” i ett framtida paket. Men så värst inspirerande i sig var den inte. Bara att bita ihop och ta tag i uppgifterna och se fram emot andra kurser och annat lärande längre fram. Jag får helt enkelt ha mer fokus på syftet än själva innehållet. Förhoppningsvis kommer jag att kunna hitta gobitar i detta också. Och mitt eget lärande blir inte ett dugg bättre och roligare än vad jag själv gör det till. Efter lite vånda verkar det som om den första studieuppgiften kan bli en positiv utmaning. Mycket av det jag gjort innan har gått i samma hjulspår, här får jag ge mig ut på lite okänd mark och det  kan vara nyttigt det också. Så dags att ta nya tag! Eller åtminstone försöka fjärrlåna de böcker jag behöver…

Kritik och makt

Att hantera kritik är en utmaning. Något som gör mig upprörd är när det framförs kritik och den som är berörd bara slår ifrån sig som att kritiken är irrelevant eller rentav ogiltig utan att ens reflektera över om det är berättigat eller ej. Och om den som får kritiken har en maktposition över den som framfört kritiken då kan det bli riktigt otrevligt. Framförallt om den personen använder sin makt till att förringa och/eller trycka ner den person som framfört kritiken.

Som vuxen är jag ju ofta i maktposition över barn och ungdomar. Men det betyder inte alltid att allt jag gör är bra och rätt. Om någon som är yngre då vågar säga ifrån så vill det till att jag kan möta det med respekt. Och att slå ifrån sig utan att ta till sig kritiken är oerhört omoget. Fast ännu värre är det om jag utnyttjar min makt. Då borde jag skämmas! Fegt! Oansvarigt! Maktmissbruk!

När jag märker att kritik, som framförts av någon i underläge, tas på allvar, då blir jag glad inne i mig. Det behövs inte alls ursäkter och att någon behöver ”göra en pudel” offentligt.  Det är inte det det handlar om. Utan att kritiken som framförs möts med respekt, oavsett om den är ”berättigad” eller ej. Det är en fråga om hantera sin makt.

Om den som står i underläge verkligen lyfter kritik kan det mycket väl vara så att det bara är en del som kommer upp till ytan. För många har lärt sig att det är ingen idé att säga ifrån, det lönar sig inte eller till och med att det straffar sig. Och det kan också vara så att någon får bli talesperson för fler som kanske inte vågar. Då gäller det att inte ”skjuta budbäraren”.

För tänk om barn, unga och andra med svag maktposition inte vågar säga till när de tycker att andra gör fel. Då är vi riktigt farligt ute. När man lär sig att tiga och acceptera utan att reflektera oavsett om man innerst inne känner att det inte är okej. Av rädsla att utsättas för negativa konsekvenser.

Jag vill inte behöva höra någon säga att det inte är någon idé att säga ifrån när någon annan beter sig illa. Eller att man inte vågar. Då blir jag rädd.

Nej, låt oss alla lyssna och lära oss att hantera kritik konstruktivt utan att använda vår makt annat än i positiv anda. Så att det finns hopp om liv och glädje!

Professionell?

En del menar att man är professionell när man inte tar vid sig av det man möter i arbetet. Att man klarar av att hålla distans. Så kanske det är. I så fall är jag inte professionell, åtminstone inte alltid och tillräckligt. För ibland möter jag människor i olika faser av sorg och kris, som berör. Inte så att jag tar över sorgen, men det skakar ändå om mina grundvalar lite grann. Det kostar på lite extra. Jag inser hur skört och sårbart livet är.

Å andra sidan får jag även uppleva att människor med omfattande funktionsnedsättningar kommer i fas och upplever flyt i tillvaron. Eller när någon upptäcker att hon kan göra något som hon trodde var omöjligt. Även om det får ske på ett lite annorlunda sätt ibland. Då är jag inte mer professionell än att jag blir alldeles nöjd. Jag kan leva på det flera dagar. Inte för att jag gjort något bra utan för att jag bara får uppleva detta.

Det är dessa upplevelser jag får bära med mig som styrka när det jag möter är svårt och tungt. Inte så att jag inte vill se det svåra men kanske för att känna igen ljuspunkter i det svåra. Och för att orka möta det svåra.

Om detta innebär att jag inte är professionell så vill jag inte vara det. För jag tror att om jag ska kunna fungera i min profession så måste jag kunna försöka förstå hur de jag möter upplever sin tillvaro.  Inte ta över den, bara försöka ana den andres perspektiv. Så att jag kan visa på möjligheter att möta de utmaningar som livet erbjuder.

Trollbarnens äldste – 25 år!

Idag fyller vårt allra äldsta trollbarn 25 år! Det känns som det inte alls var så länge sedan han kom till oss. En go’ och glad liten prins, med ögon som kollade in omvärlden. Lego- & kojbyggaren, många mäktiga konstruktioner har vi sett.  Familjens storebror, den som fixar och håller ordning på oss andra. Alltid tid över för yngre trollsyskon som behöver lösa några världsgåtor. Musik har kommit från honom så länge vi kan minnas. Sång, piano, blockflöjt, saxofon, körmusik & gitarrer i långa banor. Vi står främst i beundrarledet. Nu vuxen, inte så långt från färdig med utbildning. En bra bit på väg i vuxenlivet. Tänk så trevligt det är att gå ut i kvällen och ta ett glas vin med vuxen, vacker, varmhjärtad son!

Levande ljus

Jag gillar verkligen levande ljus. I en hel del år vågade vi inte ha så mycket ljus tända av rädsla för att något barn skulle välta ut, bränna sig, tända eld på sig själv eller sin omgivning. Men nu är alla så stora så nu kan vi riktigt frossa i levande ljus. Njutning!  Det går åt en hel del värmeljus men också ett och annat stearinljus. Stora färgglada blockljus ger också god stämning. Någon gång ska jag köpa mig ett riktigt stort blockljus. Som marschall men går att tända fler gånger. Men nu njuter jag av alla ljus vi har, i år flera fina röda.

Scaffolding

Scaffolding var ett begrepp jag stötte på när jag läste synpedagogik. Då i samhanget lärande och i en bok om kommunikation hos barn med synnedsättning. Det relaterade till sociokonstruktivistiskt lärande och Vygotskis proximala zon. Just till Vygotskis proximala zon kommer jag säkerligen att återkomma. Jag gillar den. Den är användbar och begripbar. Några välanvända rader av Kirkegaard handlar utgör också en grund till detta.

Men nu direkt på scaffolding. När man slår upp ordet i ordböcker så talar det om stöttor och byggnadsställningar. Men även människor kan behöva stöttas. Stöttor som behöver placeras ut med omsorg. För många stöttor tar över. Stöttor på fel ställen puttar åt håll som kanske inte var de man tänkte. För svaga och/eller obefintliga stöttor fyller ingen funktion. Det som ser ut som stöttor ka nske bara är ett omgärdande staket. Och om staketet blir alldeles för tätt hindrar det dessutom utsikten. Inte bra det heller.

Här är utmaningen och konststycket med att vara en del i andra människors lärande. Som förälder eller pedagog men även i alla andra sammanhang där det sker ett lärande. Att veta var och hur stöttorna ska sättas utan att ta över, putta omkull eller lämna i sticket.

Detta kan tyckas som självklart. Men så ofta man ser stöttor som inte fyller någon större funktion. Och hur lätt är det inte som förälder att ta över? Det går fortare/blir bättre om jag gör det själv, eller? Ett gammalt ”trätoämne” hos oss är hur man packar diskmaskinen. Men hur ska man kunna veta hur man ska göra på bästa sätt om man inte får pröva sig fram? Vi är faktiskt inte födda med kunskapen hur diskmaskinen ska packas på allra bästa sätt. Det måste vi lära oss. Som det allra mesta andra här i världen.

En liten tråd vidare på detta ämne är när ett av mina barn häromdagen själv reflekterade över en specifik vuxens begränsade kapacitet att sätta stöttor och utifrån det drog slutsatsen att om det skulle till ett bra lärande i det sammanhanget fick barnet styra upp området för lärande till det som den vuxne behärskade. Starkt!

Det är inte OK!

Tonåringar idag har en hel del av sin kommunikation via chattsidor. Det är bara att gilla läget, vi hade andra sätt att kommunicera på. Hur man sedan kommunicerar med varandra på dessa chattsidor är en värld som vi lite mer vuxna inte alltid är helt bekväma med. Som att man många gånger skriver, ur ”vuxet” perspektiv, ofullständiga ord och förkortningar. Det kanske finns en och annan språkvårdare som har ångest över detta. Här är det nog bara att gilla läget. Så småningom lär vi oss språket också.

Men sak är helt klar. Att gå in med någon annans lösenord och utge sig för att vara någon annan än den man är.

Det är aldrig OK!

Hur mycket vi än vänjer oss så måste det alltid anses var olagligt, felaktigt och en form av allvarlig stöld. Av en annan persons identitet. Må vara att identiteten är virtuell, men den tillhör ändå någon annan. Och tar man det som tillhör någon annan så är det stöld. Det går inte att kalla det någonting annat. Hur vanligt det än vore och hur mycket ungdomar än vänjer sig och accepterar. STÖLD!

Glögg

Hemma hos oss börjar julen nu närma sig sitt slut. Julmaten är i princip uppäten. Det förekommer taberas på kakfat och godisburkar. Granen har snart barrat så mycket så att det bara blir en pinne kvar att bära ut. Ljusen i julljusstakarna har brunnit ner. Julstädet bestär nästan men lite här och var kryper skolväskor och läxböcker fram. Och vi borde angripa klädförrådet under trappan och lådorna med idrottskläder innan terminen börjar igen. Inte för att det finns så mycket julgrejor där, utan mer för att det kan vara bra att börja vårterminen med ordning och reda i det som används dagligen.

Men glöggen, den är inte på långa vägar slut. Iallafall inte den glögg jag gillar. Det tyder på att jag inte hunnit dricka glögg så ofta som jag vill. Pay-back-time, dvs den tid som infaller när barnen tar körkort (enligt en av mina tidigare chefer ), är just nu inne i en mellanperiod, så någon (dvs ofta jag, självvalt, hedersmedlem av hönsmammor) behöver vara körbar när unga vuxna är ute på vift. Alltså mindre utrymme för glögg.

Så nu ser jag fram emot mysiga januarikvällar. Då ska här drickas glögg. Lite åt gången, så räcker det läääänge. Man behöver inte röda dukar och tomtar överallt för att dricka glögg. Det går så bra ändå.